Mammakroppen – 13 veckor efter förlossning

Tänk när man inte har barn, och ser hur andra skriver om hur många veckor deras bebis är. Det kändes alltid lite konstigt – varför pratar man veckor?? Men nu förstår jag. För det händer så otroligt mycket från en vecka till en annan, och fascinationen över ens bebis utveckling är något jag aldrig tidigare upplevt.

Nu är det redan tre månader sedan hon föddes och det är inte bara hon som utvecklats – min kropp har gått igenom stora förändringar.

Innan vi fick Stella var jag så nyfiken på hur kroppen skulle förändras, både under graviditeten och efter. Men kanske ändå mest efter, för hur sjukt är det inte att magen expanderar så mycket och sedan går tillbaka igen? (då ska vi inte ens tala om processen att kroppen faktiskt skapar en människa. Galet!)

En enorm frihetskänsla kom över mig nästan direkt, typ dagen efter förlossningen. Jag kände mig så lätt igen! Att vara gravid är ju lite som att springa ett marathon och plötsligt kommer man i mål, och allt bara släpper.

Sen har det hänt mycket vecka för vecka, men först nu börjar jag känna igen mig själv på riktigt – både i kroppen och sinnet. Jag har ju skrivit förut att jag inte riktigt tyckte om att vara gravid, så känslan nu när jag “är tillbaka” är helt underbar. Nu är jag liksom peppad på att springa ett riktigt marathon! Jag har fått tillbaka min energi och någon slags gnista som jag saknade under graviditeten.

Men måste tillägga att även om jag inte älskade att vara gravid, så älskar jag att vara mamma.

Månad 1

Första veckan så blödde jag, ganska normalt tror jag, och hade rätt ont där nere. Det var tufft att gå några hundra meter första dagarna men för varje dag gick det lättare och det tog kanske ett par veckor innan jag orkade gå långa promenader och blödningen slutade.

I början kände jag en del smärta när jag tog i från bäckenet – typ när jag reste mig upp ur sängen. Adam fick hjälpa mig att trycka upp min rygg när jag skulle resa mig upp. Det satt i en vecka har jag för mig. Skörheten i bäckenet satt dock i ett tag och nu när jag rör mig mycket så kan jag fortfarande känna att det är ostabilt. Framförallt så känner jag att jag måste fortsätta stärka upp bäckenet med knipövningar hehe.

Precis efter förlossningen såg magen ut lite som när jag var gravid vid halvtid, fast liksom pösig haha. Sen såg jag skillnad på magen för varje dag första veckan. På morgnarna när jag kollade i spegeln hade dwt hänt mycket. Sen dess har den sakta men säkert gå tillbaka mer och mer, samma gäller svullnaden och vätskqn i kroppen. Det försvann helt någon gång precis efter att en månad hade gått.

I början av juni gick jag på första yogapasset! Lite mer än en månad efter Stella föddes.

Månad 2

Efter typ sex veckor kände jag att jag orkade med aktiviteter igen, typ långa yogapass. Ännu en magisk känsla. Men nu när jag var på efterkontroll hos barnmorskan så konstaterade hon att jag inte fått tillbaka bäckenmuskulaturen helt och måste vara noggrann med knipövningar för att få tillbaka den, innan jag kan börja springa osv. Tills dess går det bra att träna men inte sådant som belastar bäckenet.

För min del blev det fokus på långa barnvagnspromenader och yogan, för peppen på att styrketräna hade ännu inte infunnit sig riktigt och magmusklerna hade inte riktigt gått tillbaka förrän slutet av månaden.

Månad 3

Jag gick ju upp 19 kg under graviditeten, tror att det var väldigt mycket vätska och tappade muskler, men ändå en uppgång över genomsnittet. Nu har jag dock bara 2 kg kvar till min “originalvikt”, så det har ju gått rätt snabbt. Inte för att jag egentligen är så fixerad vid vikt, utan snarare hur kroppen känns. Och det känns att jag måste träna upp mig igen. Ryggen och bålen behöver verkligen lite skjuts nu om jag ska palla bära min 7 kg bebis hehe.

Den här månaden började jag med mer frekventa yogapass hemma och har även kommit igång med styrketräning. Det känns sååå bra. Blir 30-45 minuters cirkelträning med fokus att få upp flåset och motivationen igen. Tror dock det blir enklare att få in kontinuerligt när semestern är över.

*

Hur som helst, man behöver ju inte bli kroppsfixerad men ville dela hur min upplevelse varit efteråt eftersom jag vet hur nyfiken jag var själv.

Har spelat in en hel del yogavideos på insta stories senaste veckorna, de finns i i höjdpunkten “yoga” (klick!) om ni vill se mer <3

Här har jag skrivit om att vara gravid i vecka 40! (klick)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Livet med en tre månaders bebis

Idag blir Stella tre månader – hurra!

Och som hon har utvecklats, vår lilla tre månaders bebis. När man följer sitt barns utveckling så inser man hur otroligt mycket som händer på så kort tid. Små saker, som säkert ingen annan tänker på, men oj vad stort det känns.

Mående och utveckling

Ja hörni, helt plötsligt så kan hon liksom rulla över på sidan och hålla i saker? Och kan typ hålla upp huvudet helt själv! Hon ler, skrattar och pratar och blir allt mer högljudd – det är urgulligt.

Allra bäst humör har hon på morgonen. Då snackas och skrattas det för fulla muggar! Och tur är väl det när man ibland inte haft världens härligaste natt, för då vänder hon mitt humör på ett kick. Det är också en fröjd för ögat när jag ställer mig med henne framför spegeln, oj oj vad kul hon tycker att det är. Hon brister ut i världens gulligaste leende och sen blir hon typ generad över sin spegelbild haha.

Förra månaden skrev jag att hon precis hittat sin högra hand och stoppar den i munnen frekvent. Nu gör hon detsamma med vänster. Ger mig lite mer press på att pyssla om hennes naglar, som jag inte riktigt är en stjärna på än om jag ska vara ärlig. Det är ju inte helt lätt att fila dem och så måste man ju göra det så himla ofta!

Ja hon verkar ju må toppen, och utvecklas i rätt takt verkar det som. Magproblemen är som bortblåsta, pysventilerna har vi slutat med, men ger fortfarande Sempers Magdroppar för att hålla igång magen.

 

tre månaders bebis
Morgonfrillan haha. Och så stark i nacken nu!
Det är lyx om man får dricka morgonkaffet varmt hehe

Vikt och längd

Nu i semestertider så har vi inte varit hos barnmorskan på länge så vi tog saken i egna händer och försökte mäta och väga. Då kom vi fram till att hon är 63 cm och väger 7 kg. Det är SJUKT. Alltså min rygg och mina axlar – de känns som de sjunger på sista refrängen så att säga. Hur ska jag orka bära henne? Hon är alltså en tre månaders bebis som snart vuxit ur strl 62 (68 är fortfarande lite för stort) – det måste ju vara way over average? Men så länge hon mår bra är det ju toppen!

Sömn

Alltså får inte riktigt bukt på det här med sömnen. Vissa nätter sover hon sååå bra och andra så grejar hon hela natten. Typ sparkar, pratar, spottar ut nappen 24/7 osv..

Vi har henne mellan oss i sängen nu, men börjar tänka att det kanske är dags att lägga över henne i spjälsängen? Vad tror ni? Tycker det är så mysigt att ha henne i sängen men samtidigt kanske hon sover bättre om hon får ligga ostört. Nu varierar det hur ofta hon ammar på natten också, ibland är det kanske två-tre gånger, ibland upp emot åtta. Men orkar man lyfta upp och i en spjälsäng så många gånger under natten?

Föresten, är det för tidigt för en tre månaders bebis att få sömnrutiner? När fick era bebisar det? Dela gärna <3

I vagnen sover hon iallafall som en ängel. Vill väcka henne varenda gång.

Här har jag skrivit om andra månaden! (klick)

  1. Vi började med rutiner när vår bebis var närmare fyra månader. Strax innan hon blev fyra månader började vi följa rulla vagns sovschema (tips!) och nattade samma tid varje kväll. Det gick såklart sådär i början men vi har hållt i och nu somnar hon nästan samma tid för natten varje kväll. Så värt att få egentid på kvällen! Och det verkar som de flesta bebisar älskar rutiner 🙂

  2. Vår bebis är 11 veckor och har precis växt i storlek 62.
    Vi brukar natta honom i spjälsängen och när han vaknar för mat så brukar jag lägga över honom i vår säng och så sover han vidare där. Vissa nätter lägger jag tillbaka honom i hans säng, ibland sover han hela natten mellan oss eller delar av.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Dagen i bilder

Godkväll gullisar!

I helgen skulle jag posta det här inlägget som aldrig kom iväg (hinner inte alltid färdigställa saker o ting numer med bebis, hehe).

Vi har varit på landet i stockholms skärgård i några dagar och dra mig baklänges vad härligt vi haft det. Både sällskap och väder har varit på topp! I fredags åkte dock Adam tillbaka till Småland för att spela golftävling, så jag och Stellis blev kvar själva med min pappa (det är hans ställe men det känns lika mycket som mitt, haha).

Idag var sista dagen där innan vi åker tillbaka med tåget till Tranås (Stellas första tågresa!). Så här har dagen sett ut:

Stella vaknade upp med världens bästa humör

Sedan tog jag en kaffe på terassen medan pappa gullade med Stellis
Följt av frukost! Yoghurt med granola och blåbär från trädgården + vattenmelon. Har ni föresten provat att dela en mitt itu och sedan skära kuber? Bästa sättet att äta en vattenmelon!
Solade typ halva dagen. Älskar att sola hehe (men det är inte optimalt för mina pigmentförändringar i ansiktet..) Byggde ihop en härlig plats för Stella ute <3
Vi grillade till lunch och pappa tog den här mysiga bilden på oss
Pappa skjutsade hem oss till Traneberg där vi gosade ner oss i soffan
Hade en bild i huvudet av hur skönt det skulle bli med soffhäng men kände snabbt att det var motion jag behövde egentligen. Så blev en promenad med vagnen och Robin Sharmas podd i lurarna (ja, måste skaffa airpods asap)
Nattade Stella och sedan in i badrummet för att ta bort lite smink och vårda huden. Somnade som en stock.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

När oron når en ny nivå

Det är hjärtskärande när ens bebis gråter.

Världen stannar upp för en sekund och man går igenom i huvudet vad gråten kan bero på. Är hon hungrig? Vill ha närhet? När bajsade hon sist? Eller oj, nappen!

Men vad gör man när ingenting fungerar? När, hur mycket man än vaggar och tröstar, så slutar inte gråten. Den blir till och med värre.

Det hände häromdagen.. och både panikkänslor och tårar sköljde över mig så intensivt att Adam fick ta över tröstandet.

Dagen innan pratade vi om hur smidigt allt varit än så länge och hur tacksamma vi är över det – nu gick jag igenom dödliga sjukdomar i mitt huvud och undrade vilken Stella hade fått. Tänkte till och med igenom alla Grey’s Anatomy avsnitt och försökte hitta samband. Misslyckades. Hörde hur gråten sakta tystnade utanför. Blev lite lugnare.

Adam blev lite chockad, jag har varit så lugn genom hela graviditeten och första månaderna. Så han frågade hur jag kunde bli så stressad av att hon grät. Hur kunde han inte bli det, tänkte jag. Jag menar, hon grät konstant i säkert tjugo minuter! Inte en lugn gråt, utan den typ av gråt som gör att en främling skulle stanna till och undra vad som har hänt. Vem som helst skulle väl bli stressad av det?

Jag insåg hur oron över en annan människa nu är en så stor del av mitt liv. Att det kommer komma så många stunder när det känns som att hjärtat slutar slå och paniken sätter sig i magen på ett fladdrande, obehagligt och omtumlande sätt. Om hon sätter i halsen, gör sig illa, inte svarar i telefonen, när hon inte vill berätta vad som hänt i skolan, när hon börjar dricka alkohol.. alla sjukdomar hon skulle kunna få, allt hon skulle kunna utsättas för och allt som jag bara inte kan styra över.

Men jag insåg också att det var mer än bara stress över mitt barns tårar. Någon djupt rotad mamma-som-ska-skydda-sitt-barn instinkt kickade in för första gången på riktigt. Och samtidigt passerade hennes liv (som inte ens har hänt än!!) i revy framför mina ögon. Hur mycket och vad jag än gör, så kommer hon bli ledsen någon gång. Kanske många gånger.

Jag kan inte skydda henne mot allt, utan att hindra henne från att leva.

Man kan väl bara göra sitt bästa som förälder. Men hur tusan ska man hitta en balans av att försöka leda ens barn rätt, och låta dem lära sig av sina misstag? SNÄLLA dela era tips för att vara en bra mamma och för att inte gå sönder av oro.

xx

 

  1. Hej du <3

    Först och främst uppskattar jag din blogg så mkt, är i precis samma period i livet med en 2-månaders bebis.

    Det är verkligen hemskt när de blir så ledsna. Det värsta är när de får totalpanik och liksom hetsar upp sig själva och man ser paniken i blicken och han nästan tappar andan av att skrika så mkt, usch! Det enda som hittills funkat för att lugna ner honom är att sätta honom i bärsjal eller sele, sjalen funkar dock bäst, för då blir han helt omsluten och trycks mot min kropp och lugnar tills slut ner sig och somnar ofta. Tips om du inte provat! Men är jag iväg och inte har den med mig har jag ingen susning om hur jag ska lugna honom, inget annat hjälper och jag mår så dåligt av att se honom så 🙁 och blir bara irriterad när andra försöker hjälpa och klappa på honom, känns som det bara blir värre…

    Har tyvärr inga tips gällande att hantera sin oro eftersom jag är i precis din sits, känner likadant! Ville bara ge lite igenkänning <3 vi vänjer oss nog! Kram

    1. Hej Anna ❤️ Insåg att jag glömt svara på din kommentar. FÖRLÅT!

      Blir så himla glad att du gillar bloggen. Tack 🙏🏼
      Usch, visst är det jobbigt när ingenting fungerar. Frustrationen kan ju göra en nästintill handlingsförlamad ibland.. men heja oss och alla andra som kämpar!
      Stor kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En ny kärlek

Godmorgon!

Jag gick upp för lite mindre än en timme sedan men har redan gråtit i flera omgångar.

Vi hade en lite tuffare natt än vanligt och jag hade enkelt kunnat snooza ett bra tag till. Men när kämpar mig ur sängen lite groggy, drar upp gardinerna och säger “Godmorgon Stellis!” så tittar hon på mig förvånat med sina stora blåa ögon, för att sedan brista ut i världens största leende. 

Då är det som att hela världen stannar. Herregud vad jag älskar mitt barn. Och tårarna svämmar över.

När kaffesuget smyger sig på bär jag in henne i köket och sätter ner henne i babysittern, hennes favorit, medan jag slår på morgonkaffet. Jag böjer mig ner, tittar på henne och ler stort. Det tar någon sekund innan hon ler tillbaka och gör ifrån sig ett skarpt ljud (som jag är helt säker på är någon form av lyckoskratt) och gör en massa “ooo” ljud. Som att hon vill berätta något för mig. Och även om det inte är första gången det händer så kan jag inte hålla tårarna borta.

För det slår mig att varenda liten ny grej hon gör är lika fascinerande. Ni vet, såna saker som när man inte har barn själv, inte riktigt kan förstå. Någon säger “mitt gjorde det här idag!” och man blir glad för denna, men man kan inte riktigt relatera till det häftiga. Och så plötsligt är jag nu som alla andra mammor där ute och vill skrika ut till hela världen att mitt barn är fantastisk.

Det slår mig också att det kommer en tid då hon faktiskt kommer svara när jag säger godmorgon. När hon kommer krama mig tillbaka. Börja på dagis. Lära sig cykla. Börja, och sluta tro på tomten. Tänk hur många utvecklingssteg hon kommer gå igenom, och tänk hur många tårar jag kommer hinna avverka när hon växer upp! Det är något helt galet att titta på henne och plötsligt förstå att jag kommer se tillbaka på tiden när hon var nyfödd många år framöver, och då kommer hon vara en riktig, vuxen person. Samma lilla tjej som jag nu vaggar i famnen, sjunger påhittade låtar för och sover med tätt intill mig.

Kanske är det hormonerna som fått mig att gråta x antal gånger den här morgonen. Eller bara en helt ny form av kärlek.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *