När oron når en ny nivå

Det är hjärtskärande när ens bebis gråter.

Världen stannar upp för en sekund och man går igenom i huvudet vad gråten kan bero på. Är hon hungrig? Vill ha närhet? När bajsade hon sist? Eller oj, nappen!

Men vad gör man när ingenting fungerar? När, hur mycket man än vaggar och tröstar, så slutar inte gråten. Den blir till och med värre.

Det hände häromdagen.. och både panikkänslor och tårar sköljde över mig så intensivt att Adam fick ta över tröstandet.

Dagen innan pratade vi om hur smidigt allt varit än så länge och hur tacksamma vi är över det – nu gick jag igenom dödliga sjukdomar i mitt huvud och undrade vilken Stella hade fått. Tänkte till och med igenom alla Grey’s Anatomy avsnitt och försökte hitta samband. Misslyckades. Hörde hur gråten sakta tystnade utanför. Blev lite lugnare.

Adam blev lite chockad, jag har varit så lugn genom hela graviditeten och första månaderna. Så han frågade hur jag kunde bli så stressad av att hon grät. Hur kunde han inte bli det, tänkte jag. Jag menar, hon grät konstant i säkert tjugo minuter! Inte en lugn gråt, utan den typ av gråt som gör att en främling skulle stanna till och undra vad som har hänt. Vem som helst skulle väl bli stressad av det?

Jag insåg hur oron över en annan människa nu är en så stor del av mitt liv. Att det kommer komma så många stunder när det känns som att hjärtat slutar slå och paniken sätter sig i magen på ett fladdrande, obehagligt och omtumlande sätt. Om hon sätter i halsen, gör sig illa, inte svarar i telefonen, när hon inte vill berätta vad som hänt i skolan, när hon börjar dricka alkohol.. alla sjukdomar hon skulle kunna få, allt hon skulle kunna utsättas för och allt som jag bara inte kan styra över.

Men jag insåg också att det var mer än bara stress över mitt barns tårar. Någon djupt rotad mamma-som-ska-skydda-sitt-barn instinkt kickade in för första gången på riktigt. Och samtidigt passerade hennes liv (som inte ens har hänt än!!) i revy framför mina ögon. Hur mycket och vad jag än gör, så kommer hon bli ledsen någon gång. Kanske många gånger.

Jag kan inte skydda henne mot allt, utan att hindra henne från att leva.

Man kan väl bara göra sitt bästa som förälder. Men hur tusan ska man hitta en balans av att försöka leda ens barn rätt, och låta dem lära sig av sina misstag? SNÄLLA dela era tips för att vara en bra mamma och för att inte gå sönder av oro.

xx

 

  1. Hej du <3

    Först och främst uppskattar jag din blogg så mkt, är i precis samma period i livet med en 2-månaders bebis.

    Det är verkligen hemskt när de blir så ledsna. Det värsta är när de får totalpanik och liksom hetsar upp sig själva och man ser paniken i blicken och han nästan tappar andan av att skrika så mkt, usch! Det enda som hittills funkat för att lugna ner honom är att sätta honom i bärsjal eller sele, sjalen funkar dock bäst, för då blir han helt omsluten och trycks mot min kropp och lugnar tills slut ner sig och somnar ofta. Tips om du inte provat! Men är jag iväg och inte har den med mig har jag ingen susning om hur jag ska lugna honom, inget annat hjälper och jag mår så dåligt av att se honom så 🙁 och blir bara irriterad när andra försöker hjälpa och klappa på honom, känns som det bara blir värre…

    Har tyvärr inga tips gällande att hantera sin oro eftersom jag är i precis din sits, känner likadant! Ville bara ge lite igenkänning <3 vi vänjer oss nog! Kram

    1. Hej Anna ❤️ Insåg att jag glömt svara på din kommentar. FÖRLÅT!

      Blir så himla glad att du gillar bloggen. Tack 🙏🏼
      Usch, visst är det jobbigt när ingenting fungerar. Frustrationen kan ju göra en nästintill handlingsförlamad ibland.. men heja oss och alla andra som kämpar!
      Stor kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

En ny kärlek

Godmorgon!

Jag gick upp för lite mindre än en timme sedan men har redan gråtit i flera omgångar.

Vi hade en lite tuffare natt än vanligt och jag hade enkelt kunnat snooza ett bra tag till. Men när kämpar mig ur sängen lite groggy, drar upp gardinerna och säger “Godmorgon Stellis!” så tittar hon på mig förvånat med sina stora blåa ögon, för att sedan brista ut i världens största leende. 

Då är det som att hela världen stannar. Herregud vad jag älskar mitt barn. Och tårarna svämmar över.

När kaffesuget smyger sig på bär jag in henne i köket och sätter ner henne i babysittern, hennes favorit, medan jag slår på morgonkaffet. Jag böjer mig ner, tittar på henne och ler stort. Det tar någon sekund innan hon ler tillbaka och gör ifrån sig ett skarpt ljud (som jag är helt säker på är någon form av lyckoskratt) och gör en massa “ooo” ljud. Som att hon vill berätta något för mig. Och även om det inte är första gången det händer så kan jag inte hålla tårarna borta.

För det slår mig att varenda liten ny grej hon gör är lika fascinerande. Ni vet, såna saker som när man inte har barn själv, inte riktigt kan förstå. Någon säger “mitt gjorde det här idag!” och man blir glad för denna, men man kan inte riktigt relatera till det häftiga. Och så plötsligt är jag nu som alla andra mammor där ute och vill skrika ut till hela världen att mitt barn är fantastisk.

Det slår mig också att det kommer en tid då hon faktiskt kommer svara när jag säger godmorgon. När hon kommer krama mig tillbaka. Börja på dagis. Lära sig cykla. Börja, och sluta tro på tomten. Tänk hur många utvecklingssteg hon kommer gå igenom, och tänk hur många tårar jag kommer hinna avverka när hon växer upp! Det är något helt galet att titta på henne och plötsligt förstå att jag kommer se tillbaka på tiden när hon var nyfödd många år framöver, och då kommer hon vara en riktig, vuxen person. Samma lilla tjej som jag nu vaggar i famnen, sjunger påhittade låtar för och sover med tätt intill mig.

Kanske är det hormonerna som fått mig att gråta x antal gånger den här morgonen. Eller bara en helt ny form av kärlek.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kärleken till sin bebis

Idag stod jag framför Stella medan hon satt i babysittern och grimaserade mot mig. Hon log, formade munnen till ett O och tittade på mig med stora ögon om vartannat. Jag insåg att det är i omöjligt att slita blicken från sitt barn. Hon är som en drog. Mitt egna knark som gör mig hög på en millisekund varenda gång.

Känslan är lite som när man är nyförälskad. Omvärlden stannar upp och det enda man kan tänka på är sin nya kärlek – och det enda man vill göra är att umgås med och berätta om sin förälskelse. För det är ju det största och mest omvälvande i världen.

Som Adam sa till mig: det är inte lika spännande som en nyförälskelse, och det där pirret i magen infinner sig inte. Men känslan när man tittar på sin bebis är detsamma – en kärlek som fyller upp hela kroppen. En kärlek så stark att man knappt vet vart man ska ta vägen. Man vill vara med personen dygnet runt. Man kanske inser att man behöver tid för sig själv, men när man får den så inser man lika snabbt att man saknar den andra personen. Dagarna när hon vill vara nära 24/7 längtar jag efter att lägga henne åt sidan en stund för att kunna göra diverse småsaker. Och så fort jag lyckas få henne att somna i vagnen eller kanske i nestet, så vill jag ta upp henne lika snabbt.

Den här nyförälskade känslan kom när Stella var runt tre-fyra veckor gammal.

Innan kände jag instinktivt att jag måste skydda henne mot allt och en märklig slags kärlek. Men ju mer tid vi får tillsammans desto mer villkorslös blir kärleken. Så hur jäkla stark kommer kärleken vara om ett, fem, tio eller 20 år? Det är svårt att greppa att förutom den här nyförälskelsen så kommer vi också vara med och se den här lilla krabaten utvecklas och bli en människa. Bli ett barn, en tonåring och till och med vuxen.

Lika svårt är det att acceptera att varenda snedsteg vi gör kommer påverka hennes liv och vem hon blir som person. Samtidigt är det oundvikligt! Hur vi än gör så kommer hon ha sina issues när hon växer upp. Små spår i sin personlighet efter hur vi har tagit hand om och uppfostrat henne. Det är så skrämmande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Samtidigt något man måste förlika sig med att det kommer hända. För hur man än försöker så har vi alla brister och det finns ingenting som heter perfekt. Ingen perfekt barndom. Inga perfekta föräldrar. Bara människor som gör så gott dom kan, för att allt ska bli så bra som möjligt.

Stella, jag lovar att vara den absolut bästa föräldern jag bara kan <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Att hitta tillbaka

Idag fick jag en uppenbarelse. Jag känner mig äntligen som mig själv igen.

Känner ni igen det här med att jämföra sig själv med sitt bästa jag? Det vill säga den versionen av sig själv under en tidpunkt när man helt enkelt mådde så sjukt bra och kände sig tillfreds med både sig själv och omgivningen.

Den versionen som jag jämför mig med är året innan jag blev gravid. Hela året var jag i ett tillstånd där jag hade en sån sjukt bra balans i hur jag tog hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Jag lyssnade inåt, tog beslut utifrån hjärtat istället för från omgivningen och ansträngde mig för att förbättra mig själv. Det betyder inte att jag aldrig mådde dåligt under året, men däremot hanterade jag sorg och ilska på ett sunt sätt! När jag tänker tillbaka på det året känner jag mig stolt.

Så därför är det den version av mig som jag gärna jämför mig med, men när jag blev gravid började den personen sakta gå sönder. Jag har insett att graviditeten på riktigt var påfrestande på mig, framförallt den senare halvan. Jag vet inte om det var mina tankar om att vara gravid som begränsade mig, eller om det helt enkelt inte är så underbart som många säger? För vart jag än vänder mig så romantiseras graviditeten så himla hårt, men jag har aldrig känt riktigt så. Jag älskar att jag har ett barn! Världens finaste lilla bebis som jag alltid kommer göra precis allt för – men jag tycker ändå att graviditeten gjorde mig lite sämre. Jag kunde romantisera magen och få fjärilar i den av alla förväntningar. Och självklart var det så mysigt att känna små sparkar inifrån och att diskutera allt om bebislivet med Adam. Vi drömde oss bort och pratade namn och allt vi ville uppleva med henne. Men förutom det så var det (för mig) mest påfrestande. Tyvärr.

Men nu! Sakta men säkert, så börjar små bitar av mig komma tillbaka. Jag har börjat hitta ett mönster i vardagen som jag kan känna mig stolt och nöjd med igen, och den känslan är helt oslagbar. Livet är såklart helt annorlunda nu, man kan inte jämföra livet pre-baby. Men man kan försöka skapa en vardag post-baby som får en att känna sig tillfreds med sig själv.

Jag är så tacksam att jag börjar hitta tillbaka och att jag börjat reflektera över hur jag kan göra livet med bebis så bra för både mig och henne som möjligt – idag var det att lämna henne med sin pappa i en timme medan jag gick på ett utomhuspass i hatha yoga. Igår var det att ta en kvällspromenad i solnedgången och andas in frisk luft innan vi kröp ner. En annan dag var det att sova ut fast jag hade planer. Små, små saker som jag gör för att jag väljer att lyssna inåt istället för att låta livet gå på repeat. Det finns nog ingenting som får mig att känna en sån bubblande härlig känsla som att följa hjärtat istället för hjärnan. Vad får dig att känna så? <3

  1. Tror precis som du säger att det är superviktigt att fortsätta lyssna inåt, ta sig tid för sig själv och sådant som är viktigt för en/får en att må bra.
    Vilken park/yogastudio erbjuder hathayoga utomhus? Lät ju för nice!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kassa graviddagar och recept på pastasallad med pesto

Tror ni att man ibland behöver ha dåliga dagar, för att de bra ska vara riktigt bra? Eller tycker ni att man ska kunna styra hur man mår med hjälp av tankens kraft? För igår hade jag en extremt kass dag. Ni vet, en sån dag när man är så djupt i sitt egna fördärv att man inte ens orkar anstränga sig för att förändra det, även fast man vet att man kan.

Jag vaknade sur och trött, kände att livet sög och hade inga planer för dagen. Min kropp gjorde ont och mitt psyke var kort och gott så jävla less på att vara gravid och att känna mig begränsad utav det. Jag skrev i bloggen att jag för en stund tänkte att jag skulle läsa några inspirerande rader i en bok men sen struntade i det. Det var liksom min nivå hela dagen. Efter lunch kom jag ut på en promenad för jag visste att det får mig att må bättre, men hela promenaden var jag bitter. Jag låg sen i soffan och tittade på Grey’s i timmar och bara grät. Ni hör ju! Typ världens deppigaste människa och hormon-overflow deluxe. Och så inte en reflektion av den personen jag ser mig som egentligen.

Men man kan ju inte vara i ett sådant mode hur länge som helst. Efter timmar av självfördärv började jag tillslut läsa en bok som jag blir peppad av, sedan blev det en kvällsprommis med Adam och en vän. Sedan var bitterheten som bortblåst! Att det ska behöva ta timmar innan man kommer ur en dålig cirkel alltså.. men någon gång då och då behöver man kanske dessa värdelösa dagar för att uppskatta allt bra som man faktiskt har i sitt liv.

Idag vakande jag däremot pigg och glad vid 9.30 (man måste ju passa på innan bebis!). Jag gjorde en smoothie till mig och Adam, min favorit för tillfället: mango, avokado, mandelsmör, hampafrön, collagen och en massa spenat + kokosdryck. Mums! Sedan gjorde vi oss i ordning och bestämde oss för att provköra till BB. Adam har redan åkt den vändan några gånger (ja han är rätt ivrig nu om vi säger så) men jag hade inte åkt den än så det kändes väldigt bra att nu kunna visualisera händelseförloppet lite verkligare.

Efteråt åkte vi in till stan och åt en god lunch på Mahalo och svängde förbi ett par vänner till oss som också väntar barn och tog en snabb kaffe, innan vi fortsatte hemåt. Väl hemma pressade jag X antal avsnitt av Grey’s innan jag började laga middag. Det blev en pastasallad med pesto och kyckling – väldigt gott! Här kommer receptet:

pastasallad med pesto

Recept på pastasallad med pesto – 4 portioner

En halv påse ruccola (35 g)
En halv påse bladspenat
200 g tomater
En halv burk soltorkade tomater
En halv liten purjolök
3 msk pesto
300 g rårispasta från Semper
3 kycklingfiléer
Salt och svartpeppar

Olivolja
Parmesan att riva över
Pumpafrön att toppa med

Gör såhär

Börja med att koka upp pastavatten och koka pastan enligt anvisning. Hacka bladspenaten och häll upp i en skål tillsammans med ruccolan. Skiva tomaterna och skär purjolöken, häll ned dem tillsammans med de soltorkade tomaterna i skålen. Strimla kycklingen och krydda med salt och peppar. Stek på medelvärme i olivolja tills den är genomstekt. När pastan är klar, skölj den i kallt vatten lite snabbt och blanda ihop med peston. Häll sedan över i skålan med salladen.

Servera pastasalladen med den stekta kycklingen och toppa med valfri mängd parmesan, olivolja och pumpafrön!

Om du gillar denna pastasallad med pesto – missa inte heller den här vegetariska salladen med fetaost och rödbetshummus! (klick) eller den här salladen med kyckling och sötpotatis (klick).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *