Att landa igen

Heej! Hur mår ni alla? Själv mår jag bättre än på länge. Igår hade jag en kväll helt för mig själv och kände att jag landade för första gången på flera månader. Livet har liksom gått i raketfart och jag faktiskt inte tagit mig tid till att reflektera över hur jag mår, vad jag vill eller vad jag behöver i mitt liv. Väldigt olikt mig! När man tappar fotfästet så som jag uppenbarligen gjort är det inte helt lätt att ”planera” in när man ska stanna upp och connecta med sig själv igen, det måste komma naturligt för att få rätt effekt på något sätt. Och det var precis vad som hände igår. En egen liten stund av att ta ett bad, tända ljus, krypa ner i en nybäddad säng och läsa en ny bok på temat hälsa. Inga distraktioner what so ever. Kände mig så full av ny energi och livskraft efter mindre än en timme och det blev en så värdefull stund för mitt mående.

Det är märkligt ändå. Vart jag än ser så tycks alla kvinnor bli extra medvetna om sitt välmående och gör allt för för att boosta sig själva och bebis under graviditeten. Men jag, som ändå har en passion för välmående, gör precis tvärtemot. Jag har tappat en gigantisk del av det som stavas hälsa för mig och istället hamnat i något slags mönster som bara går ut på att ta mig från A till B. Kanske för att jag påverkats så pass mycket mentalt under båda mina graviditeter att prioriteringarna har slängts om. Kanske har jag typ blivit personlighetsförändrad i och med all omställning som sker i kroppen i samband med en graviditet. Jag vet inte, men oavsett vad som pågår i mig just nu så vet jag att sekunden jag går från att vara gravid till tvåbarnsmamma, så kommer skiftet till den Amanda jag vet och strävar efter att vara.

Nu är det inte alls långt kvar och jag ska göra mitt allra bästa att behålla känslan av att vara grundad så länge jag bara kan, och förhoppningsvis tills förlossningen. För då mer än någonsin så vet jag att jag behöver det där lugnet och tilliten till mig själv och att allt kommer gå precis som det ska.

<3

Till vänster: det härligaste som finns både som gravid och inte. Epsomsalt* (avslappnande badsalt med magnesium) och vetekudde*. Och såklart: en bra bok som ger inspiration!
*annonslänkar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Om den ständiga strävan efter någonting mer

För ett par inlägg sedan så avslutade jag med att skriva att man ibland bara behöver låta bli att prestera. Det har skavt i mig, för jag insåg att det är någonting som jag inte lever upp till särskilt bra.

Jag är, ända ut i fingerspetsarna, en person som har svårt att nöja mig. Det bor en inre perfektionist i mig som tar över min sinnesro alldeles för ofta och börjar peka på allt som behöver ordnas. Precis just nu, ikväll, imorgon – inför nästa år(!) – det finns alltid något. Perfektionisten säger att jag inte har tid att vara stilla i nuet och bara njuta, för det finns alltid någonting att få gjort. Och gör det inte det, så måste jag börja leta efter saker att fixa – eller så finns det alltid någonting nytt att börja jaga.

Jag ser otroligt mycket upp till alla kvinnor som just alltid presterar. Hinner bolla familj och jobb i en perfekt balans, karriärkurvan går spikrakt uppåt, tränar flera dagar i veckan, startar igång en massa nya projekt, har ett stort socialt kontaktnät, alltid ser helt oklanderliga ut osv osv. Det finns någon slags wow-känsla över dessa kvinnor och hur de använder sin tid, som gör att jag någonstans förminskar mig själv. Vem är jag att inte leva upp till samma saker? Vem är jag att inte vara lika perfekt?

På ett sätt så tror jag att det ligger i vår kultur nu. Vi kvinnor har kämpat för jämnlikhet genom alla tider och nu plötsligt har vi bättre förutsättningar än någonsin förr att göra karriär, prestera på topp och landa diverse toppjobb. Och vi lever i ett samhälle där sociala medier typ har tagit över världen och den ständiga (medvetna eller omedvetna) jämförelsen är ett faktum.

Men vad fan är vi på jakt efter hela tiden? Finns det verkligen ett mål? Och vad händer när vi kommer dit? Vad tusan finns under ytan av all denna prestation? Låt mig berätta vad jag tror: vi väljer bort vår inre sinnesfrid för allt det ytliga som inte spelar någon som helst roll om hundra år. Väljer vi att städa så väljer vi bort att leka med våra barn. Väljer vi att jobba sent på kvällarna så väljer vi bort viktig tid med vår käresta. Väljer vi att scrolla i sociala medier så väljer vi bort sådant som ger verklig energi.

Det är nästan som att det finns en skam i att nöja sig? För att vårt samhälle är så otroligt uppbyggt kring just prestation.

Jag kan ofta märka att jag har förutfattade meningar om människor som helt enkelt bara nöjer sig. Men helt ärligt, det är dom som är de verkliga förebilderna. Tänk vad mycket sinnesfrid man får genom att bara få vara nöjd, glad och inte ständigt jaga någonting mer. Det finns inget mål i horisonten, det gör ingenting om disken står framme, det är sak samma om outfiten inte blev tio poäng inför ett viktigt möte och det spelar ingen roll om man har samma vinterboots som för tre år sedan. Bara man får vara lycklig.

*lite onsdagstankar från en trött mamma*

xx

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ego boost

Hej bästa ni,

Jag är precis hemkommen från dagens körlektion. Gick dit med en dos ångest och nerver i kroppen – och gick hem med självförtroende och ryggen rak! Vilken känsla va?

Jag kom på att under tiden man är mammaledig så har man ju plötsligt ingen som säger ”bra jobbat!” till en på samma sätt som när man är i arbetslivet eller pluggar. Man får inga ”betyg” på sina insatser och samlar inte direkt på sig några meriter över vad man har klarat av. Visserligen går man ju igenom en jäkla massa saker med småbarn, men det är inte direkt någon som säger ”vad duktig du var nu Amanda som lyckades få Stella att äta maten vid matbordet. Bra!”.

Så inte är det väl så konstigt att osäkerheten kommer krypande när man helt plötsligt ska bli betygsatt och åstadkomma någonting som man inte kan? Samtidigt är det ju den där osäkerheten som ofta ställer till det helt i onödan.

Jag kände mig hur som helst glad och stolt när jag strosade hemåt och inte nog med det så öppnade jag ett mail som utsåg min blogg till en utav Sveriges 50 bästa bloggar under 2021. Första tanken: vad är detta för spam? *kollar upp lite noggrannare* okej det verkar vara ett helt seriöst företag och många stora profiler är med på listan. Hur fan kom jag med? Haha, osäkerheten kickar in IGEN. Men nu sitter jag ändå här med en lite pirrig känsla i kroppen, för helt plötsligt har jag fått ”bra betyg” igen, lite som innan mammaledigheten. Och inte är väl det fy skam va? Mer pepp och stolthet åt oss ladies!

Kom på att vi kvinnor fan måste betygsätta oss själva lite mer eller framförallt bättre, helt ärligt. Ibland förtjänar man ändå 10 poäng bara för att man tagit sig upp ur sängen. Eller för att man krigade sig igenom en arbetsdag, ett träningspass – eller valde att skippa ett träningspass, tog sovmorgon osv osv. Små saker räknas OCKSÅ som prestation även om det inte står med på to-do listan. Och ibland behöver man faktiskt bara låta bli att prestera.

Puss på er!

Dagens lunch och dagens look. Räksallad och smink i all ära men känslan av att ingenting är omöjligt är fan bättre.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tacksamhetsvåg

Många gånger lägger jag mig utmattad i sängen på kvällen och börjar lista saker i mitt huvud som jag är tacksam över, i ett tappert försök att vända mitt sinnestillstånd innan läggdags. Det brukar låta i stil med jag är så tacksam för att jag har Stella, att jag hann ta en powernap på eftermiddagen eller att Adam handlade middag och så vidare, haha. Vad jag egentligen vill åstadkomma är den där känslan av tacksamhet, inte bara tanken. Och det är svårt. Faktum är att det är sällan den känslan infinner sig när jag ligger där och rabblar allt jag borde vara tacksam över. Det känns mer som ett spel för att försöka lura min hjärna.

Och så idag så kom den, från ingenstans. Känslan av total tacksamhet liksom svepte över mig när jag gick ut genom dörren i den krispiga kalla höstluften samtidigt som solen kikade fram mellan molnen. Fy fan vad jag är tacksam och vad jag har mycket att vara lycklig över.

När man är i ett tillstånd av utmattning, ledsamhet eller kanske har tappat riktning i livet så är det lätt att hamna i det där tillståndet av brist – det vill säga man tänker på precis allt man vill ha men inte har. Gud vet att jag har varit i det tillståndet länge nu. Så när känslan infann sig i varenda del av mig av när jag klev ut genom dörren kändes det som en skarp och framförallt fruktansvärt tydlig vändpunkt i mitt mindset. Från brist till överflöd. Helt ärligt, den kunde inte komma mer lägligt. Det spelar ingen roll hur mycket vi strävar efter och önskar känna någonting annat, det måste komma inifrån för att det ska ge effekt. Jag tror att min insikt kom så tydligt för att jag fått så mycket vila och glädje den här helgen. Och DET är jag sjukt tacksam över, ihop med så mycket annat.

Vad är du verkligt tacksam för? <3

  1. Jag är betydligt äldre än dig, har gått igenom separationer efter långa förhållanden, förlorat barn, föräldrar. Men nu är jag på en bra plats i livet med mig själv och min familj. Jag känner mer eller mindre alltid en total tacksamhet för det jag har, inget jag behöver anstränga mig för att känna. Ju längre man levt, och ju fler trauman man tagit sig igenom, ju mer perspektiv får man på tillvaron. Jag önskar bara jag kunde gå ner i arbetstid, för jag är väldigt trött ofta. Jag skulle vilja kunna äga min tid mer. Men den dagen kommer, och det ser jag tacksamt fram emot. Kram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Det kommer en tid

Hej fina ni, mår ni bra?

Igår påbörjade vi mission få-Stella-att-sova-i-eget-rum-och-egen-säng så jag känner mig lite som en levande död idag efter allt springande mellan sovrummen inatt. Med tanke på hennes antal uppvak per natt kan ni ju räkna ut att det blir en del spring haha.

Annars då? Jag har haft en känsla ett tag nu som jag känner att jag måste dela med mig av. Jag tror att ni är bekanta med den, känslan som kallas för imposter syndrome. Känslan av att vara en bluff. 

Här är jag och har en tanke om att jag vill inspirera andra till ett hälsosamt liv, samtidigt som jag själv håller på att typ förfalla? 

Jag ser på hälsa som en helhet, holistiskt, det vill säga att precis allt hänger samman när det kommer till hur vi mår. Känslor, tankar, motion, kost, återhämtning, vila, glädje, njutning, syfte, sömn, relationer – you name it. Samtidigt är jag i en fas i livet då jag inte riktigt lever upp till min vision om hur jag vill leva. Blir väckt timme efter timme genom nätterna, kämpar mig upp när lilltjejen vaknar och går in i något slags survival mode direkt. Känner mig obekväm i min egna kropp, som egentligen inte känns som min nu när jag är gravid? Går runt med konstanta socker-cravings, skjuter upp saker jag egentligen vill, ältar en massa, tänker i negativa banor, låter tröttheten ta över motivationen, och så vidare.

Bluff.

Sen kommer den där dagen eller stunden som gör att man hittar tillbaka och kommer på att man måste vara snäll mot sig själv. Sänka kraven på prestation och perfektion. Dagen då energinivåerna är lite högre, man vaknar på rätt sida, hittar styrkan, känner glädjen och kommer på vem man är och vad man vill. Åh vad jag älskar dom dagarna. Då är jag liksom jag igen, den Amanda som absolut inte känner sig som en bluff. Bara som en vanlig tjej som vill göra någon slags skillnad för andra. Den Amanda som prioriterar sig själv, sin utveckling och alltid ser livet från den ljusa sidan.

Och nu precis när jag skriver det så spelas Linnea Henrikssons låt Det kommer en tid. ”Det kommer en tid efter den här tiden, det kommer en tid att fylla på med liv.” Jag mjuknar lite och känner hur axlarna sänks när jag påminns om att inget är för evigt. Det kommer en tid då jag får sova, en tid då jag kan prioritera mig själv på riktigt igen och kan inspirera er att göra detsamma. Nu är det barnens och mammalivets tid.

<3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *