The social dilemma

Hej finingar!

Sömnbristen har nästan tagit kol på mig senaste dagarna. Stod i köket och grejade med halloweenrecept idag (de kommer på FORNI soon!) och kom på mig själv med att göra den ena knasiga saken efter den andra. Kan ni ens tänka er att jag ville lägga ett chokladflarn i vit smält choklad, så att chokladflarnet skulle bli täckt med den vita? Givetvis smälte de samman och jag stod och kollade på sörjan i nån minut innan jag började skratta så jag grät. Nivån liksom????

Så ja, jag känner mig lite som ett ufo för stunden. Somnade halv tio igår för att varenda led i min kropp skrek av utmattning. Tyvärr fick jag inte många timmars sömn ändå men jag försöker se framför mig hur jag en dag ska vakna upp och inse att jag fått sova i princip hela natten. Det är målbilden som får mig att orka.

Men från en sak till en annan!

Igår tittade jag på The Social Dilemma på Netflix. Har ni sett den? Jag har lite svårt att förklara vad den handlar om på ett bra sätt känner jag, men i princip så får man en förståelse för hur alla stora tech-bolag samlar på sig information om oss användare av sociala medier. Jag har redan fått en inblick i detta när jag pluggade marknadsföring och gick på en del föreläsningar men nu kände jag bara herregud(!) vad sjukt detta är. Ni vet den där obehagliga känslan i magen. Jag ska inte säga för mycket men jag rekommenderar alla att titta på den här dokumentären och skapa sig en egen uppfattning.

Hur som helst så gav den både en och annan insikt och nu har jag raderat en massa appar och stängt av alla push-notiser på telefonen. Att minimera mitt användande av sociala medier känns som the right thing to do, även om jag älskar tex Instagram så är det ju en hårfin gräns när det blir för ofta. Jag söker ofta inspiration både där och på pinterest men kan känna att det ibland gör det motsatta – hindrar mig från att vara kreativ och tänka själv.

Nu ska jag dricka upp min smoothie och ta en kopp kaffe innan lilltjejen vaknar fån sin nap. Senare ska jag och Rebecka gå på Hatha Yoga, behöver jag ens säga att jag ser fram emot den stunden så mycket så jag spricker? FY fan vad härligt.

Puss på er<3

Föresten, om ni vill använda en annan sökmotor än google som inte samlar på sig data så finns Qwant!

 

  1. Har också sett den dokumentären och efteråt stängde jag av push-notiser. Sjukt skrämmande tycker jag hur de samlar på sig data. Tyvärr har jag satt på vissa, typ instagram för jag glömde totalt bort att gå in i appen haha. Kanske rätt bra i för sig! Detox liksom 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Tankar om perfektionism

Jag har insett att jag är perfektionist.

Jag brukade tänka att man bara kan vara en förebild eller en inspiration, om man är just det – perfektionist. Om man har precis allt runtomkring sig i sin ordning. Om man alltid är på topp. Men jag vet nu att det inte alls är så. För de människor som jag inspireras av allra mest, är de som är mest ärliga.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här inlägget, men efter att ha läst Miccis ärliga och fina blogginlägg om avundsjuka, så känner jag mig modig nog för att dela med mig.

När jag var yngre förknippade jag perfektionism med skolan: att perfektionister hade MVG i alla ämnen, pluggade som dårar och trippelkollade alla arbeten. Jag däremot har alltid varit den som nöjer mig med godkänt och skickar iväg ett arbete i sista sekund när jag känner mig klar. Inte ens dubbelkollat – utan haft inställningen det blir vad det blir när pekfingret klickat på sänd i all hast.

Men när det kommer till jobb är jag helt tvärtom. Jag kan läsa igenom ett mail tre gånger innan jag skickar det eller göra mig i ordning i timmar för att vara mitt snyggaste jag inför ett möte. Och hemma ska vi inte ens prata om! Jag kan knappt lämna lägenheten om sängen inte är bäddad eller bara det ligger prylar framme. Om Adam har satt in disk i maskinen på ”fel” sätt så flyttar jag om haha.

Alltså typ manisk att allt omkring mig måste vara i sin ordning, annars kan jag inte slappna av. Om jag har en dålig dag ställer jag hellre in roliga planer just för att jag inte kan slappna av när saker inte är som det ska.

Jag antar att det är så att vissa issues sitter så djupt rotade i en att man har svårt att hantera dem, hur medveten man än är om dessa.

Fram till inte så länge sedan har jag dessutom tänkt att perfektionism är någonting bra. Men nu har jag förstått att perfektionism snarare stjälper än hjälper. För den som drabbas av att ställa in roliga planer för att hinna göra mig på topp inför morgondagens möte/planer/dejt osv – är jag. Den som drabbas av att inte hinna koppla av för att lägenheten alltid ska vara städad – är jag. Den som drabbas av att ställa in träningen eftersom jag läst igenom samma sak tusen gånger så att klockan tickade iväg – är jag.

Det här behovet av perfektion rotas nog i att det är viktigt för mig att bli omtyckt.

Det är ett stort problem, jag förstår det rent logiskt. Att det håller mig tillbaka som person. Jag vill ju inte titta tillbaka på mitt liv och tänka “wow, vad allt var i sin ordning!”. Jag vill tänka “herregud, vilket sjukt roligt, härligt liv jag levt”.

Jag vet inte hur många gånger jag grubblat över sättet jag uttryckt mig på eller hur jag haft ett dåligt svar på tal. Kan vara ganska tafatt i nya eller obekväma situationer eftersom jag direkt hamnar i ett tillstånd av att det är viktigt att bli omtyckt. Ni kan ju bara gissa hur många gånger jag gått med “han/hon tycker inte om mig” känslan, förmodligen helt i onödan. Eller ja, såklart helt i onödan för det spelar ju faktiskt ingen roll. Alla kan ju bara inte gilla alla och jag vill verkligen vara den som tänker whatever, men jag är uppenbarligen inte det.

Antar att det är en av anledningarna till att jag gillar att skriva nu när jag tänker efter. För att jag har tid att gå igenom det jag vill få sagt så det kommer ut på rätt sätt. Jag går in i min egna bubbla där det inte är någon som betygsätter varje ord jag skriver förrän texten är komplett. Jag gör mig kanske bättre som bloggare än i verkliga livet? Haha usch vad hemsk tanke ändå.

Ja det här blev ju som ett privat samtal med en psykolog hörni men kanske finns det någon som känner igen sig? Då kan vi gå till botten med den här insikten och påminna oss själva om att vi duger precis som vi är. Alla kan inte gilla alla och perfektionism är förmodligen en stor ridå som vi gömmer oss bakom.

Vad har ni för tips för att bearbeta “dåliga” sidor? Vad kan man göra själv för att reda ut sina djupt rotade konstigheter?

<3

*den här gången läste jag igenom mer än en gång innan jag klickade på publicera haha*

  1. Fint skrivet, känner igen mig sjukt mycket i det att allt måste vara i ordning, annars ställer jag in mina planer, och behovet att bli omtyckt. Tror man får öva på att inte grotta ner sig i grubblerier utan tvinga sig lite mer att rycka på axlarna och gå vidare med sin dag, öva på att tänka att det viktiga är vad jag tycker om mig själv.

  2. Fint och ärligt inlägg! Jag känner igen mig! Just det du skriver om att man kan vara sån perfektionist i vissa delar av livet men inte i andra är så märkligt, jag är exakt likadan. Kan det bero på att det är just det där med att man vill bli omtyckt? Plugget till exempel påverkar ju bara en själv och ingen annan ser/bedömer vad man har lämnat in för arbete men däremot jobbrelaterade saker blir plötligt så mycket viktigare. Bra insikter fick jag av ditt inlägg i alla fall! Kram!

  3. Jättebra skrivet! Och viktig text eftersom jag är övertygad om att väldigt många har igenkänningsfaktorn på när de läser. Själv har jag samma orsaker till perfektionismen, vill att alla gillar mig för att sen bli och fundera på olika små, onödiga detaljer som enligt mig inte gått bra fast efter en arbetsintervju. Har funderat mycket på just att när man är gammal vill man ju komma ihåg roliga stunderna i livet, inte de man gick och grubblade på små onödiga detaljer för att man själv ställde för höga krav på sig själv! Men det kan också hända att detta är en åldersgrej, man kanske senare i livet blir bekvämare med sig själv och vem man är. Tack igen för ett bra inlägg 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

En helt vanlig fredagkväll

Hej gullisar

Här sitter jag vid datorn i vanlig ordning efter åtta snåret. Känns som att jag bara bloggar på kvällarna nu för tiden! Men det blir lätt så, det är ju nu jag kan sitta ostört och fokusera helt och hållet på en sak. En grej jag aldrig kommer ta för givet igen.

Hur som helst, det är fredag men känns som vilken dag som helst. En sak jag tänkt på är att jag kan vara helt tillfreds med att ha en lugn fredag hemma. Kan liksom se fram emot rutinen att natta Stella i lugn och ro, för att sedan plocka fram to do listan eller bara däcka i soffan. Men sekunden jag ser på instagram att andra mammor eller vänner roar sig så får jag ångest och känner mig tråkig. Hur sjukt är inte det??? Bara för att det är helg.

Egentligen spelar det ju ingen roll om jag sitter och bloggar en fredagkväll eller måndagkväll. Om man umgås med vänner på en tisdag eller lördag. Tar ett glas vin en vardag eller helg. Det viktiga är ju att man gör det man känner för, oavsett dag eller tid på dygnet. Att man väljer vad man lägger sin tid på utefter hur man mår.

Ändå påverkas man så enkelt av vad man ser i sociala medier.

Så detta är en liten helg-reminder till alla er som boat ner er i soffan ikväll. Kanske själva, kanske med sällskap. Strunta i vad alla andra gör – vad behöver DU just idag? Klirrande vinglas, familjemiddagar med tända ljus eller uppklädda donnor på instagram är inte ett kvitto på lycka.

*
Nu ska jag gosa ner mig brevid Adam innan vi kryper ner hos Stella. Sov gott <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

När man inte kan vara stilla i nuet

Idag har jag känt mig så trött. På mig själv.

Visst har vi väl alla sidor vi inte tycker så mycket om med oss själva? Sidor som visar sig extra tydligt då och då, som påminner en om att det är just såhär jag inte vill känna mig.

När jag vaknade klockan nio imorse – eller ja, när Stella väckte mig – så var jag helt chokad över tiden. Hon vaknar oftast vid sju. Trots att hon gav mig sovmorgon kände jag mig helt förstörd, typ som när man fått sova för länge. Vilket är sjukt, för jag hade ju varit vaken x antal gånger under natten för att amma henne och borde snarare varit trött åt andra hållet.

Så jag tänkte att idag ska jag ha en kravlös dag. Inga måsten, inga rutiner. Bara vara.

Men den där känslan håller liksom aldrig i sig för mig. Jag vill vara en av dem som verkar helt lyckliga i att bara vara, men jag blir totalt motsatsen. För att förtydliga: jag älskar att vara hemma en dag och ha ett lagom gäng åtaganden – blogga, gå en promenad till affären, baka och laga mat, kanske plåta något recept, städa lite osv. Men att bara vara en hel dag gör mig typ stressad? Framförallt när jag vet att det finns saker jag måste göra när dagen är över.

Jag hann njuta av morgonkaffet (när gör man ens det, häller typ i mig kallt kaffe nu för tiden) framför ett avsnitt av Vänner med en glad bebis som lekte med sig själv i babygymmet. Sen bubblade det liksom av måsten inom mig, som jag försökte ignorera. Jag har ju bestämt mig för att bara vara!

Men så slutar dagen med att jag känner att jag inte har fått någonting av allt jag borde göra, gjort. Och sakerna liksom hopar sig i huvudet för jag minns knappt vad jag ens borde gjort eftersom jag skjutit undan tanken hela dagen? Och så kommer jag på tusen saker jag skulle ha kunnat göra för att dagen skulle bli bättre. Så kommer ångesten krypande för att en dag har flugit förbi utan att jag utfört något vettigt. Fast tanken var att jag inte skulle göra nåt.

Hänger ni med vad jag menar??? Haha känner mig så rörig just nu.

Och nu när jag skriver det här så inser jag att jag har fått så mycket svårare att vara i nuet. Vilket såklart är förståeligt när man är föräldraledig, för vad man än gör så måste man ju hålla koll på och underhålla en annan människa. Men det jag tänker på främst är att jag måste börja meditera igen. Förstår inte att det ska vara så svårt? Men ni vet hur det är med rutiner: man måste komma till den där punkten när man bara får tummen ur och gör dem, och så måste man vara konsekvent i några dagar för att det ska bli kul och en grej man bara gör utan att tänka.

Från och med imorgon blir det tio minuter meditation varje dag. Är ni med mig??? <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tankar om hormonsystemet, stress och ångest

Senaste dagarna har jag funderat mycket på känslan av stress och ångest. Någon sa till mig att “det där du upplever är ju stress” och min första reaktion var “men nej, jag är mammaledig, jag är inte stressad!”.

Men ju mer jag funderade på det så insåg jag en ganska självklar sak: att man visst kan känna sig stressad när man är mammaledig. Man kan känna stress när man har en ledig helg, när saker inte blir som man hoppats, när man lever ett bra och hälsosamt liv men någonting skaver.

Även fast det pratas mycket om stress så missar man så lätt tecknen på att man själv upplever just det. Kanske för att vi är så inrutade i hela “jag har så mycket att göra, jag är så stressad” fenomenet. När pulsen stiger och alla måsten visar sig som en milslång lista framför näthinnan. Då är det så tydligt, man vet vad det är man upplever. Man kan sätta ord på känslan.

Men den känslomässiga stressen som infinner sig utan att man har massa saker på to do listan – den är ju minst lika kraftfull, om inte starkare. Det kan vara upplevelser som vi inte kan kontrollera, en situation man känner sig maktlös inför, frustrationer som inte släpper eller när man går igenom en stor förändring i livet. Stress och ångest i ett.

När man upplever dom här sakerna är stress kanske inte det första man tänker på att man känner. Är det inte snarare ångest? För när man inte mår helt hundra får jag för mig att det är en grej att säga “jag har sån ångest”. Men den kommer ju från stressen man känner när man inte mår bra.

Det finns saker som påverkar oss så att stressen i kroppen blir mer påtaglig: brist på sömn, återhämtning, gemenskap och glädje. Tar man sig tid för detta i stressade perioder så kommer kroppen mest troligt att hantera stressen på ett betydligt bättre sätt. Men det är ibland lättare sagt än gjort.. för väljer vi inte alla (ofta) den “enkla” vägen när vi inte mår bra?

Stress och ångest
Visste du att för mycket koffein triggar känslan av stress?

För mig följer processen ett så otroligt tydligt mönster:

– Jag vill uppnå saker på dagarna men hinner inte med, försöker bolla flera saker samtidigt och får även för lite sömn = jag känner mig trött, stressad, tankspridd, ångestfylld och rörig. Dricker kaffe för att få energi och mest troligt i för stor mängd, så koffeinet stressar på kroppen ytterligare.

– Mitt sockersug ökar i takt med att jag känner stress = jag mår lite, lite bättre när jag äter något sött. Men de kickarna är kortvariga så istället mår jag lite sämre än jag gjorde rån början. Och så fortsätter det i en ond cirkel.

Det här är kroppens hormonsystem som agerar. Hormonsystemet består av bland annat kortisol, som är vårt stresshormon. Kortisol är A och O för att vi ska kunna leva, det är vad som får oss att förstå att vissa situationer är farliga och det kickar då in för att vi ska kunna agera snabbt. När vi känner en långvarig stress utsöndrar kroppen kortisol hela tiden, och på sikt kan det göra att man känner sig utbränd. Sen har vi dopamin som är ett hormon som får oss att känna njutning. I mitt fall som jag beskriver ovan blir det den “sämre” formen av dopamin som ger kortvariga kickar. Långvariga dopaminkickar kan man få av till exempel motion (du vet känslan efter ett träningspass!) när vi äter bra mat eller är ute i naturen.

Så i mitt fall så är det bristen på sömn som triggar mitt kortisol just nu, för att sova runt fyra timmar per natt tar till sist ut sin rätt. Kroppen får ingen återhämtning, blir mer mottaglig för inflammationer eftersom immunsystemet försvagas under stress. Det gör även ämnesomsättningen – så min mage fungerar inte riktigt som den ska och jag får smärtor i rygg och nacke trots att jag gör övningar som annars håller smärtan under kontroll.

Kroppen börjar helt enkelt stänga av.

Även fast jag vet och förstår hela den här processen så måste jag alltid påminna mig själv om hur jag fungerar. Vi fungerar ju så, det räcker inte med att läsa något en gång, vi måste bli påminda för att förstå vad vi behöver i stunden. Då blir det plötsligt enklare att prioritera rätt efter ens behov istället för den kortsiktiga njutningen.

stress och ångest
Att vara i naturen ökar våra må-bra hormoner – enklaste vägen till återhämtning!

Vi har alla gjort det någon gång, förmodligen fler än vi vill erkänna: scrollat länge på telefonen, sträckkollat på serier eller ätit för mycket socker. Och det är ju okej om man gör det ibland! Men när kroppen inte mår bra så triggar ju dom här sakerna bara igång den där evighetslånga cirkeln av dåliga beslut för hälsan. För telefonen och tv:n ger ju precis samma dopaminkickar som sockret ger: du får njutning för stunden. Men så fort du lägger de åt sidan är du precis lika trött som innan, om inte tröttare? Stress och ångest blir ett faktum.

Så det här är en påminnelse till mig och till dig att vi har ett val. Ett val att ta den enkla, bekväma vägen. Eller välja bort den snabba njutningen, aka dopaminkickar, och göra val som vi mår bra av på sikt. Det är selfcare i sin renaste form.

*

Det här är varför jag inte har bloggat de senaste dagarna. Jag har knappt ens kollat sociala medier om inte för att leta upp ett recept eller prata med vänner. För jag behöver tid för återhämtning. Vill inte känna stressen att skriva ihop ett blogginlägg eller lägga upp en story medan Stella sover, för jag behöver sova samtidigt. Hoppas ni förstår <3

Jag har skrivit mer om hormonsystemet på forni – läs artikeln här (klick) om du vill veta mer om hormonerna, även de som får oss att må bra: oxytocin och serotonin. Finns också konkreta tips på vad man kan göra för att må bättre!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *