När man lever ett liv med två små barn så får man se många nya sidor hos sig själv, och man prövas som förälder och människa hela tiden.Framförallt ens tålamod och samvete. Och oj vad dåligt samvete jag har känt på senaste.
När Molly föddes så lade jag väldigt mycket energi på att bevisa för Stella att allt var som vanligt. Jag ville liksom övertyga henne att hon är tjejen i mitt liv oavsett vad. Och det är hon ju, det kommer hon alltid att vara, men grejen är ju att Molly också är det nu. Men det tog lite tid innan jag själv hängde med i den övergången.
Jag vet inte hur ni andra mammor känner, men för mig har det tagit lite tid att knyta an på riktigt med båda mina barn. Jag har känt det där starka behovet av att skydda dom båda från början, men det har krävts tid för den där starka kärleken att börja växa. För så är det ju, kärleken för ens barn växer hela, typ i takt med deras utveckling. Varje gång dom lär sig något nytt så blir kärleken (och stoltheten!) starkare. Det finns fan inget stopp. Däremot finns det en början för kärleken, den som fått mig att känna att jag verkligen älskar mina barn. För mig har den början varit ungefär nu, tre månader in. Skiftet från det starka behovet av att ta hand om och skydda, till att faktiskt börja älska. Kanske för att en personlighet börjar växa fram och det där lilla knytet börjar bli en riktig människa.
Hur som helst så har jag haft så dåligt samvete över det här. Många hävdar ju kärlek vid första ögonkastet med sina små, och så är det väl på något sätt. Men inte den där ”mamma älskar dig så mycket!” kärleken som vibrerar genom kroppen när man tittar på sina barn. Inte för mig iallafall.
Förutom det, och det dåliga samvetet generellt, så har jag känt mig så dum som på ett sätt ändå prioriterat bort Molly. Inte hennes behov (såklart) men viljan att finnas där på det sätt som jag finns för Stella. Som jag skrev i början, att jag försökt visa för Stella att allt är som innan fast det ju faktiskt inte är det. Nu har det blivit ett skifte där jag istället försöker förmedla vår nya verklighet på ett så smidigt sätt som möjligt för henne, även om det ibland innebär tårar när jag till exempel inte kan lägga ner Molly för att krama på henne. Man är ju bara människa med en famn och två armar liksom. Man gör så gott man kan! Så nu är det dags att begrava det dåliga samvetet. Hoppas ni gör det med <3
Men instämmer 100%! Har ”bara” ett barn, men relaterar verkligen till att det tog ett tag innan kärleken tog över. Som du säger så fanns det där beskyddandet från början, men kärleken som nu växer VARJE dag (hur nu det är möjligt) tog någon månad att känna. Bluddrigt, men vill bara få fram att du inte är ensam 🙂
Har bara ett barn än men det andra är påväg och därför så extra fint att läsa om din upplevelse! Anknytning tog tid för mig också med första (absolut skyddsinstinkt men inte kärlek, precis som du beskriver) och jag försöker därför att räkna med att det kommer göra det med andra också, för att typ inte bli besviken på mig själv. Försöker också berätta ärligt om min upplevelse för att andra i min omgivning ska få se flera perspektiv av hur det kan vara och sänka kraven på att allt ska vara på ett visst sätt, det kan bli bra ändå – precis som du gör här på din plattform, så bra! Tack för att du delar med dig! <3