Min förlossningsberättelse med andra barnet

Det känns fortfarande totalt overkligt att jag nu är mamma till två småttingar, och när folk runtomkring mig frågar hur det känns så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har knappt funderat över hur det känns om jag ska vara ärlig, jag har bara kommit in i något  slags flow av att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Och stundtals där mellan försöker jag suga åt mig av alla varma stunder och landa i att det här är vår nya verklighet. Som när jag har bebis sovandes på mig och drar in doften av henne när jag pussar på hennes huvud, och samtidigt ler med hela hjärtat åt när Adam springer runt och jagar Stella som kippar efter andan av skratt. Eller när jag och Stella smyger upp tidigt på morgonen och bebis sover i sitt nest bredvid oss i soffan. Då bäddar Stella ner sin Pippi eller Bamse och säger ”sova bebis” och så håller hon bebis i handen samtidigt som hon sitter i mitt knä och jag pillar henne i håret. Dom stunderna av total närvaro, då känns det förstås helt magiskt.

Det var fredagen den 10/12 som jag vaknade tidigt på morgonen och kände någonting blött i trosorna. Jag trodde förstås att vattnet hade gått, men möttes av lite blod istället. Kort därefter kände jag första värkarna komma smygandes. Första tanken var fyfan vad härligt, äntligen sätter det igång. Jag låg vaken ett par timmar tills Stella och Adam vaknade och förklarade direkt för Adam att det var på gång, men inte särskilt intensivt än. Vi kände oss båda så himla lättade, vi hade nämligen ett tillväxtultraljud inplanerat den dagen (jag hade gått 7 dagar över BF) som vi nu kunde skippa!

Den här dagen hade förskolan stängt vilket gjorde oss lite småstressade för precis alla hade förklarat för oss att det går så himla snabbt med andra barnet, till och med min barnmorska. Vi ville ju såklart vara på den säkra sidan, så min mamma kom över redan vid nio på morgonen som stand by. Hela dagen hann dock ticka på och vid klockan fyra på eftermiddagen, tolv timmar från första värken, började de bli mer intensiva. Jag ringde till förlossningen en stund därefter som bad mig ringa igen när värkarna kom ungefär var fjärde minut och höll i sig i ca en minut. Klockan hann bli strax efter 18 tills vi ringde igen, packade ihop våra sista saker och pussade Stella hejdå innan vi satte oss i bilen och åkte mot Danderyd. Då var värkarna intensiva men absolut hanterbara, jag kunde till exempel fortfarande bära på Stella och ta en värk.

Väl framme visste vi inte om vi skulle få skrivas in, dom förklarade nämligen på telefon att vi kanske inte skulle få ett rum om jag verkade må lite för bra, så bilresan dit var jag så nojig. Som tur var konstaterades det att jag var 5 cm öppen och livmodertappen helt utplånad (yeey) och efter den undersökningen blev värkarna mer intensiva. Vi beställde sushi till middag som vi åt samtidigt som jag tog mer och mer kraftiga värkar, fortfarande ungefär var fjärde minut.

Vid 21 kom personalen som skulle jobba natt och vi fick tre fina tjejer som skulle ta hand om oss genom natten. Jag hade inget förlossningsbrev eller liknande utan meddelade bara att mitt enda önskemål var att ”få ut ungen asap” haha och att de skulle pusha mig, jag klarar inte av mjuka tag utan behöver en fast hand som säger åt mig vad jag ska göra i en sån här situation. Sedan fick jag testa lustgasen som fungerade såå bra (mådde inte alls bra av den första förlossningen) och en stund senare kom vi fram till att jag skulle testa att bada för att kicka igång produktionen av oxytocin.

Väl i badkaret blev värkarna ännu mer intensiva och jag satt där med lustgasen i högsta hugg samtidigt som vi babblade med en utav våra gulliga barnmorskor. Till slut pallade jag inte mer och meddelande att det var dags för epiduralen om jag skulle palla smärtan. Då hade jag värkar typ var annan minut.

Tillbaka på rummet så kom narkosläkaren och satte epidural och så fort den kickade in så kände jag knappt värkarna alls. Vi blev rådda att försöka sova en stund och den 1,5 timmes napen var guld för energin kan jag lova. Vaknade av ett rejält tryck nedåt och då kom barnmorskorna precis in för att väcka oss, dom hade redan sett att värkarna var kraftigare. Nu gick också vattnet när jag gick på toaletten. Klockan var nu ungefär 02.30 den 11/12.

Jag fick sitta en stund på pallen med Adam bakom mig och kände mig verkligen avslappnad. Tog ett par smärtsamma värkar där men kände så jäkla mycket power, insåg att det var precis en sån här förlossning jag hade föreställt mig: att känna in kroppen och bara jobba med den. Förra gången var jag ju helt borta, kräktes genom allt och fick så fruktansvärt mycket värkstimulerande dropp. Såhär i efterhand förstår jag att det var därför den förlossningen blev så mycket tuffare. Men hur som helst, så bytte vi till lite olika positioner i liggande ställningar och sen under kanske 20-30 minuter kom de rejäla krystvärkarna som jag trodde skulle spränga mig där nere. Kl 04.03 föddes vår dotter <3

Vi fick en lite läskig start, fast där och då så var jag så utmattad att jag inte riktigt kunde ta in det. När jag hade krystat ut huvudet noterade jag direkt att jag inte hörde henne skrika. Det tog någon minut innan nästa värk då jag kunde trycka ut kroppen också, och när jag fick henne på bröstet sa jag direkt ”hon skriker fortfarande inte” och då tog barnmorskorna med sig henne och Adam och gick ut samtidigt som de sa att allt skulle bli bra. En av barnmorskorna kom tillbaka in igen och jag frågade ”kommer hon må bra, kommer allt bli bra!?” och hon lovade att det skulle gå bra.

Jag litade helt på henne och vilade lugnt i hennes svar. Det hade jag nog inte gjort om jag inte var så slut efter förlossningen men nu var det iallafall så. De andra två kom in och vi skrattade och skojade till och med lite under tiden som bebis blev omhändertagen.

När barnmorskorna gissade på att hon vägde 4,8 kg skrattade jag bara. Omöjligt. Fick även konstaterat att det var den största moderkakan dom någonsin hade sett, så stor att de var tvungen att väga den. Och gissa vad? Min moderkaka vägde 1,2 kg – genomsnittet är ungefär 0,5 kg. Tydligen genetiskt! Haha. Jag blev sydd (gick bara upp två stygn från förra förlossningen, halleluja) och under tiden kom Adam och personalen tillbaka med lilltjejen. Jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut, och andas in henne. Känna hennes lilla kropp mot min. Titta ordentligt på det där lilla ansiktet som såg ut som en liten gullig farbrors och föreställa mig livet med en familj på fyra.

När man ligger där på britsen och hela förloppet som man föreställt sig så länge är över, så står tiden i princip stilla. Det kändes som att hundra år hann passera innan vi rullades in i vårt rum. Och så låg vi där alla tre, trötta, men åh så lyckliga.

Bebis vägde exakt 4,8 kg och mätte 55 cm. En stor bebis men samtidigt så, så liten <3

Nu ligger jag här med mini på bröstet samtidigt som jag skriver, min stora plutt har precis blivit nattad av sin papi, och jag kan inte låta bli att känna att livet är helt komplett. Jag har precis allt man kan önska sig: en partner som jag älskar över allt annat och två små som jag inte kan slita blicken från för att de är så fina. Jag vet ju att det inte alltid kommer kännas så magiskt som precis just nu, småbarnslivet har inte varit enkelt innan och med ytterligare en plutt så lär det ju inte bli enklare. Men jag vet också att det fina trumpar det svåra med hästlängder – så jag försöker ta in känslan av tacksamhet i varje cell i min kropp. Det här är precis allt jag behöver.

xx

Här finns min första förlossningsberättelse <3

  1. Vad härligt att höra om din förlossning, lät som en revansch från din förra. Jag fick precis mitt första barn en vecka efter dig. Kan inte du berätta om hur nätterna ser ut? Jag fick en chock av natt 2 – mardrömsnatt med amning som inte funkade, sömnbrist och gråt från både mig och bebis.. Nu dag 4 och nätterna är fortfarande hemska, får ingen sömn då bebis bara vill amma och sedan absolut inte läggas ned. Sover på dagarna i intervaller av max 2 h åt gången i den mån det går men känner mig helt förstörd. Behöver lite tips och pepp! Älskar din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Uppdatering om Stellas sömn

Då och då hör ni av er till mig och undrar hur det går med Stellas sömn. Mitt i all sömnbrist så blir det ju att man febrilt letar efter en gnutta hopp att hålla kvar i medan man kämpar. Så har jag ju haft det i över ett år, så jag vet.. det är tortyr. Därför är jag så glad att berätta för att det äntligen har vänt för oss.

Jag har inte riktigt vågat ropa hej, för man vet ju aldrig om det bara är en fas. Men nu är jag bombsäker – sömntortyren är förbi för gott. Well, med Stella iallafall. Vi får ju se hur det går med mini sen, haha.

Först och främst så vill jag bara säga att efter det här året så har min magkänsla varit rätt precis hela tiden. Allt BVC har sagt om att hon ska sova i egen säng, eget rum och det ena med det andra – ingenting har funkat. Och jag har egentligen vetat hela tiden att det inte heller kommer funka, för min magkänsla har sagt att hon vaknar utifrån ett trygghetsbehov. Först var den tryggheten amningen, sedan byttes den mot vattenflaskan. Ändå har jag länge funderat på om jag ska ta kontakt med en barnläkare igen bara för att kolla att allt står rätt till, och jag antar att jag dragit ut på det för att jag innerst inne har vetat att det är vi som måste ta kampen.

Det låter ju konstigt, att det ska krävas 10-12 uppvak per natt bara för att hon kommer på att hon vill ha trygghet, men exakt så har det varit. Precis som när jag tog fighten med att sluta amma (som ju från början gick strålande) så tog jag för två veckor sedan fighten med att neka henne vattenflaskan. Och nu? Nu vaknar hon kanske max 3 gånger per natt – oftast är det bara för att nappen har åkt ut.

Det är så sjukt ändå, för en kväll så bestämde jag bara att nu får det vara nog. Vi hade ju liksom ingen tid att spilla innan lillasyster kommer. Första natten var lite jobbigare än vanligt. Andra natten var ganska bra, tredje var ganska bra, fjärde och femte var inte så bra. Sen vände det helt! Så i en vecka nu har vi typ levt i en jävla drömvärld av massa sömn och typ inget spring. Helt magiskt. Undrar ju såklart HUR jag kunde vänta så länge? Men ni som vet, vet ju, att när man är mitt i sömnbristen så är minsta lilla en kamp som man oftast väljer bort om man kan.

Vi får se vad som händer när vi får en till familjemedlem men fram tills dess så ska jag bara njuta av att hon och vi får sova ut. Till alla er som kämpar: det kommer vända. Lita på magkänslan. Jag håller alla tummar för er <3

1 åring vaknar en gång i timmen
Hittade den här bilden på oss tre igår <3 Det var ungefär vid den här tidpunkten förra sommaren som sömntortyren började (då var hon fyra månader). Tänk att vi kämpat så länge. Fan vad mycket styrka vi föräldrar sitter på ändå!
  1. Hej
    Kan inte tänka mig hur det är att gå igenom sån där sönntortyr! All credd till er!! Å så skönt att det verkar ha vänt nu 🙂 extra skönt innan bebis kommer. Å Grymt att du orkade ta fighten som gravid också. De orkade inte jag med vår dotter då hon fortf sover i vår säng (dock sååå mys) så nu ligger jag med en 2 veckors bebis i en säng vi provisoriskt ställt i vardagsrummet. Men de funkar ju oxå 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kär i kashmir

Innehåller annonslänkar

När Soft Goat lanserade sin nya kollektion förra veckan så gick jag helt banans. Vill ha ALLT!? Säkert lite extra eftersom få saker knappt passar min ständigt expanderande mage haha. Men snälla, hur fina plagg? Jag fullkomligt älskar kashmir och min ljusa polo från Soft Goat som jag har använt sedan förra graviditeten (och fortfarande gör) har behållt kvalitén så himla bra. Ska nog unna mig en tröja åtminstone… frågan är bara vilken?

soft goat

 ljus tröja / tröja med krage / svart polo / sockor / mörkbrun tröja / t-shirtbyxor

soft goat
Bild från förra sommaren. Tror inte exakt modell finns kvar men denna är slående lik!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hon som vaknar en gång i timmen sedan bebis-tiden

Hej bästa ni,

Jag får så många meddelanden från många av er som hittat hit till bloggen när ni googlat på bebis som vaknar en gång i timmen, eller bebis fyra månader sömn. Först och främst: bara vi kan förstå hur det är att gå igenom den här sömntortyren. Vi är krigare som tappert kämpar oss genom dagarna utan att någonsin få djupsömn eller verklig återhämtning. Vi är i en period som man inte skulle önska sin värsta fiende, men vi måste komma ihåg att det här inte är för evigt. Det kommer bli bättre.

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev något om Stellas sömn, sen jag berättade att den blivit bättre, så här kommer en recap:

bebis vaknar en gång i timmen
Min lilla bebis som vaknar en gång i timmen, fast egentligen är hon ju ett barn nu. Älskar ändlöst men blir ju ändå helt galen om nätterna. SOV unge <3

Vi hade en period när hon precis blev 1 år då jag gav mig fan på att sluta amma eftersom det var det hon vilje göra varenda timme genom hela natten. Med ett pannben hårdare än sten efter månader av ångest så tog det bara ett par dagar, så var det behovet borta för henne. Jag började med att neka när hon skulle sova och sedan minskade uppvaken och hon ammade bara ett par gånger per natt. Successivt fasades nattamningen ut också vilket var perfekt för jag behövde inte pumpa en enda gång. I samma veva bad jag vårdcentralen kika på hennes öron och dom konstaterade en hörselgångsinflammation, och vi gav henne antibiotika i tre dagar. Så med detta i kombination så minskade uppvaken och vi landade på ca 3-5 uppvak per natt istället för 10-12 uppvak som vi haft från att hon var fyra månader fram tills nu, 1 år.

Det höll i sig i typ en månad om jag minns rätt, sen hamnade vi i gamla mönster igen. Denna gång med vattenflaskan..

Så sedan början på sommaren har Stella gått tillbaka till sina uppvak en gång i timmen och det enda som får henne att somna om är vattenflaskan. Det har resulterat i att hon nu dricker minst en liter (!!) vatten varje natt och vi måste då byta minst två blöjor (vi har såklart kollat diabetes och provsvaren var negativa).

Nu är det bara tre månader tills BF med lillasyster och VI HAR PANIK. Kommer jag dö av sömnbrist med två barn? Kommer min bekantskap tro att jag gått under jorden när jag aldrig svarar på samtal eller meddelanden för att min hjärna och kropp är totalt utmattad? Eller vågar man tro på att universum berikar oss med en bebis som älskar att sova..?

Jag har knappt kraften att försöka ta tag i detta, hur jobbigt det än är, för jag är så fruktansvärt trött precis hela tiden. Men jag vet ju att jag måste ta fighten. Så min tanke är att steg ett blir att börja natta henne i eget rum och se vart det leder med både uppvak och vattenintag. Eftersom spjälsängen aldrig har varit ett alternativ så tänker jag också att vi redan nu skaffar en växasäng till Stella, så att hon kan somna tryggt utan att känna sig instängd, och så att jag eller Adam kan somna bredvid om det behövs. Sedan är frågan vad som väntar när det sätter igång.. men eftersom hon börjar förskolan på tisdag så känner jag ändå att det är nu eller aldrig, och då kan jag åtminstone sova på dagarna.

Uppdaterar er vidare <3

Inlägget om Stella 4 månader och hennes sömn finns HÄR (tänk om jag visste att inget skulle fungera) och inlägget från när det började vända vid 1 år finns HÄR (tänk om jag visste att det var tillfälligt, haha…….)

  1. Hej,

    Vi har haft samma problem med vattenflaskan och vi bestämde oss att nu räcker det. Fick tips av BVC att ge vatten innan läggning för att vara säkra på att han inte var törstig. Somna utan vattenflaska gick smidigt (förutsatt att han var trött). Men sen när han vaknade första gången så har han fått skrika lite. Ingen fem minuters metod, utan en förälder som känner sitt barn och hör vad det är för skrik. In och ge nappen och hålla på. ibland har vi gett ut efter en timme och gett lite vatten men begränsat intaget och så har han somnat om. Efter några dagar blir det bättre och viktigaste nu är att hålla på rutinerna. Upplever att det går att sätta en vana på ett försök men tar minst en vecka att ändra än vana.

    Bara du vet vad som funkar med ert barn, men du är inte själv! Hoppas det blir bättre och att förskolan kan göra att hon sover mer på nätterna. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stella ska bli storasyster!

Insåg precis vilken lättnad det är att berättat om graviditet nummer två! ÅH, så mycket jag vill skriva om, inspirationen flödar på ett sätt den inte har gjort på sååå många veckor nu och det känns för jäkla härligt. Kanske för att jag alltid haft enklare att uttrycka mig i skrift snarare än tal, och det är mycket som har bearbetats i mitt huvud på senaste, haha!

Men for now vill jag bara säga att jag är så glad för all fin respons på instagram, ni är så himla fina allihopa. TACK <3 Jag ska berätta mer men är också nyfiken – vill ni ens läsa? Är veckouppdateringar intressanta? Ge mig feedback. Puss!

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Wellnessmandy (@amandajenninger)

  1. Wow grattis!!! ❤️❤️❤️ Ska bli jätteroligt att läsa om 🥰. För egen del är veckouppdateringar mindre intressant än allmänna tankar kring att bli fler i familjen, förberedelser osv!

  2. Stort grattis! Jaaa vill läsa massor! Har också en liten född april 2020, vill höra tankar om att vara gravid igen, ha en bebis igen, blir fler i familjen osv osv! 🙂

  3. Stort grattis!! Är så nyfiken 😍 dina veckouppdateringar med Stella var mina favosar när jag var gravid och läser fortfarande dina månadsuppdateringar varje månad min bebis går in i en ny 🥰

  4. Åh grattis!!!

    Jag vill jättegärna läsa mer om detta! Har barn precis i Stellas ålder och känner igen mig i mycket av det du skrivit. Särskilt det om att inte längre äga sin egen tid och annat som varit tufft, så vore intressant att läsa om hur du känner för ytterligare en liten, jag är så kluven till fler och vore så givande att höra hur du känner och tänker!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *