Att hitta tillbaka

Idag fick jag en uppenbarelse. Jag känner mig äntligen som mig själv igen.

Känner ni igen det här med att jämföra sig själv med sitt bästa jag? Det vill säga den versionen av sig själv under en tidpunkt när man helt enkelt mådde så sjukt bra och kände sig tillfreds med både sig själv och omgivningen.

Den versionen som jag jämför mig med är året innan jag blev gravid. Hela året var jag i ett tillstånd där jag hade en sån sjukt bra balans i hur jag tog hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Jag lyssnade inåt, tog beslut utifrån hjärtat istället för från omgivningen och ansträngde mig för att förbättra mig själv. Det betyder inte att jag aldrig mådde dåligt under året, men däremot hanterade jag sorg och ilska på ett sunt sätt! När jag tänker tillbaka på det året känner jag mig stolt.

Så därför är det den version av mig som jag gärna jämför mig med, men när jag blev gravid började den personen sakta gå sönder. Jag har insett att graviditeten på riktigt var påfrestande på mig, framförallt den senare halvan. Jag vet inte om det var mina tankar om att vara gravid som begränsade mig, eller om det helt enkelt inte är så underbart som många säger? För vart jag än vänder mig så romantiseras graviditeten så himla hårt, men jag har aldrig känt riktigt så. Jag älskar att jag har ett barn! Världens finaste lilla bebis som jag alltid kommer göra precis allt för – men jag tycker ändå att graviditeten gjorde mig lite sämre. Jag kunde romantisera magen och få fjärilar i den av alla förväntningar. Och självklart var det så mysigt att känna små sparkar inifrån och att diskutera allt om bebislivet med Adam. Vi drömde oss bort och pratade namn och allt vi ville uppleva med henne. Men förutom det så var det (för mig) mest påfrestande. Tyvärr.

Men nu! Sakta men säkert, så börjar små bitar av mig komma tillbaka. Jag har börjat hitta ett mönster i vardagen som jag kan känna mig stolt och nöjd med igen, och den känslan är helt oslagbar. Livet är såklart helt annorlunda nu, man kan inte jämföra livet pre-baby. Men man kan försöka skapa en vardag post-baby som får en att känna sig tillfreds med sig själv.

Jag är så tacksam att jag börjar hitta tillbaka och att jag börjat reflektera över hur jag kan göra livet med bebis så bra för både mig och henne som möjligt – idag var det att lämna henne med sin pappa i en timme medan jag gick på ett utomhuspass i hatha yoga. Igår var det att ta en kvällspromenad i solnedgången och andas in frisk luft innan vi kröp ner. En annan dag var det att sova ut fast jag hade planer. Små, små saker som jag gör för att jag väljer att lyssna inåt istället för att låta livet gå på repeat. Det finns nog ingenting som får mig att känna en sån bubblande härlig känsla som att följa hjärtat istället för hjärnan. Vad får dig att känna så? <3

  1. Tror precis som du säger att det är superviktigt att fortsätta lyssna inåt, ta sig tid för sig själv och sådant som är viktigt för en/får en att må bra.
    Vilken park/yogastudio erbjuder hathayoga utomhus? Lät ju för nice!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Första dagarna med Stella

Hej godingar!

Hoppas ni fick ut något av min förlossningsberättelse. Man förstår ju snabbt att den ena förlossningen inte är den andra lik och det är svårt att förbereda sig på händelseförloppet som kommer (även om man kan försöka förbereda sig mentalt). Precis så har det känts första dagarna med Stella.

I slutet av graviditeten var mitt sikte helt inställt på förlossningen, och inte så mycket vad som kom efter. Jag tänkte bara att det löser sig när hon är här och oavsett hur andra har det med sina bebisar så kan vi inte förvänta oss någonting. Självklart kan man förbereda sig med prylar och lite “allmän” info, men jag har liksom inte orkat läsa på allt för mycket utan bara tagit varje grej när den dyker upp.

Idag är Stella tio dagar – tio omtumlande dagar där den ena inte varit lik den andra. Nu vill jag dela hur de här dagarna har varit för mig, och det lilla jag lärt mig från dem.

Amning

Varje dag har amningen sett olika ut. När vi vaknade upp på BB dagen efter hon hade kommit så var min amning igång och jag kände mig rätt trygg i att det skulle fortsätta flyta på. Varje gång barnmorskan tittade till oss så ammade hon, så jag fick snabbt feedback på att det såg bra ut, vilket var så skönt.

När vi kom hem från BB ville Stella ligga och snutta på mig non stop. Då vågade jag inte ta till napp, eftersom jag hört på flera håll att det inte alltid är bra att ta till den direkt, framförallt om man inte kommit igång med amningen. Så resten av den dagen (och natten..) så låg hon på mig och vi kunde inte ens lägga ner henne i nestet utan att hon gallskrek. Låt oss säga att den natten var katastrof och vi undrade vad fan vi gett oss in på.

Dag två hemma var hon på mitt bröst i princip hela dagen igen och gnällde så fort jag lade ner henne. Men mot kvällen kom räddningen – bärselen. Hon somnade nästan direkt när jag satte ner henne och jag såg ljuset igen! Samma dag började vi faktiskt med napp ändå och det hjälpte massor – plötsligt kunde jag ha händerna fria lite mer.

Sedan dess har vi fått lite mer rutin på amningen och jag kan lägga ifrån mig henne utan skrik. Vissa dagar ammar hon varannan timme under dagen OCH natten. Andra dagar har hon ammat var tredje timme (ungefär) under dagen och kanske 1-2 gånger per natt. Och vissa dagar har det känts som att jag inte gör något annat än att amma varje vaken stund.

Min kropp

Det är ändå sjukt häftigt hur snabbt kroppen börjar hitta tillbaka. Sedan jag var liten har jag varit så fascinerad över hur magen kan expandera så mycket och undrat hur den ser ut och känns efter en förlossning. Min upplevelse efter att Stella kom var att jag fortfarande hade en gravidmage, typ som den såg ut i vecka 25-30 någonting, men med skillnaden att den var mjuk. Lite som en jäst bulldeg. Sedan har den blivit mindre och mindre för varje dag som gått – fortfarande mjuk, och magmusklerna är absolut inte på plats än.

Jag var väldigt svullen där nere första dagarna. Det gjorde ont att resa på mig, att kissa och att gå/stå för mycket. Det gör fortfarande ont, men smärtan har ändå gått ner mycket. Och Ipren hjälper! Jag tar i princip aldrig värktabletter utan härdar ofta ut huvudvärk och dylikt, men det är fan ett måste dagarna efter en förlossning.

Svullnaden i resten av kroppen har gått ner rejält. Jag känner plötsligt igen mina anklar, som jag typ inte sett på flera veckor haha. Men kan fortfarande inte få på mig min förlovningsring, så det är väl en del vätska kvar ändå.

Mitt psyke

Att bli förälder och komma hem med en nyfödd bebis har varit en omställning utan dess like och de här dagarna har varit en berg och dalbana av känslor. De dagarna då jag sovit som minst och haft Stella i mina armar från morgon till kväll har varit värst. Hur mycket jag än älskar henne redan, så har jag känt en nästintill klaustrofobisk känsla när jag inte fått ha händerna fria. När hon blivit ledsen så fort jag lägger ner henne och därför behövt gå på toaletten med henne i armarna (en sån liten grej man aldrig tror ska kompliceras av en liten bebis) såna dagar har tårarna varit nära mer än en gång. Och gråtattacker har känts som världens undergång för att efteråt bytas ut av känslan att jag inte vet varför jag grät.

Sen har vissa dagar varit såå enkla – hon har sovit bra på nätterna och 2-3 timmar i sträck på dagarna mellan amning och blöjbyten. Då har livet känts komplett och jag känner sån enorm tacksamhet över allt – för då finns det en balans mellan mig och bebis. Jag kan bocka av de saker jag vill göra för mig och samtidigt finnas där maximalt för henne.

Det här tar jag med mig från första dagarna med Stella:

  • Alla dagar är olika – ta inte ut något i förskott
  • Hud mot hud verkar viktigt, därför blev bärselen vår bästa kompis dag ett
  • Ha bindor och Ipren redo, det kommer behövas
  • Våga säga nej till besök om du är på bristningsgränsen, för lite sömn och för mycket hormoner är en dålig kombo
  • Tillåt dig själv att gråta utan att få dåligt samvete – man är faktiskt bara människa
  • Bunkra upp med fikamaterial innan bebis kommer, så slipper du stressa över det när vänner och familj vill hälsa på
  • Små byxor med strumpor i ett är världens smidigaste grej
  • Musklerna där nere behöver några dagar på sig. Få inte en chock om du kissar på dig första dagen hemma, eller om du har svårt att knipa….
  • Nappen har kommit väl till användning, framförallt när man har en bebis som vill snutta non stop
  • Mjukgörande kompresser för brösten är det skönaste som finns om man får sår på bröstvårtorna
  • Strl 50 funkar även på en “stor” bebis (Stella vägde 4058 och var 53 cm)
  • Alla typer av pyjamasar och bodys som man inte behöver dra över huvudet är guld!
  • Saker och ting tar längre tid än de brukar. Det har till exempel tagit mig fyra dagar att skriva detta (haha) som först hade rubriken ”en vecka med Stella”

Med det sagt så utgår jag från min situation och min bebis, kanske blir det något helt annat för dig <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Min förlossningsberättelse – 30 timmar på BB

Så, jag försökte spela in en film igår men det gick inget vidare. Precis när jag skulle sätta igång fick vi uthärda en bajsattack här hemma haha. Och vid omgång två så dog kameran mitt i (vilket jag såklart inte upptäckte förrän jag hade pratat klart). Jag inser att jag tog mig liiite vatten över huvudet som lovade er en video om förlossningen (sorry) – men ni ska SÅKLART få text versionen!

Jag vaknade på måndag morgon 27/4 och tänkte “fan, inte inatt heller”. Då hade jag gått sex dagar över tiden och som ni vet börjat bli ganska less. Men jag bestämde mig för att gör någon nytta och började storstädning extra allt här hemma. Vid lunchtid kom Adam hem och vi slängde ihop lite mat som vi åt framför en film vi börjat kolla på kvällen innan. Jag hade fått rätt ont i ryggen vilket jag antog berodde på omgången med dammsugaren osv, så vilade en stund i soffan.

Vid 14-tiden kände jag mig färdigvilad och gick upp för att fortsätta mitt fixande i lägenheten. Jag gick in i sovrummet och kände hur något “ploppade” till mellan benen och att det blev blött. Gick direkt in i badrummet, satte mig på toaletten och upptäckte en lite grumlig vätska i mina knallrosa trosor. Då blev jag sjukt förvirrad eftersom jag hört att om vattnet går ska det vara genomskinligt eller lite lätt blodigt, men vätskan jag såg var gul, så jag undrade om det kanske var den här slemproppen. Ropade iallafall på Adam som pratade i telefon med en vän till oss vars tjej är barnmorska, så växlade några ord med henne och hon sa åt mig att sätta på en binda för att se om det kom mer vätska och vilken färg det var. När det kom ut mer gul/grön vätska ringde vi till förlossningen som bad oss göra samma sak: hålla koll en timme till vad som kom ut och sedan ringa tillbaka.

Efter 45 minuter ringde jag upp efter att ha googlat en del och insåg att det skulle kunna vara så att hon bajsat i fostervattnet, och vätskan jag såg var helt klart gul/grön. De ville att vi skulle komma in på en kontroll. Så vi packade ihop oss och någon halvtimme senare var vi påväg! Dock ovetande om vi skulle få stanna kvar eller inte, men jag misstänkte ändå att vi skulle få göra det. Vid det här laget hade jag inga värkar än.

Strax efter klockan fyra gick jag in på BB Stockholm för att göra en undersökning och ganska snabbt efter det konstaterade barnmorskan att det var bajs i fostervattnet. Hon var väldigt lugn när hon sa att vi skulle få stanna kvar och att det inte var någon fara, de ville bara ha extra koll på att hon hade det bra i magen. Så jag var faktiskt inte särskilt orolig, kände mig väldigt trygg. Jag ringde Adam som fick komma in med alla grejer och under tiden gjorde barnmorskan en undersökning + hinnsvepning och konstaterade att jag var 2 cm öppen. Ganska direkt därpå började mina värkar och jag förstod äntligen vad som menades med att en värk “kommer som en våg, har sin topp, och sedan försvinner”. Det kändes lite mer intensivt än mensvärk – men fortfarande väldigt milda gentemot vad som skulle komma.

förlossningsberättelse

När klockan hunnit bli halv sex fick vi vårt rum och blev mottagna av vår gulliga barnmorska Anna. Då hade värkarna kommit igång lite mer men inte så att jag ville ha någon smärtlindring. Anna fixade iallafall en vetekudde och Adam gick och hämtade middag. Förvånande bra mat faktiskt! Någon timme senare slutade Anna sitt skift och sa att vi får se om vi ses imorgon när hon började sitt pass igen. “Haha”, tänkte jag för mig själv, då kommer vi ha åkt hem för länge sen! Så fel jag hade…

Timmarna därefter smög fram. Jag fick ett värkstimulerande dropp som skulle kicka igång värkarna lite mer och så fäste dem en elektrod på hennes huvud via ett snöre (?) så de kunde läsa av hur hon hade det där inne. Vid midnatt hade värkarna trappat upp och jag bestämde mig för att testa lustgas. Då hade vi en ny supergullig barnmorska som underhöll oss med lustgasen. Jag gillade det dock inte alls, kändes som en riktigt dålig fylla, så efter en stund frågade jag om det var dumt att ta epidural redan – jag visste ju inte hur snabbt eller långsamt det skulle gå. Men hon svarade att om jag visste med mig att jag ville ha epidural kunde jag likabra ta det nu. Då var narkosläkaren dörr i dörr, så hon kom in direkt och satte epiduralen samtidigt som jag varvade med lustgasen. Var lite borta vid det här laget så minns inte riktigt om det gjorde så ont. Men när den var satt så släppte alla mina värkar direkt och vi kunde passa på att sova en bra stund. Någon gång under natten blev jag undersökt igen och var 4 cm öppen, så det hade inte alls hänt särskilt mycket. De var tvungna att stänga av det värkstimulerande droppet för de såg att det gjorde henne stressad i magen, sedan somnade jag om igen.

På morgonen hade vi inte fyllt på epiduralen på ett tag så jag kände att värkarna var betydligt mer intensiva, framförallt på ena sidan av ryggen. Men vi fyllde på den och kickade igång droppet igen. Fick i oss lite frukost och chillade en stund. Vid det här laget så började jag spy så fort jag åt någonting, gjorde det även en vända under natten efter att epiduralen var satt. Och så fortsatte det så fort jag åt någonting fram tills hon var ute..

Vid lunchtid hade vår första barnmorska Anna kommit tillbaka! Ihop med en supergullig undersköterska som hette Jennifer. Vi grejade lite med epiduralen som hade släppt helt på ena sidan, vilket gjorde att jag kände värkarna rejält där, men ingenting alls på andra sidan. Anna fick bukt på det iallafall och bestämde att vi skulle börja vara mer aktiva i processen. Så jag fick gå runt litegrann, göra benböj och liknande för att jobba med gravitationen.

Fram mot tre tiden har jag för mig, så skulle vi börja övningskrysta. Då testade vi att jag fick sitta på pallen med Adam bakom, och så skulle jag krysta när en värk kom. Jag var rejält bedövad men kände ändå av värkarna och kunde även se på skärmen hur intensiteten på värken var. När vi satt här och övade började Anna och Jennifer skratta eftersom det stack ut en liten tofs från hennes huvud mellan mina ben, haha. Då var huvudet ungefär 2 cm in. Minns iallafall att jag tänkte “om det är såhär det är sen, så är det piece of cake”.

Skärmen som visar värkarnas intensitet

förlossningsberättelse

Runt 16-17 var jag 10 cm öppen och härifrån är allt lite av en dimma. Jag spydde fortfarande non stop om jag så mycket som drack vatten och hade noll energi. Runt 19 började krystfasen och det var ett rent helvete. Adam, Anna och Jennifer var dock så sjukt bra och peppande hela tiden. I början av den värsta smärtan sa jag att det känns som att jag kommer bajsa på mig, men Anna och Jennifer peppade mig bara och sa att det ska kännas så, det är ett bra tecken, och Adam skrek typ “kör bara Mandis, skit i det!”. Jag har ingen aning om ifall jag gjorde det eller inte, jag tänkte inte på att fråga efter, men det gjorde jag säkert. Jag minns inte detta men jag hade tydligen pruttat barnmorskan i ansiktet och sagt “håll för näsan Adam”, hahaha. Kämpa.

Men herregud vad ont det gjorde nu och jag låg i de mest sjuka positionerna. Alla hämningar försvann tillslut – jag struntade i allt, till och med vilka vinklar Adam såg mig i. Allt fokus låg på att få ut min bebis! Mot slutet var jag dock helt säker på att det skulle bli kejsarsnitt för det kändes helt omöjligt att det skulle gå efter att ha kämpat så länge, jag var helt förstörd. Minns att jag grät ut “om vi ska få fler barn så adopterar vi”.

Allt jag kunde tänka på var hur jag skulle andas för att få kraft. Herregud så tacksam jag är över yogan, den räddade mig verkligen. Adam sa i efterhand att han var så imponerad över att jag inte skrek en enda gång, och det var för att jag tänkte att jag skulle använda all kraft till andningen. Och det var inte mycket kraft jag hade, men när Anna nämnde att vi kanske måste ta till sugklocka så fick jag lite energi tillbaka.

Klockan 20.28, efter 30 timmar på BB, så kom hon. Efter vad som kändes som hundra år kom huvudet ut, och någon värk därefter så flög resten av hennes lilla kropp ut. Det tog någon minut tills hon skrek (ett litet, hjälplöst gnäll som fick mitt hjärta att stanna en stund) och då stod jag på alla fyra i sängen och kunde inte röra mig. Dom la henne under mig så jag kunde se henne och sedan åt sidan medan de hjälpte mig att vända mig ner på rygg. Då såg jag i ögonvrån hur Adam tittade på henne med världens största leende och grät – så fint och lugnande för jag var helt borta och kunde verkligen knappt röra mig av smärtan. Jag märkte inte ens att det togs bilder när Adam klippte navelsträngen.

förlossningsberättelse

Därefter krävdes typ en krystning för att moderkakan skulle komma ut. Skönt, tänkte jag, efter alla dessa timmar. Sedan blev jag undersökt och jag minns att jag frågade jag om det fanns något kvar där nere. Det kände som att allt var helt borta och jag var typ säker på att jag hade spruckit hela vägen (jag hade känt hur de pressade de varma handdukarna mot mellangården för att förhindra bristningar). Men kanske hade knipövningarna (som jag egentligen inte varit så duktig med) lönat sig, för det blev bara en grad 1. Tack gud för det. Det var inte förrän Anna sa “grattis på födelsedagen, Stella” och kramade mig som det verkligen sjönk in att jag hade klarat förlossningen och att hon kommit till världen.

Stella blev undersökt och sedan fick vi vara ifred en liten stund och de kom in med matbrickan. Så underbart att kunna äta utan att spy upp allt, det var första gången jag fick i mig något på hela dagen. Vid midnatt så fick vi äntligen vårt rum och när barnmorskan hade lämnat oss själva och vi krypt ner i sängen med Stella mellan oss så kom tårarna. Vi har äntligen blivit föräldrar åt världens finaste lilla tjej. Hon vägde 4058 gram och var 53 cm lång när hon kom, och hon mådde prima trots bajset i fostervattnet <3

 

förlossningsberättelse
Det finaste i livet.

Här finns allt om min graviditet samlat (klick) och här har jag skrivit om gravidyoga (klick).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nu är hon här!

Heej bästa ni!

Åh, nu är det några dagar sedan vi hördes sist och som ni säkert anat så beror det på att vår lilla tjej ÄNTLIGEN är här!!

Nu är Stella ynka tre dagar och det sötaste jag någonsin sett i mitt liv. Ens bebis är som knark – jag kan inte sluta titta, pussa och dofta på henne. Imorse tappade jag det och började jag gråta medan hon låg i babynestet i soffan. Försökte dölja det för Adam haha, men han smög sig fram försiktigt och frågade hur det var med mig och jag hulkade fram att vi har gjort världens finaste bebis. Förmodligen inte det svaret han trodde han skulle få, för jag har varit lite nojig över det här med baby blues. Det har helt klart funnits stunder då jag fått en jobbig och skavande känsla i kroppen, men än så länge inte i närheten av så stark som kärleken och lyckan.

Så hur gick förlossningen då? Och hur har första dagarna varit? Jag ska berätta hela storyn step by step från start till slut, utan att utelämna allt det där jobbiga och pinsamma som man bävar för inför sin första förlossning. Men for now så får ni nöja er med lite bilder från våra första dygn tillsammans <3

Efter 9 månader och 30 timmar på BB fick vi äntligen träffa vår lilla <3
Nykläckt Stella Wilander, 20:28 den 28/4-2020
På BB hotellet, första natten
SÅ SÖT SÅ JAG AVLIDER
Kan fortfarande inte ta in att att hon är våran

Första dagarna har varit omtumlande och gått väldigt snabbt. Första natten hemma var katastrof, men denna natten gick otroligt mycket bättre. Baby steps för att hitta rutiner och förstå oss på den här lilla tjejen och hennes behov. Har plötsligt en helt annan respekt och förståelse för alla föräldrar där ute – fan vad grymma vi är!

Nu ska jag gå in i bebisbubblan med gott samvete ett tag tills vi hörs igen. Ciao <3

 

  1. Grattis!! Hon är verkligen otroligt söt! En fråga, sen när du orkar svara 🙂 Hur var första natten på BB, behövde ni mkt hjälp och så? För där jag bor får inte pappan följa med till BB, han måste gå hem efter förlossningen 🙁 Det såg så mysigt ut att vara tillsammans så jag tänkte att vi kanske sover första natten hemma istället för BB, låter det helt orealistiskt?

    1. Tack ❤️❤️
      Första natten gick faktiskt superbra. Vi fick vårt rum sent, vid midnatt och alla tre somnade direkt. Sedan kom en barnmorska vid 3 tiden och gjorde en snabbkoll (tror det berodde på bajset i fostervattnet, de var extra noga). Annars behövde vi ingen hjälp och det flöt på bra! De gör ju dock ett gäng kontroller innan man får åka hem, typ undersökning av en barnläkare och följer upp hur mamma och bebis mår. Jag skulle lita på vad barnmorskorna säger i den situationen, men jag hade helt klart klarat mig utan Adam, även om jag är så glad att han fick stanna.

      Det kommer lösa sig bra och du fixar det oavsett! Lycka till ❤️

  2. Får pappor vara med på bb nu? Läste att pappor inte får följa med på bb om det inte finns nån speciell anledning pga Corona?

    Ha det bra!

    1. Det verkar variera beroende på sjukhus. BB stockholm är privatägt, så de skiljer sig mot tex Danderyds sjukhus som ligger i samma byggnad. Vi var båda friska så därför var det inga konstigheter med att han skulle få stanna iallafall 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En evig väntan

Genom hela min graviditet har jag varit inställd på att jag kommer föda tidigare än beräknat förlossningsdatum. Två veckor, tänkte jag, det är rimligt att hon kommer två veckor innan bf. Gissa min besvikelse nu, när jag har gått över tiden med fyra dagar. Aldrig trodde jag att det skulle vara så pass påfrestande som det faktiskt är. Kanske är det också extra jobbigt för att omständigheterna i världen påverkar vardagen i så pass stor utsträckning. Att hålla sig i hemma kändes först som en lyx som höggravid, men jag kan lova att i sluttampen är det raka motsatsen. Vänner och familj håller extra varsamt avstånd, för våran skull, men det skulle nog aldrig kunna komma mer olägligt. Att vara hemma ostimulerad men ändå orkeslös och inte kunna träffa folk på samma sätt som jag är van vid är en ren mardröm.

Denna eviga väntan håller helt ärligt att ta kol på mig. Man kan ju tro att efter nio månader, vad gör det om man går över tiden med några dagar? Max två veckor innan man blir igångsatt? Men helt ärligt, de senaste två-tre veckorna har jag gått och lagt mig varje kväll med tanken “inatt kanske det händer!” och tillslut blir den tanken en så pass stor påfrestning på psyket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Varje dag är ett evighetslångt marathon och jag kämpar mig fram kilometer för kilometer med siktet på mållinjen – men den kommer aldrig i sikte. Efter ett marathon vet man ändå vad som väntar: medalj och firande. Men vad väntar efter förlossningen? Som gravid med mitt första barn har all tankekraft legat på vad som händer steg för steg i graviditeten, vad jag behöver köpa till min bebis och hur jag ska ta mig igenom tiden som gravid så smidigt som möjligt. Men faktum är att bortom förlossningen är allt som en dimma! Jag har ingen aning om vad vi gett oss in på och hur livet kommer se ut efter det. Allt kan ju hända. Med den tanken i bakhuvudet blir denna eviga väntan om något ännu mer frustrerande och nästintill outhärdlig.

Men så idag vaknar jag till vid fyra på morgonen i vanlig ordning och tänker “fan, ingen action inatt heller”, tar upp telefonen och kollar i preglife appen: 4 dagar över tiden. 101,4 % avklarat. Ja, det visste jag ju redan, för jag kikar in i appen minst tjugo gånger per dag av otålighet. Men så tänker jag att nu får det fan ta slut. Det är totalt ohållbart för psyket att att gå runt och vänta på något som inte går att kontrollera. Vad kan jag kontrollera? Mina tankar. Jag kan inte påverka förlossningen, men jag kan påverka mitt sätt att förhålla mig till omständigheterna som är. Antingen går jag runt i total bitterhet i kanske en och en halv vecka till, eller så ser jag till att göra något vettigt av den tiden. Så nu ska jag ta vara på varje stund, njuta av de sista dagarna som det bara är vi två och försöka släppa behovet av att kontrollera precis allt.

Nu ska jag dricka morgonkaffet och läsa lite. Och vet ni, jag ska känna tacksamhet varje sekund för att ha den egentiden och kunna göra precis vad jag vill. För snart blir livet lite mer annorlunda <3

  1. Fina Amanda, jag hör dig! Här är en till. Har ca en vecka kvar till BF så inte gått över tiden än, men allt jag vill är att få föda så jag slipper denna isolering och ensamhet. Såklart måste jag fortfarande förhålla mig till corona även efter förlossningen men inte på det sätt jag gör nu, totalt jäkla isolerad, vågar knappt gå in i en butik, träffar inte ens vänner utomhus på avstånd. Och SOM jag hade behövt lite stöd, pepp och kärlek från mina nära nu. Suttit inne med undantag för korta promenader i såå många veckor nu. Och så oron att tänk om mannen blir sjuk, han som fortfarande måste gå till jobbet. Gah, låt mig få föda nu så man kan släppa den konstanta stressen och den här ensamheten. Som du säger också att man vet inte ens vad som väntar på andra sidan. Och vilken typ av förlossning kommer man få?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *