Om rutiner

Igår körde jag mitt första träningspass på evigheter (alltså vi snackar månader) och kände mig så sjukt glad och peppad efteråt och framförallt kände jag sådan tacksamhet för att min kropp orkar. Det var psykiskt utmanande att inte kunna träna på så lång tid under graviditeten, särskilt eftersom att jag pikade i mitt flow precis när jag blev gravid och foglossningen tog form.

Det fick mig att tänka på hur mycket ens rutiner förändras i livets olika stadier. Jag minns hur jag var med FORNI redaktionen för ett år sedan och spelade in ett avsnitt av morgonshowen, där min del handlade om hur man kan få bättre hållning. Jag var så mån om att ta hand om min kropp då: yogade varje morgon, tränade hemma flera gånger per vecka, gjorde övningar för hållningen och använde min foam roller dagligen för att massera ut alla ömma partier i kroppen. Det känns ju milslångt bort just nu, men då gjorde allt helt utan någon press, bara för att jag verkligen ville och mådde så bra utav det.

Nu ser ju livet helt annorlunda ut. Och då menar jag inte bara för att jag nu är nybliven tvåbarnsmamma, utan jag tänker mer på hur livets olika stadier liksom justerar rutinerna i ens liv. Älskar verkligen att ha rutiner att falla tillbaka i, det ligger någon härlig trygghet i att ha vanor som man utför för att må bra, som man upprepar varje dag (eller så ofta livet tillåter). Nu när jag tänker tillbaka på mina rutiner genom åren så blir det så tydligt att alla utformas utifrån den verkligheten man lever i. Därför är det ju orimligt att försöka implementera ens gamla rutiner i livet, för att dom funkade DÅ betyder ju inte att dom kommer funka NU.

Nu när Molly blivit lite mer än två månader känner jag att det är dags att skapa utrymme för rutiner igen, nya rutiner, som fungerar med vardagen. Jag är till och med peppad på att göra det! Just nu har jag låtit livet forma mina rutiner åt mig istället för att skapa de rutiner jag behöver. Jag vet att så lite som tio minuter per dag kan göra så stor skillnad för hur jag mår: tio minuter läsning, yoga, träning, meditation, promenad osv osv. Bara att få in det jag känner att just JAG behöver under korta stunder av dagen, istället för att låta dagen sluka mig.

Vilka rutiner har ni för att må så bra som möjligt? <3

  1. Åh känner igen mig! Har också en tvåmånaders och måste också komma tillbaka till rutiner. Ska börja tänka som du skriver ”10 min om dagen”. Vore kul om du kunde skriva mer om dina rutiner, yoga, träning, skönhet men även vardagsrutiner med barnen? När går du upp, fixar dig etc? Jag känner mig helt lost som nybliven mamma. Tack <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Om avundsjuka

Okej så kan vi prata om ett känsligt ämne? Nämligen avundsjuka. Under en lång period nu, förmodligen sedan jag blev gravid med Stella, så har jag känt en avundsjuka ta form gentemot min partner. Jag vet inte om den här avundsjukan är helt befogad egentligen, samtidigt är den för påtaglig för att ignorera. Jag pratar om de uppoffringarna man gör som kvinna när man blir gravid/får barn, som männen inte behöver göra.

Nu är Molly två månader och hon helammar – med andra ord så känns det alldeles för tidigt för att ens tänka på att lämna bort henne. Jag får, helt ärligt, dåligt samvete bara jag lämnar över henne i en annan famn för att krama på Stella. Så en timme helt själv är ju knappt ens att tänka på? Samtidigt känner jag ett behov av att få komma iväg, bara för en liten stund. Gå på ett yogapass eller ta ett glas bubbel med en vän, helt ensam, bara för att helt få släppa rollen som mamma en liten, liten stund. Men så fort jag tänker tanken är det som att någonting i mig säger ”stopp och belägg, det där är långt borta”.

Så varje gång jag får ett samtal om att min partner vill ta en öl efter jobbet, spela tennis eller någonting annat, så bubblar avundsjukan upp inom mig. Och det händer inte ens ofta, men jag kan inte låta bli att sucka högt för att tydligt markera att jag inte tycker att det är okej. Fast det gör jag ju egentligen, det är ju självklart okej, för han behöver det ju precis lika mycket som jag. Skillnaden är att han känner att han kan ta sig den tiden, och det gör inte jag. Inte just nu. Fast rent praktiskt så går det ju, bara fram med en flaska och vinka hejdå. Klart han löser det. Men det känns inte rätt.

Frågan är bara, känns det inte rätt på grund av det dåliga samvetet eller för att det helt enkelt bara känns för tidigt?

Kanske borde man unna papporna den friheten dom ändå har i jämförelse med oss mammor. Kanske är det bara att acceptera avundsjukan som något fullkomligt naturligt i den här perioden. Men så börjar jag undra, kommer obalansen kanske alltid finnas där? Kommer jag alltid att känna lite större ansvar, lite mer dåligt samvete, bara för att jag är mamma? Time will tell.

Berätta gärna era tankar på det här ämnet!

Allt <3
  1. Hej! Vilken otroligt mysig blogg du har!
    Jag skulle så gärna vilja veta var er soffa är ifrån, samt soffbordet och mattan? 😍 Så himla fint!!

      1. Tack så mycket! Jag försökte hitta mattan men vet inte om det är den för skiljer sig lite på färgen eventuellt, OM du har möjlighet skulle du kunna länka den? 😍 Har letat efter sån matta så länge 🥲

  2. Vad svårt! Jag kan förstå att det blir sådär. Jag har inga barn så jag kan ju inte helt sätta mig in i situationen, men jag kan ändå se mig själv hamna där i en sån situation, i en sån känsla. En känsla av orättvisa kanske? Jag tycker inte du ska pressa nåt som inte känns bra, om det faktiskt känns för tidigt. Men om det bara handlar om dåligt samvete så kanske det kan vara bra att öva på! Och får man till det så kanske känslan av obalans och avundsjuka blir mindre. En eller två timmar här och där är ju ingenting jämfört med all den tid du är med dina barn. Det tycker jag du ska unna dig, om du vill det!

    1. Hej, så fin blogg💕 har också en 2 månaders bebis, helammar och lämnar bort honom då och då. Tar ett löppass, träningspass med min sambo, bio samt middag med vänner. Funkar då jag pumpar ut mjölk och är nykär när jag möter bebis igen efter några timmar ifrån varandra.. Tänker att bebis också blir trygg sv att få hänga med andra än bara mig😅

  3. Förstår känslan! Det är ju svårt det där, papporna är ju fria på ett annat sätt, på grund av amning och att vi ändå har en tätare anknytning från början pga har burit barnet i 9 månader. Vi har en treåring och en tremånaders nu. När yngsta var typ 3 veckor testade vi flaskan, hon tog den direkt så då åkte jag iväg på stan en sväng. Det gör så mycket att kunna lämna allt emellanåt och få göra något utan att släpa runt på bebis, treåring, vagn och skötväska. Jag har inte alls känt mig lika låst denna gång. Kör några mantran i huvudet; ”pappan är lika kapabel som jag att ta hand om våra barn” och ”det är viktigt för pappan och bebisen att få tid tillsammans också”. Får dåligt samvete om jag är borta en längre stund men oftast försöker jag bara njuta. Jag tar dessutom hand om barnen i princip dygnet runt (hemma med båda på dagarna och tar båda på nätterna), så tycker gott han kan ta ett par timmar här och där.
    Börja smått, ta en promenad på 10min bara för att få känna friheten. Efter några gånger kanske det känns ok med en timmes yoga, sedan ett par timmar på stan osv.
    Nu har våran tjej börjat strula med flaskan så jag blir lite mer låst igen, men det ger sig säkert snart (hoppas jag 🙈).

  4. Känner verkligen igen mig i känslan av avundsjuka mot sin partner som du beskriver så bra. Jag känner mig också väldigt låst vid min bebis, men det är främst pga amning och att vi inte har provat att ge flaska än. Skulle mer än gärna vilja ha några timmar egentid då och då precis som min partner får. Men tanken att bara vi som mammor kan ta hand om barnet är ju egentligen lite skev. Om vi kan ta hand om bebisen själva i flera timmar (oftast varje dag om pappan jobbar/gör aktiviteter) så borde ju rimligtvis bebisens pappa också klara det (med hjälp av flaskmatning såklart). Sen håller jag med om att det är lite tidigt att lämna bebisen till någon annan. Men oj va härligt det ska bli när man kan göra det haha!
    Tack för att du skrev detta inlägg! Skönt att veta att man inte är ensam med vissa känslor och tankar 🙂

  5. Så himla bra inlägg och SPOT ON. Har själv en 8,5 månaders bebis. Försöker trappa ner på amningen, och börjar känna mig klar. Samtidigt som man är så otroligt kär i sin bebis så saknar jag friheten ibland med. Det behöver inte vara så lång stund man är ifrån för att ladda på depåerna.
    Hejja oss mammisar <3

  6. Jag förstår helt hur du känner! När min son som nu är lika gammal som Stella var bebis tyckte jag det var väldigt jobbigt att lämna honom till någon annan. Hade en känsla av att vi satt ihop, han var en del av mig liksom. Och det är såklart helt naturligt att man känner så som mamma som burit och fött barnet. Däremot delammade jag bara och vi matade båda två honom nästan precis lika mycket. Det gjorde hela skillnaden! Jag kunde gå och äta lunch med en kompis, träna eller shoppa, sova mer osv. Så blev det eftersom jag från början inte var låst vid att jag skulle amma, och det kändes därför naturligt att vi båda matade och kunde ta hand om honom lika mycket. Förstår att det blir annorlunda när man som du helammar och menar inte att du ska ändra på det. Men min poäng är att jag liksom ”utsattes” för att lämna honom till min partner tidigt, tänk exponeringsterapi hehe. Därför blev det naturligt och jag kunde slappna av i det. Du kanske ändå ska öva på att lämna bebisen till din partner, även om det känns jobbigt, små stunder i taget? För att få in lite mer jämställdhet. Om du är något du vill, ta det i din takt. Annars, om du faktiskt inte är redo och inte är bekväm med det än – prata med din partner istället och var ärlig med vad som känns jobbigt. Be om förståelse och bekräftelse. Tror det kan lätta på trycket bara att prata om det mer och få höra hur han ser på det.

  7. Hehe jag är konstant lite arg på min partner. Jag vet att det är missunnsamt, och inte så sexigt direkt, men jag kan inte hjälpa det. Jag blir sur, ledsen och tycker på riktigt att livet är otroligt orättvist att det är på detta sätt. Jag är gravid med vårt andra barn nu och jag kan bara inte ta att han får leva på sitt liv som vanligt, medan jag går här preggo och tråkig. Nu tycker jag inte om att vara gravid heller, vilket kanske gör det värre, men det är bara så orättvist! Att hans psykiska och fysiska tillvaro knappt påverkas, medan min vänts upp och ner. Och jag vet ju hur det blir med amningen sedan.. Men just därför valde jag att delamma förra gången, och kommer göra det nu också. För det är så otroligt viktigt för mig att också få min egentid, och få känna mig som MIG SJÄLV, och inte bara vara mamma.

  8. P.S för att inte tala om det dåliga samvetet. Som pappor magiskt nog inte verkar känna, som ibland äter upp en som mamma. Suck…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Kärleksdagar

Alla hjärtans dag borde vara en dag fylld med en massa kärlek, men jag kan inte låta bli att få lite ångest varenda år när det börjar närma sig den fjortonde. Någonstans triggar det mig att saker och ting borde vara på ett visst sätt, fast år efter år inser jag att det aldrig blir så som jag föreställt mig ändå.

Igår var inget undantag. Även fast jag lyckades stryka en duk, tända ljus och laga middag samtidigt som jag varvade två barn, så blev det en kväll lik så många andra. En middag som slukas på tre röda, inte ett enda vettigt samtalsämne med min partner och sedan somna i olika sängar med varsitt barn, utan att ens pussas godnatt.

Tänk om någon hade berättat för fem år sedan att vi inte ens skulle orka säga godnatt till varandra ibland – jag hade ju trott att vi levde i ett totalt kärlekslöst förhållande. Men så är ju inte fallet. Jag älskar min partner med varje cell i min kropp, men i perioder orkar eller helt enkelt glömmer jag visa honom det.

Och vi kan väl inte vara dom enda? Som glömmer bort varandra lite mitt i småbarnslivet. Som egentligen behöver få tid tillsammans och känna den där styrkan i relationen, och inte bara tryggheten, även om den är så otroligt värdefull.

Alla hjärtans dag borde vara fylld av en massa kärlek. Varje dag borde vara det. Men det är okej om kärleken bara finns där också, utan att yttra sig i ord eller ens en gest gentemot varandra. Ibland kanske kärleken bara får vila i luften och ändå vara värdig.

xx

  1. Det är det som är det fina med kärleken. Att den finns där även fast godnattpussen inte existerade just den där kvällen eller de där kvällarna. Ett kort meddelande på telefon eller i pappersformat eller en hastig kram i farten ilande på väg till arbetet är betydelsefullt och försöker tänka på de detaljerna i en annars stressig vardag, oavsett ifall man har barn, jobbar mycket, olika intressen eller vad de nu må vara.
    Ha en fin kväll! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Att landa igen

Heej! Hur mår ni alla? Själv mår jag bättre än på länge. Igår hade jag en kväll helt för mig själv och kände att jag landade för första gången på flera månader. Livet har liksom gått i raketfart och jag faktiskt inte tagit mig tid till att reflektera över hur jag mår, vad jag vill eller vad jag behöver i mitt liv. Väldigt olikt mig! När man tappar fotfästet så som jag uppenbarligen gjort är det inte helt lätt att ”planera” in när man ska stanna upp och connecta med sig själv igen, det måste komma naturligt för att få rätt effekt på något sätt. Och det var precis vad som hände igår. En egen liten stund av att ta ett bad, tända ljus, krypa ner i en nybäddad säng och läsa en ny bok på temat hälsa. Inga distraktioner what so ever. Kände mig så full av ny energi och livskraft efter mindre än en timme och det blev en så värdefull stund för mitt mående.

Det är märkligt ändå. Vart jag än ser så tycks alla kvinnor bli extra medvetna om sitt välmående och gör allt för för att boosta sig själva och bebis under graviditeten. Men jag, som ändå har en passion för välmående, gör precis tvärtemot. Jag har tappat en gigantisk del av det som stavas hälsa för mig och istället hamnat i något slags mönster som bara går ut på att ta mig från A till B. Kanske för att jag påverkats så pass mycket mentalt under båda mina graviditeter att prioriteringarna har slängts om. Kanske har jag typ blivit personlighetsförändrad i och med all omställning som sker i kroppen i samband med en graviditet. Jag vet inte, men oavsett vad som pågår i mig just nu så vet jag att sekunden jag går från att vara gravid till tvåbarnsmamma, så kommer skiftet till den Amanda jag vet och strävar efter att vara.

Nu är det inte alls långt kvar och jag ska göra mitt allra bästa att behålla känslan av att vara grundad så länge jag bara kan, och förhoppningsvis tills förlossningen. För då mer än någonsin så vet jag att jag behöver det där lugnet och tilliten till mig själv och att allt kommer gå precis som det ska.

<3

Till vänster: det härligaste som finns både som gravid och inte. Epsomsalt* (avslappnande badsalt med magnesium) och vetekudde*. Och såklart: en bra bok som ger inspiration!
*annonslänkar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Om den ständiga strävan efter någonting mer

För ett par inlägg sedan så avslutade jag med att skriva att man ibland bara behöver låta bli att prestera. Det har skavt i mig, för jag insåg att det är någonting som jag inte lever upp till särskilt bra.

Jag är, ända ut i fingerspetsarna, en person som har svårt att nöja mig. Det bor en inre perfektionist i mig som tar över min sinnesro alldeles för ofta och börjar peka på allt som behöver ordnas. Precis just nu, ikväll, imorgon – inför nästa år(!) – det finns alltid något. Perfektionisten säger att jag inte har tid att vara stilla i nuet och bara njuta, för det finns alltid någonting att få gjort. Och gör det inte det, så måste jag börja leta efter saker att fixa – eller så finns det alltid någonting nytt att börja jaga.

Jag ser otroligt mycket upp till alla kvinnor som just alltid presterar. Hinner bolla familj och jobb i en perfekt balans, karriärkurvan går spikrakt uppåt, tränar flera dagar i veckan, startar igång en massa nya projekt, har ett stort socialt kontaktnät, alltid ser helt oklanderliga ut osv osv. Det finns någon slags wow-känsla över dessa kvinnor och hur de använder sin tid, som gör att jag någonstans förminskar mig själv. Vem är jag att inte leva upp till samma saker? Vem är jag att inte vara lika perfekt?

På ett sätt så tror jag att det ligger i vår kultur nu. Vi kvinnor har kämpat för jämnlikhet genom alla tider och nu plötsligt har vi bättre förutsättningar än någonsin förr att göra karriär, prestera på topp och landa diverse toppjobb. Och vi lever i ett samhälle där sociala medier typ har tagit över världen och den ständiga (medvetna eller omedvetna) jämförelsen är ett faktum.

Men vad fan är vi på jakt efter hela tiden? Finns det verkligen ett mål? Och vad händer när vi kommer dit? Vad tusan finns under ytan av all denna prestation? Låt mig berätta vad jag tror: vi väljer bort vår inre sinnesfrid för allt det ytliga som inte spelar någon som helst roll om hundra år. Väljer vi att städa så väljer vi bort att leka med våra barn. Väljer vi att jobba sent på kvällarna så väljer vi bort viktig tid med vår käresta. Väljer vi att scrolla i sociala medier så väljer vi bort sådant som ger verklig energi.

Det är nästan som att det finns en skam i att nöja sig? För att vårt samhälle är så otroligt uppbyggt kring just prestation.

Jag kan ofta märka att jag har förutfattade meningar om människor som helt enkelt bara nöjer sig. Men helt ärligt, det är dom som är de verkliga förebilderna. Tänk vad mycket sinnesfrid man får genom att bara få vara nöjd, glad och inte ständigt jaga någonting mer. Det finns inget mål i horisonten, det gör ingenting om disken står framme, det är sak samma om outfiten inte blev tio poäng inför ett viktigt möte och det spelar ingen roll om man har samma vinterboots som för tre år sedan. Bara man får vara lycklig.

*lite onsdagstankar från en trött mamma*

xx

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.