Appen kartor i iPhone ställde om vår nya adress till ”hem” efter att vi bott här i fyra veckor. Tänk att det är så lite tid som krävs tills telefonen förstår att man gjort en stor förändring i livet?

Det ger en tankeställare kring hur snabbt saker och ting blir ens nya vardag. För inte så länge sedan bodde vi på en knapp fjärdedel av vår boyta nu och hade utsikt mot parkerade bilar på gatan, nu vaknar jag upp och får blicka in bland täta tallar som förgylls av soluppgången. Man vänjer sig så snabbt. Jag är tacksam varje dag och jag tar det inte för givet, men jag känner ändå att jag för varje dag som går blir lite mer bekväm och glömmer bort hur mycket jag har längtat efter det här livet, som jag har visualiserat i över ett och ett halvt år.

Om det krävs fyra veckor för tekniken att fatta var ens nya adress är borde det ta betydligt mindre tid att skapa nya vanor och rutiner. Men fyra veckor in i vårt ”nya” liv sker inte allt det där jag visualiserade kring innan flytt. Jag kommer inte gå upp kl 05 för att göra x antal ritualer innan barnen vaknar, eller baka och träna så mycket som jag trodde. Det måste börja på rätt plats. Ingen yttre förändring kommer skapa en inre förändring.

<3

Den där känslan när drömmar spricker, visioner går i kras och livet ska planeras om är kanske den svåraste som finns.

Jag utmanas på ungefär alla plan just nu, allra mest med mitt tålamod. Det är ungefär lika bra som mina barn är på att lyssna när jag ber dem. Jag vet liksom inte var jag ska styra mot härnäst. Behöver navigera bland alla känslor, visioner, val och drömmar men magkänslan säger allt och ingenting på samma gång. Kan inte låta bli att undra vad livet försöker lära en när ingenting blir så som man föreställt sig. Finns det en lärdom i allt?

Försöker hoppas på att solskenet väntar när jag har korsat havet av piskande vågor. Att jag orkar kliva ur båten när den är i hamn. Jag vill lägga alla utmaningar bakom mig och välkomna en helt ny start. Ett nytt kapitel. Men vad gör man om vägen dit kantas av alldeles för höga vågor?

xx

I flera dagar har jag känt ett behov att skriva av mig. Ingen är förvånad över att det sker 23.19 en vardagkväll när klockan ringer vid 05.15 imorgon. Och det är exakt det jag behöver skriva av mig om.

I skrivande stund sitter jag med Stella i soffan. Hon tittar på Hitta Nemo och pillar mig i håret (hennes trygghetsgrej!) efter att ha vaknat upp orolig med en rejäl hosta. Det sker sällan, som tur är, och kanske extra tur att det hände just idag när jag ändå hade lite motivation till att stanna uppe sent och fixa med grejer.

De senaste veckorna har varit tuffa. Det känns som att jag springer mot saker från morgon till kväll och ändå har jag lika många måsten dagen därpå. Jag går på mitt sista batteri och varje cell i min kropp skriker efter en paus, men jag vet att det kommer dröja tills den pausen kommer.

Jag känner att jag börjar ifrågasätta om det är så här jag vill leva. Att hela tiden jaga saker och aldrig landa, njuta. Tänker på vad härligt det skulle vara att få va 15 år igen, typ i en vecka bara. Bo hemma, inget ansvar, minimala problem. Det kändes ju garanterat inte så då, men när jag ser tillbaka kan jag inte annat än undra varför jag hela tiden längtade efter att växa upp. Varför är jag aldrig nöjd?

Runtomkring mig ser jag bara människor som jagar saker. Nästa mål. Nästa projekt att bocka av. Och jag lever precis likadant, men jag vill inte leva så. Jag vill landa. Hinna andas. Äta en middag med min familj och inte ens fundera på disken, att ta fram datorn eller hur mycket som måste tvättas. Jag vill ligga i soffan en hel kväll och slappna av, bara stirra på tv:n, utan en känsla av att jag hamnar efter. Men helt ärligt, det är otroligt svårt. Att vara vuxen kommer med måsten. Föräldraskap kommer med ännu mer ansvar. Klart att man dessutom påverkas av miljön runtomkring en. Men ändå – jag skapar min miljö. Du skapar din miljö. Någonstans har jag valt att leva på ett visst sätt och satt upp förväntningar på mig själv att leva upp till.

Kanske är det nu jag har min ”30 års kris” för jag ifrågasätter mycket i livet för tillfället. Men iallafall, för första gången sedan vi köpte tomten i Småland känner mig 110 % redo att flytta. Jag är redo att starta ett nytt kapitel i en ny stad, som jag hoppas blir en nystart på alla sätt och vis. God knows I need it.