Livet kan vända när som helst

Hej gullnosar! Ska vi snacka lite mammagrejer?

Just nu är småbarnslivet uppdelat i 80-20: 20 % jobbigt och 80 % bra. Och hälften av det bra är faktiskt bra jävla härligt.

Barnen sover lite olika tider under natten men båda sover som änglar just nu, vilket har gett oss ett fönster på ungefär 4-5 timmars sammanhängande sömn, och ibland 1-2 timmar till efter det. Jag känner bara herregud (!) vad vi förtjänar det efter allt kaos med Stellas sömn och tacksamheten sköljer över mig varenda morgon. Molly är ju så liten än och sover största delen av dagen, medan Stella är på förskolan mellan 9-15. Morgnarna går oftast helt utan gnäll och även eftermiddagarna innan Adam kommer hem från jobbet. Kvällarna är lite kämpigare men det är ändå lite från dag till dag. Molly har nog det som beskrivs som kvällsoro och vissa kvällar har jag vaggat på en skrikande tjej till och från i timmar. Men i det stora hela så är allt väldigt, väldigt bra nu: glada, snälla och välmående bra är lika med lyckliga föräldrar.

Jag hoppas att jag kan säga det utan att det sticker i ögonen på andra småbarnsföräldrar, för vi vet alla att allt kan förändras över en dag. När jag ser tillbaka på hur föräldraledigheten varit med Stella så har vi gått igenom så brutalt kämpiga perioder. Inte bara med sömnen, utan hela vardagskonstellationen. Men periodvis var det också helt fantastiskt! Den röda tråden jag kan se är att när jag avsatte tid för att ta hand om mig själv så kändes allt lite mindre kämpigt, för desto mer nöjd man är med livet desto enklare är det att hantera utmanande situationer. Att fylla på med energi är ju A och O för att må bra, speciellt i tuffare perioder i livet. Och det bär jag med mig varje dag nu för det är så otroligt enkelt att åsidosätta sina behov eller fastna i beteenden som snarare dränerar en på energi.

Så just nu så njuter jag av varje dag då allt känns smärtfritt och jag tar varje sekund jag kan till att fylla mig själv med ljus, energi och kärlek. Det kommer inte alltid att vara såhär enkelt, mitt tålamod kommer prövas en miljon gånger, jag kommer känna mig som en dålig mamma, jag kommer stänga in mig själv i badrummet och gråta och jag kommer somna utmattad på kvällarna. Jag tror det är oundvikligt. Allt kan inte alltid vara enkelt. Men jag kommer också skratta så jag gråter, överösas av stolthet och lycka, känna att livet är komplett och vilja pussa sönder barnen för att jag älskar dom så mycket.

Om du är i en kämpig period just nu: enklare tider kommer, håll ut och ta tid för DIG så ofta du kan.

Om du är i en härlig period: njut, känn tacksamhet för det som är och fortsätt fylla dig själv med ljus.

xx

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Fem veckor som tvåbarnsmamma

Hej vänner! Fick ni också några magiska solglimtar i helgen? Själv kände jag vårkänslorna smyga sig på när solen kikade fram, även fast omgivningen var rätt grå och kall. Kom på mig själv med att längta någonting fruktansvärt efter revansch på härliga barnvagnspromenader i vårsolen. Stella var (är) ju inget fan av vagnen så tänk vad trevligt om Molly skulle bestämma sig för att älska den.

Så, hur är livet nu då? Definitivt upp och ner! Men over all: enklare än jag trodde. Alltså stundtals är det ju ingen barnlek att ta hand om två barn, men när båda är på bra humör (eller när bara den ena är gnällig) så går det faktiskt ganska bra. Kanske för att jag försöker göra det okomplicerat? Jag vet inte. Har absolut legat i sängen och nattat Stella samtidigt som jag ammar i de mest oergonomiska positionerna. Klätt på Stella alla vinterytterkläder samtidigt som jag har Molly i bärselen. Tröstat två ledsna barn samtidigt. Och det funkar ju faktiskt. Varje gång jag ställs inför en situation som känns totalt omöjlig, så lyckas jag ändå klara av den. För varje dag som går, eller helt ärligt som SPRINGER förbi, så känner jag mig lite mer bekväm i rollen som tvåbarnsmamma. Precis som med första barnet så måste man låta allt få ta sig naturligt successivt. Det ger mig också hopp att allt kommer lösa sig när Molly blir större, när den ena springer åt ett håll och den andra kryper åt ett annat.

Om jag ska vara ärlig så är det tuffaste med att ha två barn det dåliga samvetet. Varje gång jag behöver se till Mollys behov samtidigt som Stella behöver mig så känns det som att hjärtat går sönder. För hon förstår ju att hon väljs bort när jag har Molly skrikandes eller ammandes i famnen och bara kan lägga ena armen om henne, istället för att lyfta upp i knät och kramas. Det är det absolut jobbigaste. Men jag försöker förklara precis allt som händer så att hon ska förstå. ”Nu när du har fått en syster så måste mamma finnas för båda. Nu behöver Molly få äta, precis som du behöver på dagarna. Vi klär på dig först och sen Molly, SEN kan vi gå ut” Och så vidare, och det hjälper nog oss båda att anpassa oss till vår nya livsstil.

Det har tagit mig ungefär sju vändor att skriva det här inlägget, så bara det säger ju rätt mycket om hur mycket tid man får för sina egna behov, haha. Samtidigt är det väldigt mycket från dag till dag, ibland flyter allt på och ibland är det totalt kaos. Precis som allt annat i livet. Men varje gång jag får känna mig lite utvilad och har realistiska förväntningar på dagarna så brukar det bli riktigt bra. Det är lättare att behålla förståndet då, om vi säger så.

Nu ska det tydligen ammas igen! Puss!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Covidjulen 2021

Gott nytt år vänner!! Åh herregud vilken ovanlig jul och nyår vi bjöds på i år. Jag blir typ full i skratt när jag tänker på vår julledighet haha, att försöka planera livet känns lite som ett minne blott. Och från och med nu behöver jag nog skala ner mitt kontrollbehov typ en miljard procent om jag vill behålla förståndet någorlunda hehe.

Dagen efter att vi kom ner till Småland för vår långa och mysiga julledighet, så åkte både jag och Adam på covid. Det innebar att dom enda vi umgicks med under en veckas tid var Adams föräldrar som vi bor hos, och julen blev därför inte ens i närheten som planerat. Det skulle blivit fullt hus med Adams bröder, Stellas kusin Alva och min mamma plus syster men alla höll sig såklart borta. Och inte kunde vi åka runt och träffa våra vänner med barn heller vilket var precis lika trist det. Men det positiva var att vi ändå mådde relativt bra i sjukstugan, och det får man ju verkligen vara tacksam för.

Så julen blev lite mer stillsam än planerat och nyårsafton blev kanske ännu mer stillsam haha. För första gången i vuxen ålder sov jag medan raketerna smattrade utanför, mellan två små barn som jag kallar för mina. Fortfarande så knäppt att jag är tvåbarnsmamma nu! Och det livet behöver fortfarande marineras om vi säger så, för trots att vi har fått hjälp under dom här två veckorna har jag ta mig tusan inte hunnit med någonting. I för sig har jag satt ribban riktigt lågt, men det har skavt lite i mig att jag inte hunnit plocka fram datorn och skriva av mig.

Så därför känns det magiskt att vi åker hem till Sthlm om en liten stund. Jag älskar känslan av ett nytt år och nya möjligheter, och i år är det ju verkligen dags att skapa helt nya rutiner för min del och det ska ändå bli väldigt spännande, även om mammaledigheten inte direkt är den mest ”spännande” perioden jag kan tänka mig haha. Men ser ändå fram emot att försöka hitta någon slags balans i livet som tvåbarnsmamma nu och se vad detta livet har att bjuda på!

Vi hörs igen i dagarna, xx

Nu har vi äntligen bestämt namn på den här damen, säg hej till Molly!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Min förlossningsberättelse med andra barnet

Det känns fortfarande totalt overkligt att jag nu är mamma till två småttingar, och när folk runtomkring mig frågar hur det känns så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har knappt funderat över hur det känns om jag ska vara ärlig, jag har bara kommit in i något  slags flow av att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Och stundtals där mellan försöker jag suga åt mig av alla varma stunder och landa i att det här är vår nya verklighet. Som när jag har bebis sovandes på mig och drar in doften av henne när jag pussar på hennes huvud, och samtidigt ler med hela hjärtat åt när Adam springer runt och jagar Stella som kippar efter andan av skratt. Eller när jag och Stella smyger upp tidigt på morgonen och bebis sover i sitt nest bredvid oss i soffan. Då bäddar Stella ner sin Pippi eller Bamse och säger ”sova bebis” och så håller hon bebis i handen samtidigt som hon sitter i mitt knä och jag pillar henne i håret. Dom stunderna av total närvaro, då känns det förstås helt magiskt.

Det var fredagen den 10/12 som jag vaknade tidigt på morgonen och kände någonting blött i trosorna. Jag trodde förstås att vattnet hade gått, men möttes av lite blod istället. Kort därefter kände jag första värkarna komma smygandes. Första tanken var fyfan vad härligt, äntligen sätter det igång. Jag låg vaken ett par timmar tills Stella och Adam vaknade och förklarade direkt för Adam att det var på gång, men inte särskilt intensivt än. Vi kände oss båda så himla lättade, vi hade nämligen ett tillväxtultraljud inplanerat den dagen (jag hade gått 7 dagar över BF) som vi nu kunde skippa!

Den här dagen hade förskolan stängt vilket gjorde oss lite småstressade för precis alla hade förklarat för oss att det går så himla snabbt med andra barnet, till och med min barnmorska. Vi ville ju såklart vara på den säkra sidan, så min mamma kom över redan vid nio på morgonen som stand by. Hela dagen hann dock ticka på och vid klockan fyra på eftermiddagen, tolv timmar från första värken, började de bli mer intensiva. Jag ringde till förlossningen en stund därefter som bad mig ringa igen när värkarna kom ungefär var fjärde minut och höll i sig i ca en minut. Klockan hann bli strax efter 18 tills vi ringde igen, packade ihop våra sista saker och pussade Stella hejdå innan vi satte oss i bilen och åkte mot Danderyd. Då var värkarna intensiva men absolut hanterbara, jag kunde till exempel fortfarande bära på Stella och ta en värk.

Väl framme visste vi inte om vi skulle få skrivas in, dom förklarade nämligen på telefon att vi kanske inte skulle få ett rum om jag verkade må lite för bra, så bilresan dit var jag så nojig. Som tur var konstaterades det att jag var 5 cm öppen och livmodertappen helt utplånad (yeey) och efter den undersökningen blev värkarna mer intensiva. Vi beställde sushi till middag som vi åt samtidigt som jag tog mer och mer kraftiga värkar, fortfarande ungefär var fjärde minut.

Vid 21 kom personalen som skulle jobba natt och vi fick tre fina tjejer som skulle ta hand om oss genom natten. Jag hade inget förlossningsbrev eller liknande utan meddelade bara att mitt enda önskemål var att ”få ut ungen asap” haha och att de skulle pusha mig, jag klarar inte av mjuka tag utan behöver en fast hand som säger åt mig vad jag ska göra i en sån här situation. Sedan fick jag testa lustgasen som fungerade såå bra (mådde inte alls bra av den första förlossningen) och en stund senare kom vi fram till att jag skulle testa att bada för att kicka igång produktionen av oxytocin.

Väl i badkaret blev värkarna ännu mer intensiva och jag satt där med lustgasen i högsta hugg samtidigt som vi babblade med en utav våra gulliga barnmorskor. Till slut pallade jag inte mer och meddelande att det var dags för epiduralen om jag skulle palla smärtan. Då hade jag värkar typ var annan minut.

Tillbaka på rummet så kom narkosläkaren och satte epidural och så fort den kickade in så kände jag knappt värkarna alls. Vi blev rådda att försöka sova en stund och den 1,5 timmes napen var guld för energin kan jag lova. Vaknade av ett rejält tryck nedåt och då kom barnmorskorna precis in för att väcka oss, dom hade redan sett att värkarna var kraftigare. Nu gick också vattnet när jag gick på toaletten. Klockan var nu ungefär 02.30 den 11/12.

Jag fick sitta en stund på pallen med Adam bakom mig och kände mig verkligen avslappnad. Tog ett par smärtsamma värkar där men kände så jäkla mycket power, insåg att det var precis en sån här förlossning jag hade föreställt mig: att känna in kroppen och bara jobba med den. Förra gången var jag ju helt borta, kräktes genom allt och fick så fruktansvärt mycket värkstimulerande dropp. Såhär i efterhand förstår jag att det var därför den förlossningen blev så mycket tuffare. Men hur som helst, så bytte vi till lite olika positioner i liggande ställningar och sen under kanske 20-30 minuter kom de rejäla krystvärkarna som jag trodde skulle spränga mig där nere. Kl 04.03 föddes vår dotter <3

Vi fick en lite läskig start, fast där och då så var jag så utmattad att jag inte riktigt kunde ta in det. När jag hade krystat ut huvudet noterade jag direkt att jag inte hörde henne skrika. Det tog någon minut innan nästa värk då jag kunde trycka ut kroppen också, och när jag fick henne på bröstet sa jag direkt ”hon skriker fortfarande inte” och då tog barnmorskorna med sig henne och Adam och gick ut samtidigt som de sa att allt skulle bli bra. En av barnmorskorna kom tillbaka in igen och jag frågade ”kommer hon må bra, kommer allt bli bra!?” och hon lovade att det skulle gå bra.

Jag litade helt på henne och vilade lugnt i hennes svar. Det hade jag nog inte gjort om jag inte var så slut efter förlossningen men nu var det iallafall så. De andra två kom in och vi skrattade och skojade till och med lite under tiden som bebis blev omhändertagen.

När barnmorskorna gissade på att hon vägde 4,8 kg skrattade jag bara. Omöjligt. Fick även konstaterat att det var den största moderkakan dom någonsin hade sett, så stor att de var tvungen att väga den. Och gissa vad? Min moderkaka vägde 1,2 kg – genomsnittet är ungefär 0,5 kg. Tydligen genetiskt! Haha. Jag blev sydd (gick bara upp två stygn från förra förlossningen, halleluja) och under tiden kom Adam och personalen tillbaka med lilltjejen. Jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut, och andas in henne. Känna hennes lilla kropp mot min. Titta ordentligt på det där lilla ansiktet som såg ut som en liten gullig farbrors och föreställa mig livet med en familj på fyra.

När man ligger där på britsen och hela förloppet som man föreställt sig så länge är över, så står tiden i princip stilla. Det kändes som att hundra år hann passera innan vi rullades in i vårt rum. Och så låg vi där alla tre, trötta, men åh så lyckliga.

Bebis vägde exakt 4,8 kg och mätte 55 cm. En stor bebis men samtidigt så, så liten <3

Nu ligger jag här med mini på bröstet samtidigt som jag skriver, min stora plutt har precis blivit nattad av sin papi, och jag kan inte låta bli att känna att livet är helt komplett. Jag har precis allt man kan önska sig: en partner som jag älskar över allt annat och två små som jag inte kan slita blicken från för att de är så fina. Jag vet ju att det inte alltid kommer kännas så magiskt som precis just nu, småbarnslivet har inte varit enkelt innan och med ytterligare en plutt så lär det ju inte bli enklare. Men jag vet också att det fina trumpar det svåra med hästlängder – så jag försöker ta in känslan av tacksamhet i varje cell i min kropp. Det här är precis allt jag behöver.

xx

Här finns min första förlossningsberättelse <3

  1. Vad härligt att höra om din förlossning, lät som en revansch från din förra. Jag fick precis mitt första barn en vecka efter dig. Kan inte du berätta om hur nätterna ser ut? Jag fick en chock av natt 2 – mardrömsnatt med amning som inte funkade, sömnbrist och gråt från både mig och bebis.. Nu dag 4 och nätterna är fortfarande hemska, får ingen sömn då bebis bara vill amma och sedan absolut inte läggas ned. Sover på dagarna i intervaller av max 2 h åt gången i den mån det går men känner mig helt förstörd. Behöver lite tips och pepp! Älskar din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Första veckan som tvåbarnsmamma

Hej vänner! Ledsen för radiotystnaden här men vi har landat i ”bebisbubblan” under veckan som varit. That’s right, hon är äntligen här nu! Den 11/12 fick vi till slut träffa vår lilla tjej, som faktiskt inte alls var så liten utan stoltserade med 4,8 kg.

Trots att jag för inte så länge sedan gick igenom en förlossning så hade jag helt glömt bort hur omtumlande den första med en nyfödd liten bebis är. Inför sitt barns födelsedag så är man otroligt fylld utav förväntan, och i princip all vaken tid går åt att analysera kroppens signaler på att förlossningen är på gång. Att förbereda inför en litens ankomst är inte särskilt svårt, men den psykiska förberedelsen är inte riktigt lika enkel. Man har ju ingen aning om vilken typ av förlossning som väntar, hur kroppen eller psyket kommer må efteråt eller vad för typ av barn man för till världen.

Efter att min första dotter föddes kände jag en enorm prestationsångest på så många plan. Jag ville visa att man visst kan leva ganska likt som man gjort innan (vadå, det är en fråga om inställning!), jag ville få känna mig snygg igen på direkten (som så många verkar göra på instagram), jag ville glida in i rollen som supermamma som visst kan bolla hur mycket som helst på samma gång, och jag ville såklart ta emot besök varje dag och visa upp vår lilla stjärna. Detta kan vara min viktigaste lärdom från det: skala ner drömscenariot från 100 till typ 20, så gör du dig själv en björntjänst. Att måla upp en bild av hur dagarna ska se ut kommer bara skapa obalans och fruktansvärt mycket prestationsångest. Säg nej till besök om du inte orkar, våga ställa in om det är så och sätt dig själv så mycket i första hand som det går.

Övergången från ett barn till två är ju en helt annan omställning även om den på många sätt är precis likadan. Mycket kommer naturligt på ett sätt det absolut inte gjorde med första barnet, samtidigt som mycket känns totalt onaturligt – för hur ger man lika mycket kärlek till två små individer med helt olika behov och dygnsrytm?

Så ja, veckan efter förlossningen är omtumlande på så många plan. Kroppsligt, emotionellt och bara att få ihop vardagen på ett sätt som passar ens eget livspussel. Oavsett om det är en omställning till ett barn eller fler så kvartstår det faktum att livet som man känner till det på en sekund förändras till något helt obekant.

Därför tänkte jag dela några delar av min första vecka som tvåbarnsmamma <3

Dag 0: på BB 

Vår dotter kommer till världen strax efter kl 04 på morgonen. Vid kl 07 anländer vi till vårt rum och alla tre slocknar på en millisekund. Resten av dagen går åt till att bli väckta för olika kontroller och mat, och sedan somna om igen på repeat. Bebis ligger på mitt bröst värvat med Adams och i nestet mellan oss, och allt känns förvånansvärt smidigt. Hon myser mest, sover i princip konstant och jag tänker att hon är en liten ängel. Jag har inte alls lika ont i kroppen som efter förra förlossningen och gläds lika mycket åt det. Närmare kvällen åker Adam hem till Stella och jag spenderar en till natt på BB med lillasyster. Vid 20 tiden somnar vi bredvid varandra till spa-musik och jag tänker att den fruktade mardrömsnatten inte kommer att ske för fem öre.

Obs! Förlossningsberättelse kommer givetvis i ett separat inlägg.

Dag 1: BB och att få komma hem

Mardrömsnatten inträffade till 110 %. Efter en timmes sömn påbörjades något slags amningsrace utan dess like och jag intog en halvt sittandes position resten av natten, värvat med att febrilt försöka göra bebis nöjd vid bröstet. Vid 03 ringde jag på barnmorskan och bad att få hjälp med amningen jag höll på att bli galen. Det tog ett par sekunder så var hon världens nöjdaste, sedan gjorde jag misstaget att försöka lägga ner henne i nestet. Vi krigade i en timme till innan jag ringde på barnmorskan igen, som nu erbjöd sig att ta hand om henne en stund så att jag kunde få sova. Jag förklarade att det behövde hon absolut inte, bara säg vad jag ska göra, men jag hade visst ingenting att säga till om. Jag låg själv kvar med tårarna rinnandes och tänkte att jag var totalt värdelös som inte fick till det, jag som redan har ett barn som knappt gjorde något annat än att amma. Några minuter senare somnade jag.

Ett par timmar senare kom barnmorskan in och väckte mig med bebis och både tacksamhet och energi svepte över mig, precis som känslan av att vilja göra revansch: detta ska vi ju fixa bebis!! Vi somnade om tillsammans och sedan fortsatte BB lunket med sömn varvat måltider ett par timmar fram. Strax innan lunch var vi på besök hos barnläkaren och därefter var det dags att bli hämtade och få åka hem till storasyster.

Att presentera Stella för bebis var topp tre finaste ögonblicket i mitt liv. När hon först kom springandes mot mig med lycka i sprutande ur varje liten cell och gav mig den varmaste kramen någonsin, för att sedan titta på bebis och ropa ”bebis!!!” samtidigt som hon skrattade och studsade upp och ner. Wow. Några stunder av svartsjuka och tårar inträffade absolut efter detta men allt som allt gick det förvånansvärt bra.

Dag 2: Första promenaden, hormoner och luciatåg

Det är måndag morgon och dessutom lucia. Vi har bestämt oss för att hålla Stella hemma från förskolan den här veckan på grund utav RS-viruset, men just idag ska hon gå sitt allra första luciatåg på förskolan och att både hon och vi ska närvara känns som en självklarhet. På förmiddagen tar jag min första dusch hemma medan lillan sover och njuter varje millisekund som det varma vattnet rinner nerför min ömma kropp. Magen är mjuk som en bulldeg men jag känner mig stolt när jag tittar på den och resten av min kropp och tänker på mina två småttingar som den har burit på och skapat.

Fram tills att vi ska bege oss dit så blir det givetvis stress då det plötsligt ska ammas stup i kvarten. Det slutar med att jag går och bär bebis samtidigt som jag ammar den korta biten vi har till föris för att hinna i tid. När alla barnen lussar in i rummet där vi föräldrar sitter och väntar förväntansfullt känner jag lyckotårar (hormoner) bränna bakom ögonlocken. Stella letar febrilt efter oss med blicken och springer sedan rakt in i min famn och tittar bebis, och sedan på Adam, och säger ”bebis pappa!!”. Jag får en klump i magen när jag lägger över henne i Adams famn, för jag vill att det ska vara Stellas stora dag med luciatåg och allt. Vi kramas länge och så sjunger vi med till alla jullåtar. Tipp tapp är alla barns favorit!

Jag bär bebis hela vägen hem också, och inser snabbt att min första promenad med Stella efter förlossningen var över på bara ett par minuter pga smärta. Sjukt härlig insikt att min kropp verkar återhämta sig så snabbt denna gången, och verkligen ingenting jag skulle ta för givet.

Dag 3: Hormonerna ballar ur

Idag ska vi på återbesök på BB kl 8.30 och jag känner stressen redan kvällen innan. Precis som fruktat blir det en hetsig morgon och jag har tårar i halsen genom hela. Lite oklart varför, allt känns bara extremt tufft efter få timmars sömn och en väldigt missnöjd bebis. Jag gråter ett par gånger och sekunden jag går in på återbesöket börjar jag gråta igen. Tur att jag hamnade hos den mest varma barnmorskan man kan tänka sig som visar 110 % förståelse och smittar av sitt lugn på mig.

Första heldagen med två barn hemma går i raketfart men ändå ganska så bra. Kvällen blir lite tuffare och slutar med att jag ligger med bebis i famnen samtidigt som jag nattar Stella i hennes säng. Otippat nog så går det rätt bra och tillslut somnar hon, medan jag ligger i kanske den mest obekväma ställning jag någonsingjort med två barn på mig, haha. När båda barnen sover plockar Adam ihop en charkbricka till oss som intas framför Harry Potter och med första glaset rödvin (som jag längtat!). Drömscenario efter dagen? Ja.

Dag 4: Pajbak

Natten blir den bästa hittills och jag får dessutom sova ut en stund när Stella vaknar, innan jag och Adam byter av varandra så att han får lite sömn också. Bebis sover vidare och det känns magiskt att få vara utvilad och kunna ge min stora tjej all kärlek och uppmärksamhet jag kan. Vi tittar på Bamse, läser böcker och bygger med klossar. Jag blir varm i hjärtat av känslan att få räcka till och finnas för henne lite extra nu och vi har världens mysigaste förmiddag.

På dagen bakar jag en matpaj med broccoli och fetaost för att vi ska ha snabbt tillgänglig mat under veckan, och det kan ha varit ett av mina bästa beslut. Paj som dessutom bara blir godare dagen efter ju, mm. Det slutar med att vi äter paj både till lunch och middag två dagar i rad för att energinivån är nollad för länge sen och likaså orken att laga mat. Stella har blivit en riktig rebell mot både mig och Adam vid det här laget och gör allt för att visa att det är hon som bestämmer hemma. Efter en miljon uppvak från hennes håll slutar det med att vi alla fem (vi har ju en katt också!) sover i vårt rum, otroligt nog så funkar det.

Dag 5: Hon växer så det knakar + mjölkexplosion

Jag får sovmorgon igen och går inte upp förrän strax innan 9 vilket känns som en ren dröm. Adam har redan lämnat Stella på på förskolan tidigt, hon ska få leka ute med barnen i ett par timmar har vi bestämt. Därför kastar jag i mig morgonkaffet och promenerar sen ner till föris för att hämta hem henne. Vi promenerar tillbaka tillsammans och det känns genast som att hon är på mycket bättre humör efter att ha träffat alla kompisar. Väl hemma ligger bebis och sover i vanlig ordning och resten av dagen blir ett race av lek och amning. På eftermiddagen hinner vi med ett besök på BVC som bekräftar att hon redan blivit 1 cm längre och gått upp några hundra gram sedan förlossningen. Inte så konstigt, för nu sprutar det mjölk ur mina bröst så att lillan nästan inte hinner med, haha. Tänker på ångesten över amningen första natten och känner mig så tacksam över att det nu fungerar så pass bra.

Dag 6: Bästa dagen hittills

Jag har lovat Adam sovmorgon vilket känns sådär när jag varit vaken med bebis mellan 02.30-04.30, och sedan blivit väckt av Stella 05.30. Men hans senaste nätter och tidiga morgnar med Stella har faktiskt inte varit helt enkla. Plus att det ändå finns lite energi i mig! För idag har vi bestämt att hon ska få vara på förskolan, sista dagen med alla kompisarna innan jullovet. Powernapen är alltså inte långt borta. Efter allt morgonmys och fix så promenerar vi hand i hand ner till föris innan jag skyndar tillbaka i all hast eftersom bebis hann bli hungrig IGEN (vad gör man om inte ammar/matar första tiden!?).

Resten av dagen går åt att fortsätta amma typ var annan eller var tredje timme och röja i ordning kaoset hemma efter veckan. Och så styra upp mig själv lite också: långdusch, hårinpackning, måla naglarna och smörja in hela kroppen. Så jäkla härligt. Adam som är den mest rastlösa människa jag vet drar iväg under dagen också, vilket betyder en massa egentid som också känns underbart. Jag älskar att få strosa runt hemma ensam (eller okej inte helt ensam, men än så länge är bebis inte så tidskrävande på dagarna haha).

Helt klart bästa dagen hittills både hormonellt och på alla andra plan. Känner mig mer och mer lugn i rollen som tvåbarnsmamma för varje dag som går, även om det verkligen inte har gått lång tid alls och det säkerligen kommer hända massor på vägen. Till helgen känner vi (jag) oss redo för att ta oss ut lite mer och göra något mer utmanande aktiviteter än hemmamyset med  två barn och jag är SÅ glad att vi tagit det så pass lugnt de första dagarna tillsammans helt utan krav.

Puss <3

  1. Underbart med en liten bebis, och hon är så söt! 🥰 Och den där efter-förlossningströttheten mixat med att kroppen inte är som den ska tillsammans med amningshormoner är verkligen inte att leka med! Och när man får andra bebisen så har man dessutom ett syskon på sidan som också behöver tid och kärlek, man kan bli slut för mindre! Jag kommer ihåg när jag fick mitt andra barn, att jag satt en kväll vid min äldsta dotters säng när hon hade somnat och grät och viskade förlåt för att jag satt henne i den sitsen att det kommit en till som tog all min tid. När jag tänker på det nu, 6 år efter så finns det ju inget finare än att ge ett syskon till sitt barn, om man har den möjligheten. Dina två tjejer kommer att ha varandra livet ut, och det är så mycket kärlek att få ha en till vid sin sida när man växer upp! Så om du känner som jag gjorde nu när du är mitt uppe i allt nytt så försök att tänka att den där lilla bebisen kommer att ge så otroligt mycket glädje åt din äldsta genom livet! Och tvärtom såklart! Var inte hård mot dig själv, försök att vila och släppa på all prestation och alla krav och njut av din lilla familj! Stor kram ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *