En helg i Dalarna

Hoppas ni har haft en magisk helg. Min spenderades i Rättvik, hos mormor och morfar. Jag och Adam bilade upp tillsammans med min mamma och syster i fredags kväll, så det blev en ganska kort visit med promenader i skogen, frisk luft och familjetid. Precis vad jag behövde! Vi hade tid att övningsköra massor och det kändes så himla bra. Nya vägar och längre sträckor än innan så det går helt klart framåt. Blir kanske inte körkort innan BF som planen var men helt klart en bra bit på vägen.

Gravid, student och övningskörare trodde jag nog ändå aldrig att jag skulle yttra i samma mening. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.. men tur är väl det ändå. Normen kring hur saker och ting “ska” vara ger nog mer ångest än lycka. Alla måste vi få gå vår egen väg och välja det som känns rätt innerst inne. Det är inte alltid lätt och vår beslutsförmåga påverkas nog mycket mer av samhället än vi kan förstå. Att bryta sig ur normen och våga lyssna inåt kräver mycket självinsikt och närvaro tror jag.. därför är jag så glad att jag hittade yoga, meditation och all form av självutveckling – utan det i mitt liv hade jag garanterat varit någon helt annanstans än jag är idag. Jag hade  kanske aldrig vågat börja plugga som 25-åring och definitivt aldrig vågat försöka skaffa barn under studietiden.

Med det sagt: lita alltid på din magkänsla och strunta i vad som anses vara rätt och fel ♥

Deras idylliska lilla stuga
Morfar styrde frukosten <3
Jag och kulan tar in solnedgången

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag är en helt vanlig tjej som älskar det mesta som är kreativt, allra mest att skriva och baka. Och allt inom hälsa förstås - jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! Sen älskar jag förstås min blivande man, Adam, och den lilla tjejen som växer i min mage.
Jag drömmer om familjelivet någonstans på landet där jag kan stå i köket, yoga vid vattnet och springa barfota i gräset hela dagarna.

Sen ska man ju leva i nuet förstås, där kommer den här bloggen in i bilden. Häng med!

Artiklar att lyssna på

Tidiga morgnar och att skjuta upp saker

Godmorgon!

Klockan är i skrivande stund 6.30 och jag har legat vaken i två timmar. Det är lustigt hur väl planerade dagar inte blir som man har tänkt sig.

Jag hade tänkt sova ut till kl 8, gå upp och ta en sväng på yogamattan innan jag skulle laga plus plåta ett recept på glutenfria amerikanska pannkakor, för att sedan komma igång och jobba här hemma vid 9. Istället har jag vridit och vänt på mig och känt in bebissparkarna i några timmar, blivit panikhungrig och ätit en riskaka och en brownie till frukost…

Men nu har jag satt mig till ro i köket med en kopp té och försöker komma igång på nytt. Idag ska jag alltså jobba hemifrån halvdag, för att sedan skriva på mitt examensarbete som i stort sett är helt obefintligt än så länge. Planen var att starta på jullovet. Det är två månader sen. Ja, ni hör ju, stressen ligger liksom och spökar och bara väntar på att ge mig panik. Varför är det så himla svårt att få tummen ur och komma igång med sådant som tar emot? Jag tycker nog egentligen att det ska bli roligt att skriva examensarbetet, men det är det här med att komma igång, få en bra start och klura ut hela upplägget som bara sätter stopp. Att klura på artikelidéer till Forni känns tusen gånger roligare! Men faktum är att det idag är 60 dagar kvar till BF, så ska jag få klart examensarbetet innan dess och ta min examen till sommaren så måste jag få eld i baken idag.

Har ni också svårt att komma igång med stora projekt? Eller kommer det lätt? Har för mig att jag har läst att detta är högst psykologiskt och att det ligger i vår natur att skjuta upp saker. Men till slut gör man ju ändå alltid de där grejerna som bara samlas på hög och ger ångest, så hur svårt ska det egentligen vara att bara köra direkt? 

Lite tankar så här på morgonkvisten. Nu ska jag göra mig en riktig frukost för det kurrar fortfarande i denna gravidmage. Hoppas ni får världens härligaste helg ♥

 

 

  1. Haha ja gud ja, som jag kommenterade på nåt inlägg här under så har jag verkligen problem att komma igång med saker som känns motiga. Tycker du är grym som tar itu med examensarbete i slutet av graviditeten, jag är i vecka 30 och har knappt ork till att jobba längre 😛

    Känner också igen mig ang sömn, svimmar också om jag ligger på rygg och det gör ont att ligga på sidorna pga foglossning, ont i en axel osv osv. Kan tipsa om en gravidkudde, en sån där lång korv, sover mycket bättre med en sån! Jag har den som heter bbhugme, så skön att sova med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Härlig dag på jobbet & stickade tröjor

Det här blogginlägget innehåller annonslänkar.

Hej gullisar,

Den här dagen började så kasst. Jag var helt slut redan igårkväll eftersom jag hade gått tio tusen steg under dagen (haha, helt sjukt att man blir slut utav det!) och orkade knappt stå på benen när jag kom hem. Sov dåligt hela natten eftersom jag vaknar stup i kvarten – jag kan nämligen bara ligga på vänster sida numera, det är då syret transporteras som bäst genom kroppen när man är gravid. Ligger jag på rygg är jag sekunder från att svimma och ligger jag på höger sida så får jag bara en konstig känsla i kroppen. Anyhow så är det problematiskt eftersom jag sedan tusen år tillbaka haft ont i vänstra skuldran. Så att sova på den sidan hela natten gör att smärtan hänger med.

När jag precis hade hittat en så skön sovställning liggandes med ryggen på en kudde, huvudet på en och en mellan benen (för att stabilisera höfterna) – så ringde klockan. Det är i sådana stunder man bara vill mörda någon alltså. Så från att jag vaknade fram till att jag kom till jobbet var jag så trött och cranky. Men väl på jobbet vände det!

Det är som Michaela skrev på sin blogg häromdagen, när man är extremt trött och bara vill sova så kan man faktiskt också få energi av att umgås med härliga människor och få skratta. Och precis en sådan dag blev det! Nu är min energi på en helt annan nivå och jag känner mig för första gången på länge ganska pigg och glad när klockan närmar sig hemgång. Kanske hittar jag till och med orken att få ihop ett gott recept ikväll! 🙂

Men för nu så ligger tankarna mest på kläder. Jag har en tråk-period klädesmässigt vilket kanske inte är så konstigt eftersom utbudet av fina gravidkläder är minimalt, och dessutom känns det onödigt att köpa på sig massa när det bara är två månader kvar till BF. Något jag dock fortfarande kan köpa och kommer kunna använda sen också, är stickade oversize tröjor! Här är ett gäng jag suktar efter just nu:

beige polo, ljusgrå tröja, grå tröja, beige tröja, vit tröja (klick!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En lugn lördag i Småland

Hej gullisar!

Igår kväll kom vi ner till Småland för att spendera helgen här, hos Adams familj. Jag har precis ställt in en omgång bananbröd i ugnen och sitter nu i soffan och tittar ut över sjön som ligger så stilla utanför. Jag har hela huset för mig själv och planerade att bocka av lite grejer jag behöver ta itu med – men fastnade i känslan av att ha tusen grejer jag vill göra, för att finna mig i att inte göra någonting alls.

Det är en märklig känsla, när inspirationen nästan svämmar över och kroppen blir helt exalterad, och så mitt i den känslan så förlorar man all sin handlingskraft. Händer det er också? För mig händer det ofta. Jag vill åstadkomma så mycket och har så mycket idéer! Sen sitter jag där och stirrar ut genom fönstret och bara tappar allt på en och samma gång. Som att alla idéer jag hade, bara försvunnit in i ett svart hål.

Jag vet att jämföra sig med andra är totalt onödigt och egentligen elakt mot sig själv, men det händer ibland att jag jämför mig med ” de som har så många bollar i luften”. Hur lyckas de få ihop allt? Jag både vill och strävar mot att vara mer effektiv i allt jag vill göra. Men på något sätt tar det tid. Betydligt mer tid än vad det borde ta, tror jag.. Jag liksom fastnar i både tankar och yttre distraktioner mycket lättare än vad jag egentligen skulle vilja. Kan det vara så att vissa av oss bara behöver mer tid? Kan det kanske ha med ens personlighet att göra? Jag upplever att många extroverta har lättare att ta tag i saker, än mig som är mer introvert. Kanske är jag helt ute och cyklar – men jag funderar också på om det är något som går att öva upp. Kan man kanske med hjälp av tid och motivation, lyckas ändra ett drag som känns så otroligt djupt rotat i en. Vad tror ni? <3

Hur som helst så var detta inte alls vad jag tänkte skriva om. Jag kom på att det var dags att skriva ett blogginlägg mitt i min inspirationssvacka, men detta var vad som kom fram när jag lade mina fingrar över tangentbordet. Älskar när man planerar att skriva något men är så totalt inne i sig själv att något helt annat kommer ut. Det är verkligen som en meditativ, avstressande stund. Det är faktiskt så mina bästa (enligt mig) artiklar blir till också, därför är jag så glad att jag har sådan frihet att skriva om vad jag vill. Till exempel när jag skrev ångest, ett samtal med min livscoach – det kom från ingenstans. Sen sa jag till Lollo i efterhand att jag hade skrivit en artikel som vi inte hade planerat. Hon läste den och sa: svinbra, kör upp den! Älskar, älskar, älskar det. Älskar mitt jobb, även om det egentligen är praktik, men jag glömmer liksom bort det ibland.

Nej hörnni, nu ska jag ta ut brödet som har fyllt hela huset med världens godaste doft. Sen blir det yoga och en väldigt lugn eftermiddag, innan vi ska bort på middag ikväll hos våra vänner Linnea och Jesper, och deras lilla Hedda som bara är sex månader. Har längtat efter dom så himla mycket! Puss på er.

 

  1. Jag är precis som du, mer introvert och har lite svårt att få hjärnan att “sätta igång” och gå från tanke till handling. Det är liksom inte lathet utan nån sorts inre motor som tar ett tag att värmas upp 🙂 känner igen allt det du beskriver och tror absolut det kan handla om att vi är mer introverta och har ett rikt inre liv, och inte är uppe och “gör” hela tiden för vi har mycket tankar att processa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gravid hormoner åt alla håll och kanter

Jag tror att jag är en sån person som ser tillbaka på situationer och först då inser hur jag har påverkats av dem. Jag har liksom svårt att i stundens hetta reflektera över vad jag går igenom, och så har hela graviditeten känts. Om ett halvår kanske jag ser tillbaka och inser hur jag faktiskt mådde. Men en sak är säker redan nu och det är att alla gravid-hormoner skjuter åt alla håll och kanter. Förmodligen mer än jag förstår.

Idag knäppte Adam igång Vänner avsnittet då Rachel och Ross ska få barn. Jag insåg att jag inte har sett några förlossningar på film sedan jag blev gravid! Från att ha avsnittet lite i bakgrunden medans jag gjorde något totalt onödigt på telefonen, till att jag blev helt fast i förlossnings-scenen. Det var så fint på något sätt, att se hur Ross stöttade Rachel genom flera timmar av värkar tills att bebisen faktiskt kom. Och det romantiska ögonblicket när hon får bebisen på bröstet, och de delar en blick och en kyss som på något sätt säger allt. Och jag grät som ett barn. Först för att det var fint, sen började jag bara hulk-gråta utan att riktigt förstå varför. Jag vet inte om det var hormonerna som sprakade loss eller för att förlossningen är så nära nu och jag knappt har hunnit fundera över vad det kommer innebära att föda ett barn och ännu mindre att ta hand om ett.

Samtidigt har jag spelat upp den scenen i mitt huvud tusen gånger – hur allt kommer vara när vattnet går. Kommer det vara på dagen eller natten? Kommer vi vara med varandra eller på varsitt håll när det händer? Kommer det vara dramatiskt eller ett lugnt händelseförlopp? Jag blir nästan manisk när jag försöker föreställa mig hur den dagen kommer bli. Jag vill veta när, var och hur allt händer.

Men det jag inte tänkt lika mycket på är hur det kommer kännas när jag väl får vårt barn på bröstet. När vi får se henne för första gången och plötsligt har 100 % ansvar över någon annan än oss själva. Tänk om jag inte alls får den instinktiva kärleken till bebisen som alla pratar om! Tänk om jag inte känner någonting alls. Eller tänk om hjärtat svämmar över av kärlek direkt? Att få barn är ändå något jag fantiserat om hela mitt liv, precis som många säkert gör. En del av mig känner att ett barn på något sätt kommer fullända mig som människa, som att jag är menad att vara mamma. Medan en annan del av mig blir totalt vettskrämd av tanken att jag kanske gör bort mig totalt! Kommer jag vara lika ordningsam, påläst och kärleksfull som alla andra mammor verkar vara..

Anyhow. Behövde bara skriva av mina tankar efter hulkgråt-sekvensen. Blir inte förvånad om jag skrattar för fullt hus inom några timmar och totalt har glömt bort det här – det är ungefär så mina gravid-hormoner är just nu. Skratt, gråt, förtvivlan, superpositiv, förstörd på repeat. Vi får se hur balanserad man blir som mamma sen då .. ♥

Här har jag skrivit mer om känslorna kring att bli mamma.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *