Min förlossningsberättelse med andra barnet

Det känns fortfarande totalt overkligt att jag nu är mamma till två småttingar, och när folk runtomkring mig frågar hur det känns så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har knappt funderat över hur det känns om jag ska vara ärlig, jag har bara kommit in i något  slags flow av att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Och stundtals där mellan försöker jag suga åt mig av alla varma stunder och landa i att det här är vår nya verklighet. Som när jag har bebis sovandes på mig och drar in doften av henne när jag pussar på hennes huvud, och samtidigt ler med hela hjärtat åt när Adam springer runt och jagar Stella som kippar efter andan av skratt. Eller när jag och Stella smyger upp tidigt på morgonen och bebis sover i sitt nest bredvid oss i soffan. Då bäddar Stella ner sin Pippi eller Bamse och säger ”sova bebis” och så håller hon bebis i handen samtidigt som hon sitter i mitt knä och jag pillar henne i håret. Dom stunderna av total närvaro, då känns det förstås helt magiskt.

Det var fredagen den 10/12 som jag vaknade tidigt på morgonen och kände någonting blött i trosorna. Jag trodde förstås att vattnet hade gått, men möttes av lite blod istället. Kort därefter kände jag första värkarna komma smygandes. Första tanken var fyfan vad härligt, äntligen sätter det igång. Jag låg vaken ett par timmar tills Stella och Adam vaknade och förklarade direkt för Adam att det var på gång, men inte särskilt intensivt än. Vi kände oss båda så himla lättade, vi hade nämligen ett tillväxtultraljud inplanerat den dagen (jag hade gått 7 dagar över BF) som vi nu kunde skippa!

Den här dagen hade förskolan stängt vilket gjorde oss lite småstressade för precis alla hade förklarat för oss att det går så himla snabbt med andra barnet, till och med min barnmorska. Vi ville ju såklart vara på den säkra sidan, så min mamma kom över redan vid nio på morgonen som stand by. Hela dagen hann dock ticka på och vid klockan fyra på eftermiddagen, tolv timmar från första värken, började de bli mer intensiva. Jag ringde till förlossningen en stund därefter som bad mig ringa igen när värkarna kom ungefär var fjärde minut och höll i sig i ca en minut. Klockan hann bli strax efter 18 tills vi ringde igen, packade ihop våra sista saker och pussade Stella hejdå innan vi satte oss i bilen och åkte mot Danderyd. Då var värkarna intensiva men absolut hanterbara, jag kunde till exempel fortfarande bära på Stella och ta en värk.

Väl framme visste vi inte om vi skulle få skrivas in, dom förklarade nämligen på telefon att vi kanske inte skulle få ett rum om jag verkade må lite för bra, så bilresan dit var jag så nojig. Som tur var konstaterades det att jag var 5 cm öppen och livmodertappen helt utplånad (yeey) och efter den undersökningen blev värkarna mer intensiva. Vi beställde sushi till middag som vi åt samtidigt som jag tog mer och mer kraftiga värkar, fortfarande ungefär var fjärde minut.

Vid 21 kom personalen som skulle jobba natt och vi fick tre fina tjejer som skulle ta hand om oss genom natten. Jag hade inget förlossningsbrev eller liknande utan meddelade bara att mitt enda önskemål var att ”få ut ungen asap” haha och att de skulle pusha mig, jag klarar inte av mjuka tag utan behöver en fast hand som säger åt mig vad jag ska göra i en sån här situation. Sedan fick jag testa lustgasen som fungerade såå bra (mådde inte alls bra av den första förlossningen) och en stund senare kom vi fram till att jag skulle testa att bada för att kicka igång produktionen av oxytocin.

Väl i badkaret blev värkarna ännu mer intensiva och jag satt där med lustgasen i högsta hugg samtidigt som vi babblade med en utav våra gulliga barnmorskor. Till slut pallade jag inte mer och meddelande att det var dags för epiduralen om jag skulle palla smärtan. Då hade jag värkar typ var annan minut.

Tillbaka på rummet så kom narkosläkaren och satte epidural och så fort den kickade in så kände jag knappt värkarna alls. Vi blev rådda att försöka sova en stund och den 1,5 timmes napen var guld för energin kan jag lova. Vaknade av ett rejält tryck nedåt och då kom barnmorskorna precis in för att väcka oss, dom hade redan sett att värkarna var kraftigare. Nu gick också vattnet när jag gick på toaletten. Klockan var nu ungefär 02.30 den 11/12.

Jag fick sitta en stund på pallen med Adam bakom mig och kände mig verkligen avslappnad. Tog ett par smärtsamma värkar där men kände så jäkla mycket power, insåg att det var precis en sån här förlossning jag hade föreställt mig: att känna in kroppen och bara jobba med den. Förra gången var jag ju helt borta, kräktes genom allt och fick så fruktansvärt mycket värkstimulerande dropp. Såhär i efterhand förstår jag att det var därför den förlossningen blev så mycket tuffare. Men hur som helst, så bytte vi till lite olika positioner i liggande ställningar och sen under kanske 20-30 minuter kom de rejäla krystvärkarna som jag trodde skulle spränga mig där nere. Kl 04.03 föddes vår dotter <3

Vi fick en lite läskig start, fast där och då så var jag så utmattad att jag inte riktigt kunde ta in det. När jag hade krystat ut huvudet noterade jag direkt att jag inte hörde henne skrika. Det tog någon minut innan nästa värk då jag kunde trycka ut kroppen också, och när jag fick henne på bröstet sa jag direkt ”hon skriker fortfarande inte” och då tog barnmorskorna med sig henne och Adam och gick ut samtidigt som de sa att allt skulle bli bra. En av barnmorskorna kom tillbaka in igen och jag frågade ”kommer hon må bra, kommer allt bli bra!?” och hon lovade att det skulle gå bra.

Jag litade helt på henne och vilade lugnt i hennes svar. Det hade jag nog inte gjort om jag inte var så slut efter förlossningen men nu var det iallafall så. De andra två kom in och vi skrattade och skojade till och med lite under tiden som bebis blev omhändertagen.

När barnmorskorna gissade på att hon vägde 4,8 kg skrattade jag bara. Omöjligt. Fick även konstaterat att det var den största moderkakan dom någonsin hade sett, så stor att de var tvungen att väga den. Och gissa vad? Min moderkaka vägde 1,2 kg – genomsnittet är ungefär 0,5 kg. Tydligen genetiskt! Haha. Jag blev sydd (gick bara upp två stygn från förra förlossningen, halleluja) och under tiden kom Adam och personalen tillbaka med lilltjejen. Jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut, och andas in henne. Känna hennes lilla kropp mot min. Titta ordentligt på det där lilla ansiktet som såg ut som en liten gullig farbrors och föreställa mig livet med en familj på fyra.

När man ligger där på britsen och hela förloppet som man föreställt sig så länge är över, så står tiden i princip stilla. Det kändes som att hundra år hann passera innan vi rullades in i vårt rum. Och så låg vi där alla tre, trötta, men åh så lyckliga.

Bebis vägde exakt 4,8 kg och mätte 55 cm. En stor bebis men samtidigt så, så liten <3

Nu ligger jag här med mini på bröstet samtidigt som jag skriver, min stora plutt har precis blivit nattad av sin papi, och jag kan inte låta bli att känna att livet är helt komplett. Jag har precis allt man kan önska sig: en partner som jag älskar över allt annat och två små som jag inte kan slita blicken från för att de är så fina. Jag vet ju att det inte alltid kommer kännas så magiskt som precis just nu, småbarnslivet har inte varit enkelt innan och med ytterligare en plutt så lär det ju inte bli enklare. Men jag vet också att det fina trumpar det svåra med hästlängder – så jag försöker ta in känslan av tacksamhet i varje cell i min kropp. Det här är precis allt jag behöver.

xx

Här finns min första förlossningsberättelse <3

  1. Vad härligt att höra om din förlossning, lät som en revansch från din förra. Jag fick precis mitt första barn en vecka efter dig. Kan inte du berätta om hur nätterna ser ut? Jag fick en chock av natt 2 – mardrömsnatt med amning som inte funkade, sömnbrist och gråt från både mig och bebis.. Nu dag 4 och nätterna är fortfarande hemska, får ingen sömn då bebis bara vill amma och sedan absolut inte läggas ned. Sover på dagarna i intervaller av max 2 h åt gången i den mån det går men känner mig helt förstörd. Behöver lite tips och pepp! Älskar din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Snart så!

Innehåller annonslänkar

Okej så det här med att vara i nuet när man har en vecka kvar tills beräknad förlossning är ju totalt omöjligt. När man har varit gravid i nio månader (och dessutom haft två riktigt täta graviditeter) så måste ju varenda kvinna känna en brutal längtan efter due date och allt som kommer efter. Jag suger givetvis åt mig av varenda fin stund då det bara är vi tre MEN nu orkar jag inte vakna upp gravid en enda dag till känner jag.

Dels är jag alldeles för nyfiken på tjejen i magen, hur hon kommer att mottas av min andra lilla tjej, hur livet som tvåbarnsmamma kommer att te sig och hur vardagen kommer se ut när vi är lika många vuxna som barn. Men just precis nu så drömmer jag mest av allt om att bara få känna mig lätt igen. Kunna ligga både på mage och på rygg, ha på mig (relativt) vanliga kläder, kunna gå en promenad utan smärta och andningssvårigheter och stärka upp min kropp igen. Börja hitta tillbaka till mig själv och samtidigt klura ut och bygga upp nya rutiner och vanor. Och kunna ta ett glas vin precis när jag känner för det! Åh åh ÅH vad jag längtar efter precis allt.

Tvåbarnsmamma Amanda 2.0 snart ses vi.. (förnekar givetvis allt som har med nerspydda kläder, smärta i underlivet och hormonpåslag deluxe att göra).

bronzer / ögonmask / kappa / leggings /örhänge / sweatshirt / kashmirkepsserum /

Gjorde föresten en hinnsvepning idag så låt oss hålla tummarna tillsammans att den ger effekt asap hehe!

xx

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Snart är verkligheten annorlunda

Det är en krispig morgon, mörkret börjar lägga sig och himlen har precis börjat gå från ljust rosa till lite mer blå. Dagen gryr och utanför ligger ett tunt lager snö på marken och bilarna är täckta med frost. Jag sitter i soffan omsvept i en filt med och har precis gjort en kopp espresso med skummad mjölk, bredvid mig ligger vår katt Siri och lägenheten är fylld av tända ljus. Ingen är hemma förutom vi.

Det är en ovanlig morgon. Vid det här laget brukar jag ha fullt upp att jaga runt efter Stella för att göra henne redo inför förskolan, men de närmsta två veckorna har vi bestämt att Adam ska få lämna av henne tidigare på vägen till jobbet så att jag kan vila.

Jag slås av att det jag upplever just nu är något av det bästa jag vet: en stilla start på dagen i en nystädad lägenhet och i ett ovanligt harmoniskt tillstånd – jag känner mig utvilad, lugn och lycklig. I princip 99 % av allt jag behövt ta i tu med innan förlossningen har jag bockat av, Stella sov som en ängel hela natten med två korta uppvak och känslan av att allt är möjligt pirrar i mig.

Andas in den här stunden.

Det är 10 dagar till BF och precis som min förra graviditet är det först nu jag börjar landa i att jag faktiskt ska föda ett barn snart. Kanske idag, kanske om 10 dagar, kanske om tre veckor. Det är så spännande så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vad gör man nu igen den sista tiden? När (nästan) allt jobb är avklarat och varenda vrå i lägenheten är skurad och organiserad? När man är så klar med att vara gravid och ännu mer redo att möta sin bebis? Hur ger man dagarna mervärde och hur håller man sig från att titta i gravid appen tiotusen gånger per dag?

För en person som mig som hela tiden vill planera, fixa och dona så är den här tiden svår. Jag minns att jag skrev för några inlägg sedan att jag längtade tills jag checkat av alla måsten så att jag kunde landa och kolla på serier hela dagarna. Men nu känner jag bara va? Jag måste aktivt göra någonting för att förbereda mig mentalt på vad som väntar både med förlossning och livet som småbarnsförälder, jag kan inte bara ta det lugnt? Det kryper för mycket i kroppen av all förväntan och längtan nu! Fast jag vet ju egentligen att det är just det jag behöver: bara vara, vila och mysa.

Andas in den här stunden. Snart är verkligheten någonting helt annat.

inför bebis

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

29 dagar till BF

God morgon vänner.

Eller ja, säger man god morgon kl 10.30? Kanske inte, men jag åt precis frukost efter att ha lämnat S på förskolan så morgonkänslan är ett faktum. Har satt på en mysig spellista, tänt ljus, slagit på aromadiffusern och ställt fram en stor kanna vatten med citron bredvid datorn. Ska beta av en del jobb, sedan försöka ta mig ut på en kort promenad och så jobba vidare efter det. November verkar bli min mest fullspäckade jobbmånad sedan Stella började på förskolan! Mycket olika uppdrag och förutom artiklar för FORNI så är det en salig blandning med fokus på sociala medier och copy. Mycket roligt!! Också lite stressande, i och med att bebis ändå kan komma när som helst. Vill bara beta av precis allt så snabbt jag orkar, så att jag får någon vecka att bara vara innan förlossningen. Typ titta på serier, baka och bara mysa helt utan några måsten.

Bebis har vänt sig med huvudet nedåt sedan nån vecka tillbaka och trycket börjar bli rejält påtagligt, samtidigt som en molvärk i magen har börjat infinna sig (främst på nätterna). Så känslan i kroppen är helt klart att det börjar närma sig BF. Vilket det ju också gör, för igår var det exakt en månad kvar till BF. Rent psykiskt har någonting börjat skifta i mig nu och ett lugn har svept fram de senaste veckorna. Jag känner mig redo att genomgå förlossningen och ännu mer redo att möta min bebis. Det finns inga rädslor eller stress, bara längtan och nyfikenhet på allt som väntar. Småler för mig själv när jag tänker på det för det är ingen självklarhet att känna det lugnet, speciellt inte efter alla rådande omständigheter som har uppdagats på förlossningsavdelningar i Sthlm den senaste veckan – och såklart på Danderyd som vi har valt. Men vet ni vad, jag kan inte påverka det för fem öre, det enda jag kan göra är att lita på att allt går precis som det ska och det är precis vad jag gör. Kanske naivt, men tänk vilken sinnesro man får genom att bara acceptera vad som är istället för att gå runt med oro i kroppen.

Nu tillbaka till jobbet så hörs vi snart igen! Önskar er världens härligaste torsdag <3

Morgnar <3 är föresten så mycket mindre svullen i ansiktet den här graviditeten, tror 100 % att det beror på att jag göra gua sha massage varje morgon!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Att landa igen

Heej! Hur mår ni alla? Själv mår jag bättre än på länge. Igår hade jag en kväll helt för mig själv och kände att jag landade för första gången på flera månader. Livet har liksom gått i raketfart och jag faktiskt inte tagit mig tid till att reflektera över hur jag mår, vad jag vill eller vad jag behöver i mitt liv. Väldigt olikt mig! När man tappar fotfästet så som jag uppenbarligen gjort är det inte helt lätt att ”planera” in när man ska stanna upp och connecta med sig själv igen, det måste komma naturligt för att få rätt effekt på något sätt. Och det var precis vad som hände igår. En egen liten stund av att ta ett bad, tända ljus, krypa ner i en nybäddad säng och läsa en ny bok på temat hälsa. Inga distraktioner what so ever. Kände mig så full av ny energi och livskraft efter mindre än en timme och det blev en så värdefull stund för mitt mående.

Det är märkligt ändå. Vart jag än ser så tycks alla kvinnor bli extra medvetna om sitt välmående och gör allt för för att boosta sig själva och bebis under graviditeten. Men jag, som ändå har en passion för välmående, gör precis tvärtemot. Jag har tappat en gigantisk del av det som stavas hälsa för mig och istället hamnat i något slags mönster som bara går ut på att ta mig från A till B. Kanske för att jag påverkats så pass mycket mentalt under båda mina graviditeter att prioriteringarna har slängts om. Kanske har jag typ blivit personlighetsförändrad i och med all omställning som sker i kroppen i samband med en graviditet. Jag vet inte, men oavsett vad som pågår i mig just nu så vet jag att sekunden jag går från att vara gravid till tvåbarnsmamma, så kommer skiftet till den Amanda jag vet och strävar efter att vara.

Nu är det inte alls långt kvar och jag ska göra mitt allra bästa att behålla känslan av att vara grundad så länge jag bara kan, och förhoppningsvis tills förlossningen. För då mer än någonsin så vet jag att jag behöver det där lugnet och tilliten till mig själv och att allt kommer gå precis som det ska.

<3

Till vänster: det härligaste som finns både som gravid och inte. Epsomsalt* (avslappnande badsalt med magnesium) och vetekudde*. Och såklart: en bra bok som ger inspiration!
*annonslänkar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.