År: 2020

Det är hjärtskärande när ens bebis gråter.

Världen stannar upp för en sekund och man går igenom i huvudet vad gråten kan bero på. Är hon hungrig? Vill ha närhet? När bajsade hon sist? Eller oj, nappen!

Men vad gör man när ingenting fungerar? När, hur mycket man än vaggar och tröstar, så slutar inte gråten. Den blir till och med värre.

Det hände häromdagen.. och både panikkänslor och tårar sköljde över mig så intensivt att Adam fick ta över tröstandet.

Dagen innan pratade vi om hur smidigt allt varit än så länge och hur tacksamma vi är över det – nu gick jag igenom dödliga sjukdomar i mitt huvud och undrade vilken Stella hade fått. Tänkte till och med igenom alla Grey’s Anatomy avsnitt och försökte hitta samband. Misslyckades. Hörde hur gråten sakta tystnade utanför. Blev lite lugnare.

Adam blev lite chockad, jag har varit så lugn genom hela graviditeten och första månaderna. Så han frågade hur jag kunde bli så stressad av att hon grät. Hur kunde han inte bli det, tänkte jag. Jag menar, hon grät konstant i säkert tjugo minuter! Inte en lugn gråt, utan den typ av gråt som gör att en främling skulle stanna till och undra vad som har hänt. Vem som helst skulle väl bli stressad av det?

Jag insåg hur oron över en annan människa nu är en så stor del av mitt liv. Att det kommer komma så många stunder när det känns som att hjärtat slutar slå och paniken sätter sig i magen på ett fladdrande, obehagligt och omtumlande sätt. Om hon sätter i halsen, gör sig illa, inte svarar i telefonen, när hon inte vill berätta vad som hänt i skolan, när hon börjar dricka alkohol.. alla sjukdomar hon skulle kunna få, allt hon skulle kunna utsättas för och allt som jag bara inte kan styra över.

Men jag insåg också att det var mer än bara stress över mitt barns tårar. Någon djupt rotad mamma-som-ska-skydda-sitt-barn instinkt kickade in för första gången på riktigt. Och samtidigt passerade hennes liv (som inte ens har hänt än!!) i revy framför mina ögon. Hur mycket och vad jag än gör, så kommer hon bli ledsen någon gång. Kanske många gånger.

Jag kan inte skydda henne mot allt, utan att hindra henne från att leva.

Man kan väl bara göra sitt bästa som förälder. Men hur tusan ska man hitta en balans av att försöka leda ens barn rätt, och låta dem lära sig av sina misstag? SNÄLLA dela era tips för att vara en bra mamma och för att inte gå sönder av oro.

xx

Godmorgon!

Jag gick upp för lite mindre än en timme sedan men har redan gråtit i flera omgångar.

Vi hade en lite tuffare natt än vanligt och jag hade enkelt kunnat snooza ett bra tag till. Men när kämpar mig ur sängen lite groggy, drar upp gardinerna och säger ”Godmorgon Stellis!” så tittar hon på mig förvånat med sina stora blåa ögon, för att sedan brista ut i världens största leende. 

Då är det som att hela världen stannar. Herregud vad jag älskar mitt barn. Och tårarna svämmar över.

När kaffesuget smyger sig på bär jag in henne i köket och sätter ner henne i babysittern, hennes favorit, medan jag slår på morgonkaffet. Jag böjer mig ner, tittar på henne och ler stort. Det tar någon sekund innan hon ler tillbaka och gör ifrån sig ett skarpt ljud (som jag är helt säker på är någon form av lyckoskratt) och gör en massa ”ooo” ljud. Som att hon vill berätta något för mig. Och även om det inte är första gången det händer så kan jag inte hålla tårarna borta.

För det slår mig att varenda liten ny grej hon gör är lika fascinerande. Ni vet, såna saker som när man inte har barn själv, inte riktigt kan förstå. Någon säger ”mitt gjorde det här idag!” och man blir glad för denna, men man kan inte riktigt relatera till det häftiga. Och så plötsligt är jag nu som alla andra mammor där ute och vill skrika ut till hela världen att mitt barn är fantastisk.

Det slår mig också att det kommer en tid då hon faktiskt kommer svara när jag säger godmorgon. När hon kommer krama mig tillbaka. Börja på dagis. Lära sig cykla. Börja, och sluta tro på tomten. Tänk hur många utvecklingssteg hon kommer gå igenom, och tänk hur många tårar jag kommer hinna avverka när hon växer upp! Det är något helt galet att titta på henne och plötsligt förstå att jag kommer se tillbaka på tiden när hon var nyfödd många år framöver, och då kommer hon vara en riktig, vuxen person. Samma lilla tjej som jag nu vaggar i famnen, sjunger påhittade låtar för och sover med tätt intill mig.

Kanske är det hormonerna som fått mig att gråta x antal gånger den här morgonen. Eller bara en helt ny form av kärlek.