Hej från en som förmodligen ska vabba hela veckan! Passar på att kika in här om det blir så att vaben tar kål på mig dom närmsta dagarna hehe. Hur mår ni? Jag har fått så himla mycket fin respons av er på mina senaste blogginlägg och det gör mig SÅ glad!! Därför mår jag väldigt bra. Jag blir nästan lite pirrig när slår mig ner med datorn redo att ta mig an bloggen, för ni överöser mig med så mycket fina ord. Framförallt är jag så tacksam att jag kan bidra genom att berätta om min upplevelse med barn.
Det känns som att mammalivet har blivit min nisch här på bloggen. Tycker ni att det är bra eller tråkigt? Just nu är det (ganska självklart) den delen av mitt liv som tar upp mest tankekraft och reflektion, därför sker det så naturligt att skriva om det. Kanske kommer det förändras med tiden, att skrivandet liksom följer livet och dess olika skeden.
Men for now så kretsar det mesta kring mina barn och hur jag klarar av rollen som mamma. Och idag var första gången på länge som jag kände att jag rockade mammarollen! När jag förstod att det skulle bli en dag hemma med båda så la jag exakt allt jag ville och borde göra åt sidan direkt och det var nog faktiskt det som gjorde susen, för jag kände mig så närvarande med barnen hela dagen – och dom har varit ovanligt snälla och enkla hela dagen. Jag har svårt att tro att det är en slump?
Dessutom så känner jag att jag har lärt känna Molly på riktigt nu, vad hon tycker om och inte, hennes signaler och behov. Jag insåg det idag. NU är vi liksom i samklang, äntligen. Sen ändras ju mycket med tiden, men det jag pratar om är den där grunden som man ändå måste lära sig om sina barn. Som att hon älskar när man klär på och av henne, att hon alltid vill ha en snuttis i händerna, och mot ansiktet när hon ska sova. Att white noise ljud är det bästa hon vet på dagarna för att kunna somna tryggt, vilket hon allra helst gör i vagnen om inte i min famn. Eller att hon trivs bästa på olika platser i kortare stunder, och vill varva mellan babygym-famnen-babysitter-vagnen och så vidare. Det är så härligt att ha kommit in i det stadiet, precis samtidigt som hon blivit så pass stadig och stark att jag kan ha henne ”sittandes” i famnen med ansiktet ut mot världen. Nu börjar det här lilla knytet bli en riktig människa och jag längtar ihjäl mig efter att få se henne växa upp, tillsammans med Stella.
Nu är det past my bedtime, kidsen vaknar ju ca 05.30. Puss och godnatt!
Men instämmer 100%! Har ”bara” ett barn, men relaterar verkligen till att det tog ett tag innan kärleken tog över. Som du säger så fanns det där beskyddandet från början, men kärleken som nu växer VARJE dag (hur nu det är möjligt) tog någon månad att känna. Bluddrigt, men vill bara få fram att du inte är ensam 🙂
Har bara ett barn än men det andra är påväg och därför så extra fint att läsa om din upplevelse! Anknytning tog tid för mig också med första (absolut skyddsinstinkt men inte kärlek, precis som du beskriver) och jag försöker därför att räkna med att det kommer göra det med andra också, för att typ inte bli besviken på mig själv. Försöker också berätta ärligt om min upplevelse för att andra i min omgivning ska få se flera perspektiv av hur det kan vara och sänka kraven på att allt ska vara på ett visst sätt, det kan bli bra ändå – precis som du gör här på din plattform, så bra! Tack för att du delar med dig! <3