Pausa

Här sitter jag med nymålade naglar och ett lugnt andetag efter ett par avsnitt SATC. En ”lugnet efter stormen” känsla har svept över mig efter ett par riktigt tuffa veckor på typ alla plan i livet. Jag har ifrågasatt mycket som jag valt för mig själv, känt mig som en värdelös mamma och vägen som jag trodde ledde rakt fram mot målet har minst sagt varit krokig. Men så kommer en kväll som den här, när man hinner ta ett par djupa andetag och känner hur axlarna faller några centimeter.

Utan den pausen när man tillåter hjärnan att också koppla av och ifrån så är det så jäkla svårt att känna sig återhämtad. Och samma sak gäller om man inte ser till att skapa tid för sig själv.

Jag har varit så kass på detta på senaste. Dels handlar det om känslan av att tiden bara inte räcker till, men också om att jag är för mycket i huvudet och för lite i nuet. Ni kan säkert relatera? Så fort jag har möjlighet att pausa så vandrar tankarna vidare mot nästa måste. Jag MÅSTE helt enkelt bli bättre på att släppa vissa saker men fan vad det tar emot när det handlar om sådant man aldrig trodde att man skulle kompromissa med. Men sanningen är att man kan inte göra allt, få allt. Det gäller att prioritera, och att prioritera rätt saker, både kort- och långsiktigt. Lätt ekvation va.

Den här veckan står jobb på tapeten i vanlig ordning men också en del kul saker! Så nu hoppas jag att allt går vägen och att barnen håller sig i schack så att det blir en riktigt härlig start på juni och SOMMAREN <3

xx

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Det är okej att inte känna inre harmoni

Hej hjärtan!

Jag är så lycklig att det äntligen är MAJ månad. Våren, du har minst sagt varit efterlängtad. Stod i lekparken idag i en t-shirt och tunn jacka medan jag gungade Stella ”jätte-jätte-fort och jätte-jätte-högt” samtidigt som minstingen sov tryggt i vagnen. Vissa stunder känns bara helt kompletta trots att de inte är särkilt speciella? Helt vanliga stunder som sedan visar sig bli just speciella. Det är när allting bara klaffar. Närvaro, kärlek. När man kan ta in stunden med varenda cell och sedan tänka tillbaka på den och bli alldeles varm i hjärtat.

Jag skulle säga att jag är expert på att fantisera, längta och romantisera tillfällen som sedan bara blir medelmåttiga. Som den kvinna och mamma som jag är, så är jag en stjärna på att planera och kontrollera det mesta, men hur kul är det egentligen i det långa loppet? Jag vill ha mer av de stunderna som bara blir härliga för att allt är i samklang. Inte på grund av det jag kan kontrollera utan snarare det motsatta. När man bara skiter i allt och låter sig svepas med i stunden. Även om man inte är så harmonisk egentligen, eller om man känner sig sjukt ful och sliten eller har tusen grejer att ta tag i.

Detta kanske blev flummigt men så får det vara ibland.
Delar ett sms jag fick nyligen som känns relevant <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Det gäller att leva som man lär

Hej gullisar. I ett par dagar nu har jag tänkt att jag ska sätta mig ner och skriva av mig lite om hur min syn på hälsa har förändrats sedan jag blev mamma. Med ett barn lyckades jag på något sätt ändå bibehålla saker som jag ansåg var hälsosamma, men med två barn blir det i princip svårare för varje dag. Det som jag ansåg vara hälsosamt förut kommer oftast bara med en massa stress idag. Stress över att få in det bland allt annat jag vill och behöver – och då är det ju faktiskt mer hälsosamt att bara släppa taget.

Faktum är att jag just nu inte lever särskilt mycket som jag lär. Jag promotar ju verkligen egentid som mamma: läsa, ta hand om huden, äta nyttigt, göra meditativa saker, röra på sig och så vidare. Så jag känner mig lite som en bluff för tillfället, för jag får fan inte ihop det själv. Varken tid energi räcker till, och resultatet blir att jag prioriterar bort min hälsa framför allt annat. Vilket verkar ha lett till någon form av magsår? Eller jag vet inte vad det är, men jag har mått fruktansvärt illa i flera dagar nu och inte kunnat äta knappt något alls. Det är inte magsjuka så det som verkar återstå är magkatarr eller stress.. ingen höjdare.

Jag har försökt bena ut hur jag kan lägga upp livet och tiden nu, för att få utrymme för allt och vända det här måendet men det är inte helt lätt alltså. Fast att prioritera bort mitt mående går ju bara inte, så förändring måste ske. Jag tänker mig någon form av telefondetox (åtminstone sociala medier) i ett par dagar, kanske många dagar. Vi får se. Men jag behöver hitta tillbaka till den grundade människan som jag vet finns där inne någonstans och jag behöver få känna lite (mycket) inre harmoni igen.

Det absolut mest sunda man kan göra som mamma är nog ändå att försöka vara så närvarande det bara går med barnen, och all övrig tid bara lyssna in kroppen. Och kanske viktigast: våga släppa allt. En promenad helt ensam måste gå före ett kaosigt kök som behöver städas. Ett varmt bad med en bra bok måste gå före att laga en perfekt middag till familjen (ibland är det väl okej att bara äta mackor herregud!). Och att skaffa barnvakt och ligga i sängen halva dagen måste få gå före en massa aktiviteter och sociala tillställningar. Ibland, iallafall. Och inte bara när kroppen skriker efter det – lite innan också. Det gäller bara att känna av dom där ”ibland” tillfällena och lyssna in, istället för att bara köra på i vanlig anda.

Vi hörs när vi hörs <3

 

  1. Så vettiga tankar. Tror absolut att stressen är en bov. Och det är alltid lätt att säga till andra, så som jag gör nu och som du redan reflekterar över själv 😊 har också haft smygillamående som tar energi, av stress och till viss del mår jag illa om jag tar kosttillskott när de inte ska intas. Tex borde jag ta vissa med mat har jag lärt mig. Ta hand om dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Tre månader som tvåbarnsmamma och dåliga samveten

När man lever ett liv med två små barn så får man se många nya sidor hos sig själv, och man prövas som förälder och människa hela tiden.Framförallt ens tålamod och samvete. Och oj vad dåligt samvete jag har känt på senaste.

När Molly föddes så lade jag väldigt mycket energi på att bevisa för Stella att allt var som vanligt. Jag ville liksom övertyga henne att hon är tjejen i mitt liv oavsett vad. Och det är hon ju, det kommer hon alltid att vara, men grejen är ju att Molly också är det nu. Men det tog lite tid innan jag själv hängde med i den övergången.

Jag vet inte hur ni andra mammor känner, men för mig har det tagit lite tid att knyta an på riktigt med båda mina barn. Jag har känt det där starka behovet av att skydda dom båda från början, men det har krävts tid för den där starka kärleken att börja växa. För så är det ju, kärleken för ens barn växer hela, typ i takt med deras utveckling. Varje gång dom lär sig något nytt så blir kärleken (och stoltheten!) starkare. Det finns fan inget stopp. Däremot finns det en början för kärleken, den som fått mig att känna att jag verkligen älskar mina barn. För mig har den början varit ungefär nu, tre månader in. Skiftet från det starka behovet av att ta hand om och skydda, till att faktiskt börja älska. Kanske för att en personlighet börjar växa fram och det där lilla knytet börjar bli en riktig människa.

Hur som helst så har jag haft så dåligt samvete över det här. Många hävdar ju kärlek vid första ögonkastet med sina små, och så är det väl på något sätt. Men inte den där ”mamma älskar dig så mycket!” kärleken som vibrerar genom kroppen när man tittar på sina barn. Inte för mig iallafall.

Förutom det, och det dåliga samvetet generellt, så har jag känt mig så dum som på ett sätt ändå prioriterat bort Molly. Inte hennes behov (såklart) men viljan att finnas där på det sätt som jag finns för Stella. Som jag skrev i början, att jag försökt visa för Stella att allt är som innan fast det ju faktiskt inte är det. Nu har det blivit ett skifte där jag istället försöker förmedla vår nya verklighet på ett så smidigt sätt som möjligt för henne, även om det ibland innebär tårar när jag till exempel inte kan lägga ner Molly för att krama på henne. Man är ju bara människa med en famn och två armar liksom. Man gör så gott man kan! Så nu är det dags att begrava det dåliga samvetet. Hoppas ni gör det med <3

  1. Men instämmer 100%! Har ”bara” ett barn, men relaterar verkligen till att det tog ett tag innan kärleken tog över. Som du säger så fanns det där beskyddandet från början, men kärleken som nu växer VARJE dag (hur nu det är möjligt) tog någon månad att känna. Bluddrigt, men vill bara få fram att du inte är ensam 🙂

  2. Har bara ett barn än men det andra är påväg och därför så extra fint att läsa om din upplevelse! Anknytning tog tid för mig också med första (absolut skyddsinstinkt men inte kärlek, precis som du beskriver) och jag försöker därför att räkna med att det kommer göra det med andra också, för att typ inte bli besviken på mig själv. Försöker också berätta ärligt om min upplevelse för att andra i min omgivning ska få se flera perspektiv av hur det kan vara och sänka kraven på att allt ska vara på ett visst sätt, det kan bli bra ändå – precis som du gör här på din plattform, så bra! Tack för att du delar med dig! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Om att känna lycka

Hej alla bästa

Tack för massa fin feedback på inlägget om avundsjuka. Jag följde era råd och drog iväg för att spela padel en timme förra helgen – och det gick ju faktiskt strålande! Jag hade lite ångest innan och såg knappt fram emot det om jag ska vara ärlig, tills att jag snörade på mig mina sneakers och gick in i hallen. DÅ kände jag mig till och med lycklig.

På tal om lycka, så har jag en av låtarna från Pippi Långstrump på hjärnan (hej momlife haha), ni vet den när Tommy sjunger ”jag är lycklig, jag är lycklig! Jag är lycklig hela långa veckan ut!” så har gått runt och nynnat på den här hemma, vilket Stella har tagit efter (och hon sjunger det så gulligt så jag svimmar). Hur som helst så sa jag plötsligt till Stella, helt utan eftertanke: att vara lycklig betyder att man mår bra och är glad.

Det är fan inte mer komplicerat än så?

Ändå är begreppet lycklig någonting som vi kanske inte använder så himla ofta, eller är det bara jag? Kanske för att vi av naturen alltid strävar efter mer, eller kanske för att det kan vara så svårt att landa i det som är nu. Så jag ska börja känna efter så ofta jag kan och påminna mig själv om när jag faktiskt känner lycka, av både smått och stort.

Just idag är jag faktiskt lycklig. Det är sol, jag är relativt utvilad och det känns som att många bitar i mitt liv börjar falla på plats sakta men säkert. Sådant som jag oroat mig för, stressat över och varit totalt ovetandes kring börjar lösa sig på ett väldigt fint sätt. Men med allt som pågår i världen just nu känner jag också mycket dåligt samvete för det som gör mig lycklig, för samtidigt känner jag en enorm ledsamhet, hopplöshet och oro.

Och det är ju en läxa i sig också, att man kan känna alla sådana saker på samma gång. 

xx

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.