Att hitta tillbaka

Idag fick jag en uppenbarelse. Jag känner mig äntligen som mig själv igen.

Känner ni igen det här med att jämföra sig själv med sitt bästa jag? Det vill säga den versionen av sig själv under en tidpunkt när man helt enkelt mådde så sjukt bra och kände sig tillfreds med både sig själv och omgivningen.

Den versionen som jag jämför mig med är året innan jag blev gravid. Hela året var jag i ett tillstånd där jag hade en sån sjukt bra balans i hur jag tog hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Jag lyssnade inåt, tog beslut utifrån hjärtat istället för från omgivningen och ansträngde mig för att förbättra mig själv. Det betyder inte att jag aldrig mådde dåligt under året, men däremot hanterade jag sorg och ilska på ett sunt sätt! När jag tänker tillbaka på det året känner jag mig stolt.

Så därför är det den version av mig som jag gärna jämför mig med, men när jag blev gravid började den personen sakta gå sönder. Jag har insett att graviditeten på riktigt var påfrestande på mig, framförallt den senare halvan. Jag vet inte om det var mina tankar om att vara gravid som begränsade mig, eller om det helt enkelt inte är så underbart som många säger? För vart jag än vänder mig så romantiseras graviditeten så himla hårt, men jag har aldrig känt riktigt så. Jag älskar att jag har ett barn! Världens finaste lilla bebis som jag alltid kommer göra precis allt för – men jag tycker ändå att graviditeten gjorde mig lite sämre. Jag kunde romantisera magen och få fjärilar i den av alla förväntningar. Och självklart var det så mysigt att känna små sparkar inifrån och att diskutera allt om bebislivet med Adam. Vi drömde oss bort och pratade namn och allt vi ville uppleva med henne. Men förutom det så var det (för mig) mest påfrestande. Tyvärr.

Men nu! Sakta men säkert, så börjar små bitar av mig komma tillbaka. Jag har börjat hitta ett mönster i vardagen som jag kan känna mig stolt och nöjd med igen, och den känslan är helt oslagbar. Livet är såklart helt annorlunda nu, man kan inte jämföra livet pre-baby. Men man kan försöka skapa en vardag post-baby som får en att känna sig tillfreds med sig själv.

Jag är så tacksam att jag börjar hitta tillbaka och att jag börjat reflektera över hur jag kan göra livet med bebis så bra för både mig och henne som möjligt – idag var det att lämna henne med sin pappa i en timme medan jag gick på ett utomhuspass i hatha yoga. Igår var det att ta en kvällspromenad i solnedgången och andas in frisk luft innan vi kröp ner. En annan dag var det att sova ut fast jag hade planer. Små, små saker som jag gör för att jag väljer att lyssna inåt istället för att låta livet gå på repeat. Det finns nog ingenting som får mig att känna en sån bubblande härlig känsla som att följa hjärtat istället för hjärnan. Vad får dig att känna så? <3

  1. Tror precis som du säger att det är superviktigt att fortsätta lyssna inåt, ta sig tid för sig själv och sådant som är viktigt för en/får en att må bra.
    Vilken park/yogastudio erbjuder hathayoga utomhus? Lät ju för nice!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag är en helt vanlig tjej som älskar det mesta som är kreativt, allra mest att skriva och baka. Och allt inom hälsa förstås - jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! Sen älskar jag förstås min blivande man, Adam, och den lilla tjejen som växer i min mage.
Jag drömmer om familjelivet någonstans på landet där jag kan stå i köket, yoga vid vattnet och springa barfota i gräset hela dagarna.

Sen ska man ju leva i nuet förstås, där kommer den här bloggen in i bilden. Häng med!

Artiklar att lyssna på

Kassa graviddagar och recept på pastasallad med pesto

Tror ni att man ibland behöver ha dåliga dagar, för att de bra ska vara riktigt bra? Eller tycker ni att man ska kunna styra hur man mår med hjälp av tankens kraft? För igår hade jag en extremt kass dag. Ni vet, en sån dag när man är så djupt i sitt egna fördärv att man inte ens orkar anstränga sig för att förändra det, även fast man vet att man kan.

Jag vaknade sur och trött, kände att livet sög och hade inga planer för dagen. Min kropp gjorde ont och mitt psyke var kort och gott så jävla less på att vara gravid och att känna mig begränsad utav det. Jag skrev i bloggen att jag för en stund tänkte att jag skulle läsa några inspirerande rader i en bok men sen struntade i det. Det var liksom min nivå hela dagen. Efter lunch kom jag ut på en promenad för jag visste att det får mig att må bättre, men hela promenaden var jag bitter. Jag låg sen i soffan och tittade på Grey’s i timmar och bara grät. Ni hör ju! Typ världens deppigaste människa och hormon-overflow deluxe. Och så inte en reflektion av den personen jag ser mig som egentligen.

Men man kan ju inte vara i ett sådant mode hur länge som helst. Efter timmar av självfördärv började jag tillslut läsa en bok som jag blir peppad av, sedan blev det en kvällsprommis med Adam och en vän. Sedan var bitterheten som bortblåst! Att det ska behöva ta timmar innan man kommer ur en dålig cirkel alltså.. men någon gång då och då behöver man kanske dessa värdelösa dagar för att uppskatta allt bra som man faktiskt har i sitt liv.

Idag vakande jag däremot pigg och glad vid 9.30 (man måste ju passa på innan bebis!). Jag gjorde en smoothie till mig och Adam, min favorit för tillfället: mango, avokado, mandelsmör, hampafrön, collagen och en massa spenat + kokosdryck. Mums! Sedan gjorde vi oss i ordning och bestämde oss för att provköra till BB. Adam har redan åkt den vändan några gånger (ja han är rätt ivrig nu om vi säger så) men jag hade inte åkt den än så det kändes väldigt bra att nu kunna visualisera händelseförloppet lite verkligare.

Efteråt åkte vi in till stan och åt en god lunch på Mahalo och svängde förbi ett par vänner till oss som också väntar barn och tog en snabb kaffe, innan vi fortsatte hemåt. Väl hemma pressade jag X antal avsnitt av Grey’s innan jag började laga middag. Det blev en pastasallad med pesto och kyckling – väldigt gott! Här kommer receptet:

pastasallad med pesto

Recept på pastasallad med pesto – 4 portioner

En halv påse ruccola (35 g)
En halv påse bladspenat
200 g tomater
En halv burk soltorkade tomater
En halv liten purjolök
3 msk pesto
300 g rårispasta från Semper
3 kycklingfiléer
Salt och svartpeppar

Olivolja
Parmesan att riva över
Pumpafrön att toppa med

Gör såhär

Börja med att koka upp pastavatten och koka pastan enligt anvisning. Hacka bladspenaten och häll upp i en skål tillsammans med ruccolan. Skiva tomaterna och skär purjolöken, häll ned dem tillsammans med de soltorkade tomaterna i skålen. Strimla kycklingen och krydda med salt och peppar. Stek på medelvärme i olivolja tills den är genomstekt. När pastan är klar, skölj den i kallt vatten lite snabbt och blanda ihop med peston. Häll sedan över i skålan med salladen.

Servera pastasalladen med den stekta kycklingen och toppa med valfri mängd parmesan, olivolja och pumpafrön!

Om du gillar denna pastasallad med pesto – missa inte heller den här vegetariska salladen med fetaost och rödbetshummus! (klick) eller den här salladen med kyckling och sötpotatis (klick).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Life at the moment

Ja hörni, livet just nu är ju ganska upp och nervänt. Att vara gravid mitt i corona-härvan är både lite skönt och äckligt tråkigt. Mina krafter tar slut mer och mer för varje dag och vardagliga saker som att ta en dusch eller äta frukost tar på något sätt mycket längre tid (?). Därför är det rätt härligt att slippa ta mig någonstans. Men som vilken annan människa som helst får jag panik över situationen och känner mig instängd. Jag är orolig över att bli sjuk och smitta Adam, för det skulle ju innebära att han inte får vara med på förlossningen. Och det får bara inte hända. Bara tanken på att gå igenom förlossningen utan honom vid min sida känns totalt bisarr. Det ska ju liksom vara vi två och vårt moment – stunden då vi blir föräldrar, tillsammans.

Det är en stund jag fantiserar om lite mer för varje dag som går. Det är något sjukt frustrerande och samtidigt spännande med att inte veta när det är dags. Jag har extremt dåligt tålamod ihop med lite kontrollbehov, så blir nog lite smått galen av att inte veta hur händelseförloppet kommer se ut. För några år sedan kände jag ett starkt behov av att försöka planera hur livet skulle utspela sig, det är dock något jag släppt på mer och mer och jag känner idag att jag kan lita på att allt kommer bli bra så länge jag följer min magkänsla och intuition. Men när det kommer till förlossningen så är det som att knäppa med fingrarna, så är jag tillbaka i mitt gamla jag. Jag vill verkligen kunna planera.

Delvis för att jag vill känna mig fräsch på förlossningen faktiskt. Gärna ha nytvättat hår, rakade ben osv. Det är ju ändå en stund då man blottar hela sig och överlämnar sin kropp i händerna på främlingar. Jag litar såklart hundra procent på barnmorskorna och deras kunnighet och känner mig helt trygg med det – men det hade ändå känts lite bättre om jag fick känna mig lite fräsch mitt i allt det. Jag får för mig att jag blir lite mer avslappnad då. Tänk att ligga där och sära på benen och typ inte kunna släppa att man inte har hunnit raka sig, haha. Eller kanske har man så fullt upp med tusen andra tankar att man inte tänker på det? Jag hoppas det blir så.

Sminkade mig föresten för första gången på länge för några dagar sedan, inför en artikel. Shit vad härligt det kändes! Det är något visst med att ha nytvättat hår, sminka sig noggrant och långsamt, måla naglarna och känna sig så där härligt bright and shiny. Framförallt i min hemmabubbla utan bh, med en scrunchie i håret iklädd pyjamasbyxor och Adams t-shirts.

XX

  1. Haha jag hör dig! Vill gärna ha hunnit färga brynen och fransarna (gör det själv hemma varannan vecka), tvättat håret och rakat benen. Varför inte lite BUS också 😛 Kanske att nån tycker det låter ytligt men det skiter jag i, jag känner som du :)) Fattar att det inte är det som spelar roll men det hade känts härligare som du säger.

    Är också rädd att min man ska bli sjuk. Som du säger, det får bara inte hända. Det är totalt oacceptabelt, otänkbart att han inte skulle vara med mig på förlossningen, det ska vara vi två. Men jag får bara släppa att jag inte kan kontrollera hans minsta move, vilka han träffar osv. Vi får bara tänka: det kommer inte bli så. Det kommer inte hända. Bara ta det lugnt, se fram emot förlossningen och tänk inte att det kommer hända typ…

    1. Haha men exakt! Det kan väl få vara lite ytligt då, vad gör det! 🙂 Resten av upplevelsen är ju allt annat än ytlig!
      Usch vi får se till att hålla oss friska – och att dom håller sig friska med! Allt annat är ju bara otänkbart. Vi får styra det vi kan: positivt tänkande :)<3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Att bo:a inför bebis

Det här blogginlägget innehåller annonslänkar.

Godkväll kära ni,

Jag borde ligga och läsa en bra bok men jag har varit helt hopplös på inredningsfronten på senaste. Jag kan bara inte tänka och kolla efter inredning. Runt omkring mig säger alla att det beror på att jag bo:ar och vill göra fint hemma inför bf. Jag är nog beredd att hålla med, för aldrig har jag haft så mycket inredningsinspo och kollat Pinterest så mycket.

Som ni ser har jag snöat in totalt på beiget och något bara inte kan släppa är palettblad. Det måste ju vara världens finaste växt!? Tyvärr hittar jag dem inte någonstans, men säsongen ska tydligen börja nu under våren så jag fortsätter att hålla utkik!

 

inredningsinspo

gardiner, golvlampa, soffbord, taklampa, bänk, bok, tavla, kudde, vas (klick!)

Det är lustigt ändå hur man kommer in i perioder av att vilja ha saker. Oftast är jag ganska nöjd och har under det senaste året fokuserat på att känna tacksamhet för allt som jag faktiskt har. Det kan vara allt från mat på bordet till värdefulla relationer, till att vara tacksam för morgonkaffet. Men nu på senaste är det som att något har slagit om i mig och jag känner sådana sjuka ha-begär för allt möjligt: kläder, smycken, inredning, prylar i allmänhet.. det låter kanske konstigt efter att ha tipsat om vilken inredning jag suktar efter, men jag borde verkligen komma ur den här onda spiralen nu. Jag vet ju att inga saker i världen kommer göra mig lyckligare – ändå får jag en hangup och kan inte sluta scrolla. Kanske är det bara något jag måste få ur mig innan jag blir mamma? Hmm.. kanske mer sannolikt att jag måste rikta mitt fokus mer inåt igen och ta upp mina tacksamhetsövningar för att dessa begär ska släppa.

Det är något jag har märkt av under graviditeten: att mitt fokus inåt har minskat. Men ibland undrar jag om det också beror på att jag jobbar heltid. Innan hade jag ett år av plugg och betydligt mycket mer fritid, vilket får mig att undra om jag bara inte hittat rätt frekvens nu under praktikperioden. Även om jag älskar att gå till jobbet så blir jag ju såklart dränerad på energi ibland och många gånger väljer jag att slöa i soffan istället för att lägga mig på yogamattan, gå en promenad, läsa en bra bok eller meditera – alla de saker som jag vet hjälper mig att skifta energin inåt. Jag hoppas att jag hittar tillbaka när livet känns lite mer “stabilt” igen och nya vanor får uppdagas.

Nä, nu ska jag stänga ner datorn och plocka fram The Secret och läsa några rader innan läggdags. Sweet dreams! XX

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En helg i Dalarna

Hoppas ni har haft en magisk helg. Min spenderades i Rättvik, hos mormor och morfar. Jag och Adam bilade upp tillsammans med min mamma och syster i fredags kväll, så det blev en ganska kort visit med promenader i skogen, frisk luft och familjetid. Precis vad jag behövde! Vi hade tid att övningsköra massor och det kändes så himla bra. Nya vägar och längre sträckor än innan så det går helt klart framåt. Blir kanske inte körkort innan BF som planen var men helt klart en bra bit på vägen.

Gravid, student och övningskörare trodde jag nog ändå aldrig att jag skulle yttra i samma mening. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.. men tur är väl det ändå. Normen kring hur saker och ting “ska” vara ger nog mer ångest än lycka. Alla måste vi få gå vår egen väg och välja det som känns rätt innerst inne. Det är inte alltid lätt och vår beslutsförmåga påverkas nog mycket mer av samhället än vi kan förstå. Att bryta sig ur normen och våga lyssna inåt kräver mycket självinsikt och närvaro tror jag.. därför är jag så glad att jag hittade yoga, meditation och all form av självutveckling – utan det i mitt liv hade jag garanterat varit någon helt annanstans än jag är idag. Jag hade  kanske aldrig vågat börja plugga som 25-åring och definitivt aldrig vågat försöka skaffa barn under studietiden.

Med det sagt: lita alltid på din magkänsla och strunta i vad som anses vara rätt och fel ♥

Deras idylliska lilla stuga
Morfar styrde frukosten <3
Jag och kulan tar in solnedgången

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *