Vabveckan fortsätter

När jag skyndade ut från matbutiken idag med en tjurig Stella på ena armen, en gravidmage som känns som att den väger ton, ett bäckene som möjligtvis klyvs i två delar snart och så en matkasse på det, så kände jag hur tårarna brände rejält bakom ögonlocken. Halvvägs in i vabveckan är jag totalt slutkörd? Förutom att det är sjukt krävande att ta hand om en skör liten människa som mår så dåligt att man önskar man kunde pussa bort all smärta, så är det ännu lite mer krävande att göra det helt själv och inte få någon sömn på köpet. Nämnde jag att min katt hade diarré imorse och jag fick springa efter henne och torka från vår vita matta bland annat….. Rabblade upp hur less jag var på precis allt om och om igen i mitt huvud av ren frustration, tills jag bestämde mig för att ta bussen hem istället för att gå. Stella satt lugnt i mitt knä och åt russin ur sin ask medan hon tittade på människorna på bussen. Andas.

Okej, livet är inte hemskt. Stella är snart frisk, Adam är snart hemma igen och typ 80 % av graviditeten är avklarad. Andas. Jag har världens finaste familj och vänner, jag får mestadels göra sånt jag tycker är väldigt roligt, när Stella lekte kurragömma med mig innan så höll jag på att smälta av kärlek, mamma kommer på lördag och avlastar mig så jag hinner ikapp. Andas, andas, andas.

Jag skulle vilja utnämna mig själv till expert på att grotta ner mig i jobbiga tankar och älta dem om och om igen. Men jag är också rätt duktig på att inse hur onödigt mycket jobbigare allt blir när man fokuserar på allt som känns skit istället för att tänka på och känna in allt som är bra – kanske till och med mer än bara bra (!) – och påminna sig om att vad det än är, så kommer det att vända.

Väl hemma, en powernap för Stella och en liten dos jobb och återhämtning senare, så delade vi på ett äpple i soffan framför Pippi innan vi kastade ut allt lego på golvet som sedan fick följa med ner i badkaret. Vi skrattade, busade och kramades. Stella var nöjd, jag var glad och ingen katt hade bajs i rumpan. Då är väl livet rätt bra ändå?

Om vi fokuserar på det fina runt om oss så kommer vi fylla oss själva med kärlek och positivitet på köpet.

<3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Är gräset grönare på andra sidan?

Häromdagen satt jag och Rebecka i bilen på väg till Plantagen för att köpa lite nya växter. På något sätt kom vi in på hur mycket jag längtar efter att kunna dricka ett glas vin igen och som vanligt så kommer min syster med klok input som får mig att tänka till. Efter en stund sa hon: Mandis, jag vet att det kan verka som att gräset är grönare på andra sidan, men vet du, jag längtar så mycket tills jag är precis där du är nu. 

Rebecka har varit den personen som fått höra mina klagomål och som alltid ställt upp när jag håller på att gå sönder. När foglossningen varit som värst, när Stella sovit som sämst, när jag behövt avreagera mig på livet och så vidare. Så det handlade inte så mycket om det där glaset vin, utan snarare om att hon vet att mitt huvud ofta är på en annan plats än i nuet. Att jag kämpar med omställningen som sker i och med föräldraskapet. Att det finns en längtan i mig efter det som väntar när småbarnstiden och graviditet är förbi.

Vi tre för förra sommaren

Och såklart så fick det mig att tänka. För ett par år sen drömde jag om en familj med två barn, det var verkligen högst upp på önskelistan när jag visualiserade framtiden. Jag såg mig själv som en självklar mamma och partner, tänkte att det är precis det som är meningen med allt. Familjen.

Och visst är det ju så att relationer är det viktigaste vi har, men det är nog klokt att påminna sig själv om att det som utåt sett kan verka så fantastiskt inte alltid är lika med lycka.

Nu är jag långt ifrån olycklig, men en dröm om familjelivet och det livet på riktigt är två helt olika saker. I drömmen finns inga barn som är missnöjda, sömnbrist, partners som glömmer bort att ha riktiga samtal och sover i olika rum, ett hem fyllt av disk, leksaker och kläder i varje hörn, brist på tid och ork eller ett huvud som går på högvarv för att inget någonsin blir som man hade tänkt sig. I drömmen ser man utflykter tillsammans, en familj som skrattar och kramas, barn som sover genom nätterna och alltid är på strålande humör, partners som myser och dricker vin när barnen somnat, och som hinner prata med varandra om annat än vad som ska lagas till kvällsmat eller vem som ska städa.

Det finns förstås två sidor av verkligheten. Den som är precis så man hade tänkt sig, med lyckorus och allt därtill – men också alla utmaningar som man inte förstod skulle bli så kämpiga som de faktiskt blev.

Därför blir det en så otroligt kraftfull insikt när jag kommer på att andra drömmer om precis det jag har nu: en partner, som tanken är att jag ska gifta mig med. Ett friskt barn. En bebis i magen. Planer på att bygga hus. Ett tryggt, stabilt och bra liv. Men allt det där man längtat efter och sedan ”får”, spelar ju ingen som helst roll om man inte kan njuta utav det och om man ständigt känner en längtan efter det som kommer sen.

Så påminnelsen om att vara här och nu, känna tacksamhet för det vi har och insikten om att vi förmodligen kommer sakna småbarnstiden när den är förbi – det är den som håller oss flytande. Iallafall mig. För min egen del handlar det också om att släppa taget om perfektionisten i mig. Perfektionisten som alltid vill ha det välstädat hemma, vara harmonisk och glad från morgon till kväll, känna mig 10 poäng snygg varje dag och som aldrig någonsin tappar humöret på barn eller partner. Kan jag släppa på det, acceptera att livet är allt annat än perfekt – tror jag att det är lättare att landa i lyckan och uppskatta småbarnstiden lite extra.

Ställer mig ofta frågan hur alla andra mammor gör för att orka sig igenom de kämpiga stunderna men har jag insett att det är ingen som orkar. Vi tappar det alla till och från, och sen får vi den där magiska stunden som gör att vi orkar lite till. Som påminner oss om att gräset inte är grönare på andra sidan. Småbarnstiden är tuff, den är också det finaste vi har.

<3

Vi tre nu. Plus mini i magen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

End of föräldraledigheten börjar NU

Hej bästa bloggisar! Inskolningen av Stella har gått över förväntan, igår lämnade vi henne själv för en halvdag och det hade gått strålande. Imorse strosade vi ner i solskenet och kramades hejdå (okej några tårar var det men ändå mkt bra lämning) innan jag gick ensam tillbaka hem igen och kände något slags lyckorus svepa över mig. Det är liksom en ny era som börjar nu! Hela vår vardag är i ett sådant stort skifte och det känns faktiskt HELT magiskt. Jag menar, 16 månader föräldraledighet har varit så härligt men också sugit musten lite ur mig. Jag tror det är ganska lätt att tappa en del av sig själv när ens största fokus ligger på att ta hand om ett barn och det har definitivt hänt mig. Så bara tanken av att ha en hel dag (eller ja, en hel höst!) på mina egna premisser gör att det bubblar lite i mig. Jag är så tacksam över det för jag förstår ju också vad som väntar när familjen växer till vintern. Ska maxa skiten ur hösten nu helt enkelt och känna att JAG får vara i fokus. Halleluja!

Ni kanske undrar vad jag ska hitta på nu då? Det blir en hel del frilansarbete av olika slag och jag kommer lägga mycket mer krut på bloggen. Att ha den här lilla delen av internet gör mig verkligen glad och ger mig så mycket möjligheter till att vara kreativ, vilket jag älskar. Utöver det så har jag påbörjat en ganska major thing för mig, jag har nämligen som mål att ta körkort innan lillasyster väljer att göra entré! Har min första körlektion nästa vecka och sen räknar jag med att allt går som smort och att jag kan köra ut på vägarna själv innan november. Kort deadline men oj oj oj så taggad!

Orimligt taggad på allt VARMT kaffe jag har framför mig innan kaffesuget förmodligen klingar av helt

Vad mer? Jag vet inte men typ VILA!? Kan inte komma på ett bättre tillfälle för det, haha. Sova ikapp senaste året och förbereda allt inför lillasysters ankomst. Har mycket fix på gång hemma och det kliar i fingrarna att få göra vårt hem mysigare inför ännu en föräldraledighet. Sen hämta Stella runt fyra på eftermiddagarna och se till att njuta av den tiden vi har tillsammans på ett helt nytt sätt. Får för mig att jag kommer sakna henne så sjukt mycket fast jag har räknat sekunderna till förskolestarten hehe.

Men innan några obligations tar tag i mig så ska jag ta den här dagen och bara göra precis det som faller mig in. Minns inte sist jag hade flera timmar av egentid framför mig och det känns otroligt. Ja ni hör ju, jag är i ett sånt här skifte som nästan bara inträffar vid nyår och när hösten drar igång, endorfiner som sprutar åt alla håll. Jag hoppas verkligen att ni har en lika härlig höst-wibe som jag! PUSS <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hon som vaknar en gång i timmen sedan bebis-tiden

Hej bästa ni,

Jag får så många meddelanden från många av er som hittat hit till bloggen när ni googlat på bebis som vaknar en gång i timmen, eller bebis fyra månader sömn. Först och främst: bara vi kan förstå hur det är att gå igenom den här sömntortyren. Vi är krigare som tappert kämpar oss genom dagarna utan att någonsin få djupsömn eller verklig återhämtning. Vi är i en period som man inte skulle önska sin värsta fiende, men vi måste komma ihåg att det här inte är för evigt. Det kommer bli bättre.

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev något om Stellas sömn, sen jag berättade att den blivit bättre, så här kommer en recap:

bebis vaknar en gång i timmen
Min lilla bebis som vaknar en gång i timmen, fast egentligen är hon ju ett barn nu. Älskar ändlöst men blir ju ändå helt galen om nätterna. SOV unge <3

Vi hade en period när hon precis blev 1 år då jag gav mig fan på att sluta amma eftersom det var det hon vilje göra varenda timme genom hela natten. Med ett pannben hårdare än sten efter månader av ångest så tog det bara ett par dagar, så var det behovet borta för henne. Jag började med att neka när hon skulle sova och sedan minskade uppvaken och hon ammade bara ett par gånger per natt. Successivt fasades nattamningen ut också vilket var perfekt för jag behövde inte pumpa en enda gång. I samma veva bad jag vårdcentralen kika på hennes öron och dom konstaterade en hörselgångsinflammation, och vi gav henne antibiotika i tre dagar. Så med detta i kombination så minskade uppvaken och vi landade på ca 3-5 uppvak per natt istället för 10-12 uppvak som vi haft från att hon var fyra månader fram tills nu, 1 år.

Det höll i sig i typ en månad om jag minns rätt, sen hamnade vi i gamla mönster igen. Denna gång med vattenflaskan..

Så sedan början på sommaren har Stella gått tillbaka till sina uppvak en gång i timmen och det enda som får henne att somna om är vattenflaskan. Det har resulterat i att hon nu dricker minst en liter (!!) vatten varje natt och vi måste då byta minst två blöjor (vi har såklart kollat diabetes och provsvaren var negativa).

Nu är det bara tre månader tills BF med lillasyster och VI HAR PANIK. Kommer jag dö av sömnbrist med två barn? Kommer min bekantskap tro att jag gått under jorden när jag aldrig svarar på samtal eller meddelanden för att min hjärna och kropp är totalt utmattad? Eller vågar man tro på att universum berikar oss med en bebis som älskar att sova..?

Jag har knappt kraften att försöka ta tag i detta, hur jobbigt det än är, för jag är så fruktansvärt trött precis hela tiden. Men jag vet ju att jag måste ta fighten. Så min tanke är att steg ett blir att börja natta henne i eget rum och se vart det leder med både uppvak och vattenintag. Eftersom spjälsängen aldrig har varit ett alternativ så tänker jag också att vi redan nu skaffar en växasäng till Stella, så att hon kan somna tryggt utan att känna sig instängd, och så att jag eller Adam kan somna bredvid om det behövs. Sedan är frågan vad som väntar när det sätter igång.. men eftersom hon börjar förskolan på tisdag så känner jag ändå att det är nu eller aldrig, och då kan jag åtminstone sova på dagarna.

Uppdaterar er vidare <3

Inlägget om Stella 4 månader och hennes sömn finns HÄR (tänk om jag visste att inget skulle fungera) och inlägget från när det började vända vid 1 år finns HÄR (tänk om jag visste att det var tillfälligt, haha…….)

  1. Hej,

    Vi har haft samma problem med vattenflaskan och vi bestämde oss att nu räcker det. Fick tips av BVC att ge vatten innan läggning för att vara säkra på att han inte var törstig. Somna utan vattenflaska gick smidigt (förutsatt att han var trött). Men sen när han vaknade första gången så har han fått skrika lite. Ingen fem minuters metod, utan en förälder som känner sitt barn och hör vad det är för skrik. In och ge nappen och hålla på. ibland har vi gett ut efter en timme och gett lite vatten men begränsat intaget och så har han somnat om. Efter några dagar blir det bättre och viktigaste nu är att hålla på rutinerna. Upplever att det går att sätta en vana på ett försök men tar minst en vecka att ändra än vana.

    Bara du vet vad som funkar med ert barn, men du är inte själv! Hoppas det blir bättre och att förskolan kan göra att hon sover mer på nätterna. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Morgonstund har guld i mun

Godmorgon vänner.

Klockan närmare sig 07 och jag har varit uppe en timme vid det här laget. Vaknade av en bebis som sov väldigt oroligt inatt och morgonsolens ljus som letade sig in i sovrummet. Det är alltid lite lättare att ta sig upp tidigt när det är ljust tycker jag, precis som jag alltid känner mig som en lite lyckligare människa under sommarhalvåret. Solen alltså <3 måste nog skaffa ett utomlandsboende för vinterhalvåret i framtiden.

Det finns något kraftfullt i att få starta dagen tidigt. Och ensam. Jag älskar rutiner men som mamma så får man liksom ta rutinerna lite där orken finns. Många gånger får sömn gå före, det finns liksom inget alternativ när man har så dåliga nätter som vi har. Men när orken finns – oj vad jag älskar att få min morgonstund. På med en kanna kaffe, rulla ut yogamattan, sätta på diffusern med lavendeldoft, Yoga Feels listan på spotify och bara andas. Få saker skapar ett sånt lugn i mig. Ännu mer sedan jag blev mamma, för som ni andra föräldrar vet så tenderar dagarna att bli ganska intensiva när man är hemma med barn. Man hinner inte alltid det man vill, saker blir sällan som man har tänkt sig och det sprider sig sakta men säkert ett leksaks-kaos över hemmet. Då behöver iallafall jag få den där extra dosen egentid innan allt startar, för att kunna vara mitt bästa jag under dagen.

På tal om att vara ”sitt bästa jag” så har jag otroligt dåligt tålamod och kanske lite extra kasst nu när Stella gärna testar gränser. Säger jag nej så skrattar hon och markerar jag att någonting inte är okej så tittar hon på mig och fortsätter. När det ska nattas är det en brottningsmatch utan dess like och varje matstund blir ett matkrig. HUR behåller man tålamodet? För att ta några djupa andetag funkar ta mig fan inte, haha. Jag är säker på att ni andra erfarna föräldrar har massa smarta tips?

Nu ska jag dricka upp mitt morgonkaffe innan det kallnar och innan familjen vaknar. Jag hoppas att ni får en megafin dag i vårsolen! Puss

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *