En bebis som sover 30 minuter

Jag håller på att bli galen. Alltså på riktigt, jag känner att jag håller på att tappa det totalt. Varje dag är en kamp med Mollys sömn (men nätterna går jättebra). I snart två månader har Molly sovit 30 minuter varje sovstund på dagen. Om jag har tur så sover hon en eller kanske två timmar (typ en gång varannan vecka). Har jag inte tur så sover hon i ungefär 10 minuter innan hon vaknar. Gemensamt är att det är helt omöjligt att natta om henne. Om jag lyckas måste jag natta om henne ca 3-5 gånger innan hon möjligtvis sover i totalt 1 timme.

Så här såg min förmiddag ut nu (och så är det oftast):
7.30 Molly vaknar
9.00 börjar bli trött, jag tar upp i bärselen och vaggar loss
9.45 somnar till, jag lägger ner henne i sängen/vagnen – vaknar direkt och jag tar upp henne igen
10.00 somnar, jag lägger ner igen
10.10 vaknar och är jätteglad. Jag vaggar/i bärselen/lägger i vagnen och försöker natta om
10.30 jag ger upp och bryter ihop
11.00 hon blir trött och gnällig igen och processen börjar om med bärsele osv

Så gör vi den här processen ca 4-5 gånger om dagen, då hon sover 30 minuter max. Och varje gång tar det minst 30 min att natta henne vilket alltid blir i bärselen. Alltså tar det minst lika lång tid att natta som hon sen sover. Jag hinner fan inte göra någonting, jag har ingen energi, jag har så jävla ont i höfter och rygg av allt vaggande och framförallt känner jag mig som den sämsta mamman i världen. 

Förlåt för världens mest bittra inlägg men jag kan inte låta bli. Snälla, berätta för mig att det finns hopp!? Att någon varit med om samma sak? Behöver era kloka ord<3

xx

  1. Vissa bebisar vill inte missa någonting alls! Min första (nu 20 år) var exakt som Molly. Lösningen blev bärsjal på ryggen. Jag knöt på henne när det var sovdags och sen gick jag oftast ut. Långpromenad med kebab, bok, hämtkaffe, shopping… Genom att hon sov längre stunder på ryggen så vande hon sig på något vis, och sen när hon var 1 år började hon sova i vagnen – men aldrig hemma i sängen tyvärr. Hon slutade helt att sova på dagen när hon var 2 1/2! Vissa barn behöver mindre sömn, och då får man hitta sätt att göra det man behöver göra med dem istället för när de sover. Det kan vara knepigt med strategier men det går. Annars fastnar man i besvikelse och frustration. Lycka till!

  2. Det kommer bli bättre – jag lovar. Håll ut! Har du testat att lägga en varm vetekudde i vagnen/sängen innan du lägger ned henne? Lycka till med allt! 💞

  3. Så kämpigt! Jag hade samma med min bebis, han sov 30 min i stöten länge. Det enda sättet att få honom att sova längre var att gå ut med vagnen, då kunde han sova över 2 timmar.

  4. Hej,
    Jag är absolut ingen expert men jag hade det likadant med mitt äldsta barn (det är 5 r sedan och minnet tryter :)). Men jag tänker framförallt tipsa om att försöka stretcha den första vilan en stund. Om vi utgår från ditt, eller mollys, schema; försök skjuta den 10 min varje dag, s att den till slut kommer lite senare än bara 1,5 timme efter uppvak. Sikta mot en första vila ca 2-2,5 timme efter morgonuppvak. Och när det väl vankas vila; vagga inte. Det blir du ju galen av. Bara sätt henne i selen och gör allt möjligt vardagsbestyr FÖRUTOM att vagga. Diska, dammsuga, bära sopor, tvätta..ja men typ allt annat än just bara fokus p att f henne att somna. Somnar hon s somnar hon, toppen! Låt henne sitta kvar i selen. Har hon itS behåller du sinnet i schack lite längre 🙂

  5. Har du provat att studsa på pilatesboll? Jag brukade ha min son liksom vågrätt i famnen och sitta och studsa på pilatesbollen tills han somnade. Sen väntade jag tills han sov hyfsat djupt innan jag lade ned honom. Kanske är enklare att förflytta från det till liggande i sängen än från bärsele till liggande? Värt att prova iaf. Sen kan det vara så att andras tips är helt värdelösa för bebisar är olika, och hur många grejer man än provar så vill ungen inte sova eller vad det nu kan vara. Och då känner man sig ännu mer sämst. Och det är du INTE! Man gör tamejfan allt och provar allt. Det är SVÅRT med bebis! Och ännu svårare eftersom helt olika saker funkar på olika barn. Kämpa på, snart blir det lättare! Tror min började sova bättre på dagarna efter ca ett halvår, innan dess var det många små tupplurar fördelade över dagen.

  6. Åh tungt, men ska du inte försöka dra lite på hennes sovstund då? Så att hon är riktigt trött och därmed sover längre? har du prövat med någon bakgrundsljud, vissa bebisar gillar ju det, white noise eller vad det kallas?

    Du är ingen värdelös mamma och det finns många i samma sits som dig! Tänk att det oavsett är en fas och snart är den över och vips så sover hon bättre.
    Lycka till och kämpa på!

  7. Hej! När min bebis var i ett ”språng” så sov han också bara halvtimmar och somnade i princip bara i bärsele. Jag försökte inte lägga ner honom emellan eller kanske i vagnen om jag var ute och gick. När språnget var över så ändrade han 30 minutrarna till något annat. Ville mest säga att min bebis också körde sina halvtimmar 🙂 Hoppas det ändras för er med snart!

  8. Har nästan exakt samma. Sover min tjej mer än 60 minuter på dagen är det kors i taket. 35 är rätt vanligt i vagn. 25 minuter får man vara nöjd med. 15 minuter då vet jag att hon blir gnällig men finns inget att göra för hon vägrar att somna om. Osv.

    Vaggar, ger bröstet, går 100 mil i vagn för att hon ska somna (men sover aldrig mer än 30-40 minuter då ofc). Sen vill hon helst bli buren så bärselen är med på alla promenader.

    Jag vet inte. Kanske inte tröstar men du är inte ensam! Det positiva jag fått höra är att barn som sover mindre på dagarna blir mindre sömnkänsliga när de blir äldre, de liksom klarar sig lite längre om man skulle missa att sova eller somnar sent osv. Vem vet!

    Men avsaknaden av egentid. Man blir tokig. Och att höra nån säga ”mitt barn sov precis två timmar” (gärna i stillastående vagn också……) det provocerar skiten ur mig 😂🤪

  9. Jag har tyvärr inget bra råd mer än att jag läste att barn somnar om så som de somnade så att man ska försöka ”göra så lite som möjligt” när de ska somna. Så tänker om du nattar i sele och sen lägger ner så vill hon somna om i sele när hon väl vaknar? Mitt barn somnade alltid de första månaderna i knäet ammandes men insåg att det inte funkade i långa loppet så efter några månader så tog ”kampen” en period att natta i sängen utan att amma (både dag och natt). Tog många och långa nattningar men tillslut började han sova längre perioder i sängen. Jag gjorde väl fortfarande ”fel” eftersom jag låg bredvid men ammade eller vaggade i all fall inte. Kanske inte alls funkar för dig men känner igen desperationen. Kram

  10. Åh så jobbigt, förstår frustrationen! Min bebis är lika gammal som din och har haft svårt att somna inomhus dagtid. För oss vände det när jag insåg att hon behöver ha det riktigt mörkt när hon ska sova även på dagen. Storebror kunde somna i dagsljus var som helst (typ), men lillasyster kräver mörkläggningsgardiner och ”natt”. Så olika de är de små liven!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

4 månader bebis och sleep regression

Jag har precis lagt drygt tre timmar på att natta tjejerna och som äntligen sover. Adam är iväg ikväll så nattning föll helt på mig, och nu börjar det bli rätt trixigt att natta båda två alltså. Första månaderna kunde Molly enkelt somna lite varsom, men nu måste man ju aktivt natta henne. Och super-spralliga-Stella är ju den mest intressanta någonsin, som absolut inte kan sitta still och vara tyst i ett par minuter haha. Alltså omöjlig ekvation. Ska jag berätta hur jag löste det? Jag satte Stella framför tv:n efter en timmes försök att natta Molly, och så gav jag henne en klubba om hon lovade att sitta kvar där. Vad gör man inte för att lösa situationer liksom?? Sen skulle Stella nattas, och då vaknade Molly.. så det har varit en jäkla massa spring så att säga.

På tal om sömn så googlade jag  ”4 månader sömn bebis” idag och upp kom mitt gamla blogginlägg från när Stellas sömn blev kaos. Haha! (Finns HÄR). Jag var ju egentligen ute efter lite tips på vad tusan som händer vid fyra månader och hur man ska hantera den så kallade 4 month sleep regression. Har ni några tips?

Molly sover dock helt okej om nätterna. Jag nattar oftast runt 18-19 och sen vaknar hon runt 06. Där i mellan är det allt från 3-8 uppvak för mat men snittet ligger väl på ca fyra gånger skulle jag säga. Men på dagarna… herregud. Alltså hon sover MAX 30 minuter i stöten. Det är så jäkla frustrerande. Lägger typ 15-30 minuter på att vagga eller gunga i vagnen för att hon sen ska sova lika länge? Man hinner ju inte ens ta ett andetag så är hon vaken igen haha. Hoppas detta går över snarast!

Nu är jag så sliten så jag kolar vilken sekund som helst känns det som. Ska ta en blixtsnabb dusch med öppen dörr (ger mig fan på att någon av dom vaknar under tiden), göra min hudvårdsrutin i ultrarapid fart och sedan krypa ner med hoppet om en bra natt. Vi hörs snarast!<3

  1. Uppskattar verkligen din blogg och de ämnen du skriver om!

    Jag har själv en 8 månaders bebis och en 8 årig son. Min 8 åring vaknade alltid efter 30 min på dagarna när han var bebis. Det enda som eventuellt kunde få honom att sova längre var att gå ut med vagnen. Han sov också ok på natten. Vaknade några ggr bara.

    Min 8 månaders gillar också att vakna efter 30 min på dagarna. Även med honom funkar vagnen ok. Han so er inte lika bra på natten. Men där funkar white noise och sleepyhead babynest ( både det lilla och det stora)

    Experterna säger att det handlar om att lära bebisen att somna in själv. Då lär de sig att somna om även om de vaknar efter första sömncykeln. Men det är lättare sagt en gjort.

    Det löser sig med tiden. Gjorde i alla fall det med den äldsta. När deras sömncykler blir längre.

    Bästa hälsningar Ingrid

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

VAB och barnbubbla

Hej från en som förmodligen ska vabba hela veckan! Passar på att kika in här om det blir så att vaben tar kål på mig dom närmsta dagarna hehe. Hur mår ni? Jag har fått så himla mycket fin respons av er på mina senaste blogginlägg och det gör mig SÅ glad!! Därför mår jag väldigt bra. Jag blir nästan lite pirrig när slår mig ner med datorn redo att ta mig an bloggen, för ni överöser mig med så mycket fina ord. Framförallt är jag så tacksam att jag kan bidra genom att berätta om min upplevelse med barn.

Det känns som att mammalivet har blivit min nisch här på bloggen. Tycker ni att det är bra eller tråkigt? Just nu är det (ganska självklart) den delen av mitt liv som tar upp mest tankekraft och reflektion, därför sker det så naturligt att skriva om det. Kanske kommer det förändras med tiden, att skrivandet liksom följer livet och dess olika skeden.

Men for now så kretsar det mesta kring mina barn och hur jag klarar av rollen som mamma. Och idag var första gången på länge som jag kände att jag rockade mammarollen! När jag förstod att det skulle bli en dag hemma med båda så la jag exakt allt jag ville och borde göra åt sidan direkt och det var nog faktiskt det som gjorde susen, för jag kände mig så närvarande med barnen hela dagen – och dom har varit ovanligt snälla och enkla hela dagen. Jag har svårt att tro att det är en slump?

Dessutom så känner jag att jag har lärt känna Molly på riktigt nu, vad hon tycker om och inte, hennes signaler och behov. Jag insåg det idag. NU är vi liksom i samklang, äntligen. Sen ändras ju mycket med tiden, men det jag pratar om är den där grunden som man ändå måste lära sig om sina barn. Som att hon älskar när man klär på och av henne, att hon alltid vill ha en snuttis i händerna, och mot ansiktet när hon ska sova. Att white noise ljud är det bästa hon vet på dagarna för att kunna somna tryggt, vilket hon allra helst gör i vagnen om inte i min famn. Eller att hon trivs bästa på olika platser i kortare stunder, och vill varva mellan babygym-famnen-babysitter-vagnen och så vidare. Det är så härligt att ha kommit in i det stadiet, precis samtidigt som hon blivit så pass stadig och stark att jag kan ha henne ”sittandes” i famnen med ansiktet ut mot världen. Nu börjar det här lilla knytet bli en riktig människa och jag längtar ihjäl mig efter att få se henne växa upp, tillsammans med Stella.

Nu är det past my bedtime, kidsen vaknar ju ca 05.30. Puss och godnatt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Min förlossningsberättelse med andra barnet

Det känns fortfarande totalt overkligt att jag nu är mamma till två småttingar, och när folk runtomkring mig frågar hur det känns så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har knappt funderat över hur det känns om jag ska vara ärlig, jag har bara kommit in i något  slags flow av att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Och stundtals där mellan försöker jag suga åt mig av alla varma stunder och landa i att det här är vår nya verklighet. Som när jag har bebis sovandes på mig och drar in doften av henne när jag pussar på hennes huvud, och samtidigt ler med hela hjärtat åt när Adam springer runt och jagar Stella som kippar efter andan av skratt. Eller när jag och Stella smyger upp tidigt på morgonen och bebis sover i sitt nest bredvid oss i soffan. Då bäddar Stella ner sin Pippi eller Bamse och säger ”sova bebis” och så håller hon bebis i handen samtidigt som hon sitter i mitt knä och jag pillar henne i håret. Dom stunderna av total närvaro, då känns det förstås helt magiskt.

Det var fredagen den 10/12 som jag vaknade tidigt på morgonen och kände någonting blött i trosorna. Jag trodde förstås att vattnet hade gått, men möttes av lite blod istället. Kort därefter kände jag första värkarna komma smygandes. Första tanken var fyfan vad härligt, äntligen sätter det igång. Jag låg vaken ett par timmar tills Stella och Adam vaknade och förklarade direkt för Adam att det var på gång, men inte särskilt intensivt än. Vi kände oss båda så himla lättade, vi hade nämligen ett tillväxtultraljud inplanerat den dagen (jag hade gått 7 dagar över BF) som vi nu kunde skippa!

Den här dagen hade förskolan stängt vilket gjorde oss lite småstressade för precis alla hade förklarat för oss att det går så himla snabbt med andra barnet, till och med min barnmorska. Vi ville ju såklart vara på den säkra sidan, så min mamma kom över redan vid nio på morgonen som stand by. Hela dagen hann dock ticka på och vid klockan fyra på eftermiddagen, tolv timmar från första värken, började de bli mer intensiva. Jag ringde till förlossningen en stund därefter som bad mig ringa igen när värkarna kom ungefär var fjärde minut och höll i sig i ca en minut. Klockan hann bli strax efter 18 tills vi ringde igen, packade ihop våra sista saker och pussade Stella hejdå innan vi satte oss i bilen och åkte mot Danderyd. Då var värkarna intensiva men absolut hanterbara, jag kunde till exempel fortfarande bära på Stella och ta en värk.

Väl framme visste vi inte om vi skulle få skrivas in, dom förklarade nämligen på telefon att vi kanske inte skulle få ett rum om jag verkade må lite för bra, så bilresan dit var jag så nojig. Som tur var konstaterades det att jag var 5 cm öppen och livmodertappen helt utplånad (yeey) och efter den undersökningen blev värkarna mer intensiva. Vi beställde sushi till middag som vi åt samtidigt som jag tog mer och mer kraftiga värkar, fortfarande ungefär var fjärde minut.

Vid 21 kom personalen som skulle jobba natt och vi fick tre fina tjejer som skulle ta hand om oss genom natten. Jag hade inget förlossningsbrev eller liknande utan meddelade bara att mitt enda önskemål var att ”få ut ungen asap” haha och att de skulle pusha mig, jag klarar inte av mjuka tag utan behöver en fast hand som säger åt mig vad jag ska göra i en sån här situation. Sedan fick jag testa lustgasen som fungerade såå bra (mådde inte alls bra av den första förlossningen) och en stund senare kom vi fram till att jag skulle testa att bada för att kicka igång produktionen av oxytocin.

Väl i badkaret blev värkarna ännu mer intensiva och jag satt där med lustgasen i högsta hugg samtidigt som vi babblade med en utav våra gulliga barnmorskor. Till slut pallade jag inte mer och meddelande att det var dags för epiduralen om jag skulle palla smärtan. Då hade jag värkar typ var annan minut.

Tillbaka på rummet så kom narkosläkaren och satte epidural och så fort den kickade in så kände jag knappt värkarna alls. Vi blev rådda att försöka sova en stund och den 1,5 timmes napen var guld för energin kan jag lova. Vaknade av ett rejält tryck nedåt och då kom barnmorskorna precis in för att väcka oss, dom hade redan sett att värkarna var kraftigare. Nu gick också vattnet när jag gick på toaletten. Klockan var nu ungefär 02.30 den 11/12.

Jag fick sitta en stund på pallen med Adam bakom mig och kände mig verkligen avslappnad. Tog ett par smärtsamma värkar där men kände så jäkla mycket power, insåg att det var precis en sån här förlossning jag hade föreställt mig: att känna in kroppen och bara jobba med den. Förra gången var jag ju helt borta, kräktes genom allt och fick så fruktansvärt mycket värkstimulerande dropp. Såhär i efterhand förstår jag att det var därför den förlossningen blev så mycket tuffare. Men hur som helst, så bytte vi till lite olika positioner i liggande ställningar och sen under kanske 20-30 minuter kom de rejäla krystvärkarna som jag trodde skulle spränga mig där nere. Kl 04.03 föddes vår dotter <3

Vi fick en lite läskig start, fast där och då så var jag så utmattad att jag inte riktigt kunde ta in det. När jag hade krystat ut huvudet noterade jag direkt att jag inte hörde henne skrika. Det tog någon minut innan nästa värk då jag kunde trycka ut kroppen också, och när jag fick henne på bröstet sa jag direkt ”hon skriker fortfarande inte” och då tog barnmorskorna med sig henne och Adam och gick ut samtidigt som de sa att allt skulle bli bra. En av barnmorskorna kom tillbaka in igen och jag frågade ”kommer hon må bra, kommer allt bli bra!?” och hon lovade att det skulle gå bra.

Jag litade helt på henne och vilade lugnt i hennes svar. Det hade jag nog inte gjort om jag inte var så slut efter förlossningen men nu var det iallafall så. De andra två kom in och vi skrattade och skojade till och med lite under tiden som bebis blev omhändertagen.

När barnmorskorna gissade på att hon vägde 4,8 kg skrattade jag bara. Omöjligt. Fick även konstaterat att det var den största moderkakan dom någonsin hade sett, så stor att de var tvungen att väga den. Och gissa vad? Min moderkaka vägde 1,2 kg – genomsnittet är ungefär 0,5 kg. Tydligen genetiskt! Haha. Jag blev sydd (gick bara upp två stygn från förra förlossningen, halleluja) och under tiden kom Adam och personalen tillbaka med lilltjejen. Jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut, och andas in henne. Känna hennes lilla kropp mot min. Titta ordentligt på det där lilla ansiktet som såg ut som en liten gullig farbrors och föreställa mig livet med en familj på fyra.

När man ligger där på britsen och hela förloppet som man föreställt sig så länge är över, så står tiden i princip stilla. Det kändes som att hundra år hann passera innan vi rullades in i vårt rum. Och så låg vi där alla tre, trötta, men åh så lyckliga.

Bebis vägde exakt 4,8 kg och mätte 55 cm. En stor bebis men samtidigt så, så liten <3

Nu ligger jag här med mini på bröstet samtidigt som jag skriver, min stora plutt har precis blivit nattad av sin papi, och jag kan inte låta bli att känna att livet är helt komplett. Jag har precis allt man kan önska sig: en partner som jag älskar över allt annat och två små som jag inte kan slita blicken från för att de är så fina. Jag vet ju att det inte alltid kommer kännas så magiskt som precis just nu, småbarnslivet har inte varit enkelt innan och med ytterligare en plutt så lär det ju inte bli enklare. Men jag vet också att det fina trumpar det svåra med hästlängder – så jag försöker ta in känslan av tacksamhet i varje cell i min kropp. Det här är precis allt jag behöver.

xx

Här finns min första förlossningsberättelse <3

  1. Vad härligt att höra om din förlossning, lät som en revansch från din förra. Jag fick precis mitt första barn en vecka efter dig. Kan inte du berätta om hur nätterna ser ut? Jag fick en chock av natt 2 – mardrömsnatt med amning som inte funkade, sömnbrist och gråt från både mig och bebis.. Nu dag 4 och nätterna är fortfarande hemska, får ingen sömn då bebis bara vill amma och sedan absolut inte läggas ned. Sover på dagarna i intervaller av max 2 h åt gången i den mån det går men känner mig helt förstörd. Behöver lite tips och pepp! Älskar din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Uppdatering om Stellas sömn

Då och då hör ni av er till mig och undrar hur det går med Stellas sömn. Mitt i all sömnbrist så blir det ju att man febrilt letar efter en gnutta hopp att hålla kvar i medan man kämpar. Så har jag ju haft det i över ett år, så jag vet.. det är tortyr. Därför är jag så glad att berätta för att det äntligen har vänt för oss.

Jag har inte riktigt vågat ropa hej, för man vet ju aldrig om det bara är en fas. Men nu är jag bombsäker – sömntortyren är förbi för gott. Well, med Stella iallafall. Vi får ju se hur det går med mini sen, haha.

Först och främst så vill jag bara säga att efter det här året så har min magkänsla varit rätt precis hela tiden. Allt BVC har sagt om att hon ska sova i egen säng, eget rum och det ena med det andra – ingenting har funkat. Och jag har egentligen vetat hela tiden att det inte heller kommer funka, för min magkänsla har sagt att hon vaknar utifrån ett trygghetsbehov. Först var den tryggheten amningen, sedan byttes den mot vattenflaskan. Ändå har jag länge funderat på om jag ska ta kontakt med en barnläkare igen bara för att kolla att allt står rätt till, och jag antar att jag dragit ut på det för att jag innerst inne har vetat att det är vi som måste ta kampen.

Det låter ju konstigt, att det ska krävas 10-12 uppvak per natt bara för att hon kommer på att hon vill ha trygghet, men exakt så har det varit. Precis som när jag tog fighten med att sluta amma (som ju från början gick strålande) så tog jag för två veckor sedan fighten med att neka henne vattenflaskan. Och nu? Nu vaknar hon kanske max 3 gånger per natt – oftast är det bara för att nappen har åkt ut.

Det är så sjukt ändå, för en kväll så bestämde jag bara att nu får det vara nog. Vi hade ju liksom ingen tid att spilla innan lillasyster kommer. Första natten var lite jobbigare än vanligt. Andra natten var ganska bra, tredje var ganska bra, fjärde och femte var inte så bra. Sen vände det helt! Så i en vecka nu har vi typ levt i en jävla drömvärld av massa sömn och typ inget spring. Helt magiskt. Undrar ju såklart HUR jag kunde vänta så länge? Men ni som vet, vet ju, att när man är mitt i sömnbristen så är minsta lilla en kamp som man oftast väljer bort om man kan.

Vi får se vad som händer när vi får en till familjemedlem men fram tills dess så ska jag bara njuta av att hon och vi får sova ut. Till alla er som kämpar: det kommer vända. Lita på magkänslan. Jag håller alla tummar för er <3

1 åring vaknar en gång i timmen
Hittade den här bilden på oss tre igår <3 Det var ungefär vid den här tidpunkten förra sommaren som sömntortyren började (då var hon fyra månader). Tänk att vi kämpat så länge. Fan vad mycket styrka vi föräldrar sitter på ändå!
  1. Hej
    Kan inte tänka mig hur det är att gå igenom sån där sönntortyr! All credd till er!! Å så skönt att det verkar ha vänt nu 🙂 extra skönt innan bebis kommer. Å Grymt att du orkade ta fighten som gravid också. De orkade inte jag med vår dotter då hon fortf sover i vår säng (dock sååå mys) så nu ligger jag med en 2 veckors bebis i en säng vi provisoriskt ställt i vardagsrummet. Men de funkar ju oxå 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.