En ny era!

Den här helgen blev startskottet för en ny era. Jag vet inte om det var överflödet av egentid, sommaren eller kombinationen av de båda som fick mig att känna mig nästintill berusad. Typ hög på lycka. Minns knappt sist jag kände så? Jag har nog varit ganska bitter den här våren nu när jag tänker efter. Livet har varit ett ekorrhjul av vaggande på barn, disk, städ, lekparkshäng och ögonlock som hinner stängas innan kl 21. Men nu! Nu är den nya tiden här. Tiden då jag kan lämna bort Molly och således få den högt efterlängtade egentiden.

Jag trodde nog att den tiden skulle komma senare. Jag kan inte minnas att jag kunde lämna Stella längre perioder vid sex månader, som Molly blir nu till veckan. Men å andra sidan tog Stella inte flaskan, vilket nu Molly gör till min stora glädje. Så i lördags lämnade jag hemmet i fem (!) timmar för första gången på evigheter för en kväll på stan med middag och x antal glas mousserande. Innan hemgång stod jag och blickade ut över Stockholms takåsar, lite lagom berusad med perfekt somrig house-musik i bakgrunden, och en bubblande känsla av att nu äntligen är jag inte bara mamma. Jag får vara en egen person, fri. Fy fan vad underbart. Det bästa av två världar.

  1. 5 timmar är ju enormt, grattis! Och det blir bara mer och mer samtidigt som det blir roligare med de små som växer ju. Du har mycket att se fram emot!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Det gäller att leva som man lär

Hej gullisar. I ett par dagar nu har jag tänkt att jag ska sätta mig ner och skriva av mig lite om hur min syn på hälsa har förändrats sedan jag blev mamma. Med ett barn lyckades jag på något sätt ändå bibehålla saker som jag ansåg var hälsosamma, men med två barn blir det i princip svårare för varje dag. Det som jag ansåg vara hälsosamt förut kommer oftast bara med en massa stress idag. Stress över att få in det bland allt annat jag vill och behöver – och då är det ju faktiskt mer hälsosamt att bara släppa taget.

Faktum är att jag just nu inte lever särskilt mycket som jag lär. Jag promotar ju verkligen egentid som mamma: läsa, ta hand om huden, äta nyttigt, göra meditativa saker, röra på sig och så vidare. Så jag känner mig lite som en bluff för tillfället, för jag får fan inte ihop det själv. Varken tid energi räcker till, och resultatet blir att jag prioriterar bort min hälsa framför allt annat. Vilket verkar ha lett till någon form av magsår? Eller jag vet inte vad det är, men jag har mått fruktansvärt illa i flera dagar nu och inte kunnat äta knappt något alls. Det är inte magsjuka så det som verkar återstå är magkatarr eller stress.. ingen höjdare.

Jag har försökt bena ut hur jag kan lägga upp livet och tiden nu, för att få utrymme för allt och vända det här måendet men det är inte helt lätt alltså. Fast att prioritera bort mitt mående går ju bara inte, så förändring måste ske. Jag tänker mig någon form av telefondetox (åtminstone sociala medier) i ett par dagar, kanske många dagar. Vi får se. Men jag behöver hitta tillbaka till den grundade människan som jag vet finns där inne någonstans och jag behöver få känna lite (mycket) inre harmoni igen.

Det absolut mest sunda man kan göra som mamma är nog ändå att försöka vara så närvarande det bara går med barnen, och all övrig tid bara lyssna in kroppen. Och kanske viktigast: våga släppa allt. En promenad helt ensam måste gå före ett kaosigt kök som behöver städas. Ett varmt bad med en bra bok måste gå före att laga en perfekt middag till familjen (ibland är det väl okej att bara äta mackor herregud!). Och att skaffa barnvakt och ligga i sängen halva dagen måste få gå före en massa aktiviteter och sociala tillställningar. Ibland, iallafall. Och inte bara när kroppen skriker efter det – lite innan också. Det gäller bara att känna av dom där ”ibland” tillfällena och lyssna in, istället för att bara köra på i vanlig anda.

Vi hörs när vi hörs <3

 

  1. Så vettiga tankar. Tror absolut att stressen är en bov. Och det är alltid lätt att säga till andra, så som jag gör nu och som du redan reflekterar över själv 😊 har också haft smygillamående som tar energi, av stress och till viss del mår jag illa om jag tar kosttillskott när de inte ska intas. Tex borde jag ta vissa med mat har jag lärt mig. Ta hand om dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

VAB och barnbubbla

Hej från en som förmodligen ska vabba hela veckan! Passar på att kika in här om det blir så att vaben tar kål på mig dom närmsta dagarna hehe. Hur mår ni? Jag har fått så himla mycket fin respons av er på mina senaste blogginlägg och det gör mig SÅ glad!! Därför mår jag väldigt bra. Jag blir nästan lite pirrig när slår mig ner med datorn redo att ta mig an bloggen, för ni överöser mig med så mycket fina ord. Framförallt är jag så tacksam att jag kan bidra genom att berätta om min upplevelse med barn.

Det känns som att mammalivet har blivit min nisch här på bloggen. Tycker ni att det är bra eller tråkigt? Just nu är det (ganska självklart) den delen av mitt liv som tar upp mest tankekraft och reflektion, därför sker det så naturligt att skriva om det. Kanske kommer det förändras med tiden, att skrivandet liksom följer livet och dess olika skeden.

Men for now så kretsar det mesta kring mina barn och hur jag klarar av rollen som mamma. Och idag var första gången på länge som jag kände att jag rockade mammarollen! När jag förstod att det skulle bli en dag hemma med båda så la jag exakt allt jag ville och borde göra åt sidan direkt och det var nog faktiskt det som gjorde susen, för jag kände mig så närvarande med barnen hela dagen – och dom har varit ovanligt snälla och enkla hela dagen. Jag har svårt att tro att det är en slump?

Dessutom så känner jag att jag har lärt känna Molly på riktigt nu, vad hon tycker om och inte, hennes signaler och behov. Jag insåg det idag. NU är vi liksom i samklang, äntligen. Sen ändras ju mycket med tiden, men det jag pratar om är den där grunden som man ändå måste lära sig om sina barn. Som att hon älskar när man klär på och av henne, att hon alltid vill ha en snuttis i händerna, och mot ansiktet när hon ska sova. Att white noise ljud är det bästa hon vet på dagarna för att kunna somna tryggt, vilket hon allra helst gör i vagnen om inte i min famn. Eller att hon trivs bästa på olika platser i kortare stunder, och vill varva mellan babygym-famnen-babysitter-vagnen och så vidare. Det är så härligt att ha kommit in i det stadiet, precis samtidigt som hon blivit så pass stadig och stark att jag kan ha henne ”sittandes” i famnen med ansiktet ut mot världen. Nu börjar det här lilla knytet bli en riktig människa och jag längtar ihjäl mig efter att få se henne växa upp, tillsammans med Stella.

Nu är det past my bedtime, kidsen vaknar ju ca 05.30. Puss och godnatt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Tre månader som tvåbarnsmamma och dåliga samveten

När man lever ett liv med två små barn så får man se många nya sidor hos sig själv, och man prövas som förälder och människa hela tiden.Framförallt ens tålamod och samvete. Och oj vad dåligt samvete jag har känt på senaste.

När Molly föddes så lade jag väldigt mycket energi på att bevisa för Stella att allt var som vanligt. Jag ville liksom övertyga henne att hon är tjejen i mitt liv oavsett vad. Och det är hon ju, det kommer hon alltid att vara, men grejen är ju att Molly också är det nu. Men det tog lite tid innan jag själv hängde med i den övergången.

Jag vet inte hur ni andra mammor känner, men för mig har det tagit lite tid att knyta an på riktigt med båda mina barn. Jag har känt det där starka behovet av att skydda dom båda från början, men det har krävts tid för den där starka kärleken att börja växa. För så är det ju, kärleken för ens barn växer hela, typ i takt med deras utveckling. Varje gång dom lär sig något nytt så blir kärleken (och stoltheten!) starkare. Det finns fan inget stopp. Däremot finns det en början för kärleken, den som fått mig att känna att jag verkligen älskar mina barn. För mig har den början varit ungefär nu, tre månader in. Skiftet från det starka behovet av att ta hand om och skydda, till att faktiskt börja älska. Kanske för att en personlighet börjar växa fram och det där lilla knytet börjar bli en riktig människa.

Hur som helst så har jag haft så dåligt samvete över det här. Många hävdar ju kärlek vid första ögonkastet med sina små, och så är det väl på något sätt. Men inte den där ”mamma älskar dig så mycket!” kärleken som vibrerar genom kroppen när man tittar på sina barn. Inte för mig iallafall.

Förutom det, och det dåliga samvetet generellt, så har jag känt mig så dum som på ett sätt ändå prioriterat bort Molly. Inte hennes behov (såklart) men viljan att finnas där på det sätt som jag finns för Stella. Som jag skrev i början, att jag försökt visa för Stella att allt är som innan fast det ju faktiskt inte är det. Nu har det blivit ett skifte där jag istället försöker förmedla vår nya verklighet på ett så smidigt sätt som möjligt för henne, även om det ibland innebär tårar när jag till exempel inte kan lägga ner Molly för att krama på henne. Man är ju bara människa med en famn och två armar liksom. Man gör så gott man kan! Så nu är det dags att begrava det dåliga samvetet. Hoppas ni gör det med <3

  1. Men instämmer 100%! Har ”bara” ett barn, men relaterar verkligen till att det tog ett tag innan kärleken tog över. Som du säger så fanns det där beskyddandet från början, men kärleken som nu växer VARJE dag (hur nu det är möjligt) tog någon månad att känna. Bluddrigt, men vill bara få fram att du inte är ensam 🙂

  2. Har bara ett barn än men det andra är påväg och därför så extra fint att läsa om din upplevelse! Anknytning tog tid för mig också med första (absolut skyddsinstinkt men inte kärlek, precis som du beskriver) och jag försöker därför att räkna med att det kommer göra det med andra också, för att typ inte bli besviken på mig själv. Försöker också berätta ärligt om min upplevelse för att andra i min omgivning ska få se flera perspektiv av hur det kan vara och sänka kraven på att allt ska vara på ett visst sätt, det kan bli bra ändå – precis som du gör här på din plattform, så bra! Tack för att du delar med dig! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Livet kan vända när som helst

Hej gullnosar! Ska vi snacka lite mammagrejer?

Just nu är småbarnslivet uppdelat i 80-20: 20 % jobbigt och 80 % bra. Och hälften av det bra är faktiskt bra jävla härligt.

Barnen sover lite olika tider under natten men båda sover som änglar just nu, vilket har gett oss ett fönster på ungefär 4-5 timmars sammanhängande sömn, och ibland 1-2 timmar till efter det. Jag känner bara herregud (!) vad vi förtjänar det efter allt kaos med Stellas sömn och tacksamheten sköljer över mig varenda morgon. Molly är ju så liten än och sover största delen av dagen, medan Stella är på förskolan mellan 9-15. Morgnarna går oftast helt utan gnäll och även eftermiddagarna innan Adam kommer hem från jobbet. Kvällarna är lite kämpigare men det är ändå lite från dag till dag. Molly har nog det som beskrivs som kvällsoro och vissa kvällar har jag vaggat på en skrikande tjej till och från i timmar. Men i det stora hela så är allt väldigt, väldigt bra nu: glada, snälla och välmående bra är lika med lyckliga föräldrar.

Jag hoppas att jag kan säga det utan att det sticker i ögonen på andra småbarnsföräldrar, för vi vet alla att allt kan förändras över en dag. När jag ser tillbaka på hur föräldraledigheten varit med Stella så har vi gått igenom så brutalt kämpiga perioder. Inte bara med sömnen, utan hela vardagskonstellationen. Men periodvis var det också helt fantastiskt! Den röda tråden jag kan se är att när jag avsatte tid för att ta hand om mig själv så kändes allt lite mindre kämpigt, för desto mer nöjd man är med livet desto enklare är det att hantera utmanande situationer. Att fylla på med energi är ju A och O för att må bra, speciellt i tuffare perioder i livet. Och det bär jag med mig varje dag nu för det är så otroligt enkelt att åsidosätta sina behov eller fastna i beteenden som snarare dränerar en på energi.

Så just nu så njuter jag av varje dag då allt känns smärtfritt och jag tar varje sekund jag kan till att fylla mig själv med ljus, energi och kärlek. Det kommer inte alltid att vara såhär enkelt, mitt tålamod kommer prövas en miljon gånger, jag kommer känna mig som en dålig mamma, jag kommer stänga in mig själv i badrummet och gråta och jag kommer somna utmattad på kvällarna. Jag tror det är oundvikligt. Allt kan inte alltid vara enkelt. Men jag kommer också skratta så jag gråter, överösas av stolthet och lycka, känna att livet är komplett och vilja pussa sönder barnen för att jag älskar dom så mycket.

Om du är i en kämpig period just nu: enklare tider kommer, håll ut och ta tid för DIG så ofta du kan.

Om du är i en härlig period: njut, känn tacksamhet för det som är och fortsätt fylla dig själv med ljus.

xx

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.