Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig

Sedan jag blev mamma har det varit viktigt för mig att ta mig tid till sådant som får mig att må bra. Som yoga, motion, läsa böcker men också self-care i form av att njuta av ett bad, göra en hårinpackning eller ansiktsmask. Något jag prioriterat mindre är tid till att hitta på roliga aktiviteter utan bebis.

För även om det är smidigt och mysigt att ta med Stella på äventyr med vänner så är det ju inte riktigt samma sak som att unna sig barnfri tid. Det behöver nog varenda mamma i världen, hur mycket man än älskar och vill pussa sönder sitt barn.

Därför blev jag relativt bitter igår när dagen inte alls blev som jag hade tänkt mig. Men vi spolar tillbaka några dagar!

Jag skrev ju häromdagen att Stella fått vaccin, det var omgång två av rotavaccinet men också tre månaders vaccinen (hepatit osv) och hon mådde ju dåligt dagen efter. Jag skrev att vi hade haft det tufft, men inte riktigt hur tufft. Helt ärligt, Stella har ju varit väldigt snäll och glad. Så när det här maratonet av skrikfest började så tänkte jag att ”nu är det vår tur att känna på hur tufft det kan vara. Barn skriker, helt enkelt”.

Men det var inte förrän dag tre som jag började bli nojig.

På BVC sa dem nämligen att hon kunde få feber och må dåligt samma dag, plus dagen efter. Men jag hade tagit tempen och hon hade ingen feber. Mellan varje skrikperiod så var hon som vanligt glad, vilket gjorde mig förvirrad. Så efter att ha vaggat och tröstat i typ en timme på lördag morgon medan hon skrek sig hes tills hon somnade, så ringde jag 1177. Jag ville mest fråga vad de trodde och om jag skulle ge alvedon. Men sjuksköterskan rådde mig att åka in till barnakuten på grund av att barn kan reagera kraftigt på rotavaccinet. Eftersom hon redan hade fått första dosen och inte reagerade på den, så tog jag hela tiden för givet att de var de andra vaccinen hon reagerade på.

Pigg, glad och FRISK <3

Hur som helst så hade jag preppat för att unna mig min första kväll utan bebis, Michaela hade nämligen bjudit in för födelsedags- och förlovningsfirande. Så med nyfönat hår, nagellack på ena handen och superglatt humör fick jag styra om helt och ringa efter en taxi som kunde ta oss till Astrid Lindgrens i Solna. Var inte alls beredd på att vi skulle behöva åka in, så hamnade lite i chock-och panikläge.

Väl där blev vi så bra bemötta och fick hjälp direkt. Det tog några timmar men vi fick hela tiden stöd och hjälp mellan undersökningar och ultraljud. Som inte visade någonting. Hela tiden var jag rädd för att hon skulle bryta ihop och börja gallskrika igen, men det kom aldrig. När vi gjorde ultraljudet låg hon och skrattade.. jag ville bara säga att ”hon har faktiskt mått jättedåligt, jag är ingen ultranojig mamma!!!”.

Men klart man blir nojig när man känner på sig att något är fel och inte får en minsta hint om vad det kan vara. Hennes ”reaktiva” period pågick i typ 72 timmar, vilket verkar vara i det längsta laget.

När vi kom hem från akuten var hon precis som vanligt igen, vilket såklart gjorde mig lättad. Men också lite besviken över att vi ens åkte in från början. Jag behöver verkligen lite bebisfri tid, jag känner det i hela kroppen. Jag vill ha några timmar av att bara få vara helt närvarande i ett samtal och inte känna mig som mamma-amanda för en stund..

Ändå smarrig middag från Poké Burger

När jag hade nattat världens finaste bebis beställde jag hem middag och sträck kollade två avsnitt av Idol, samtidigt som jag drack cava i min ensamhet. Kändes som varenda människa i världen hade världens roligaste kväll: fest, kräftskiva, utomlandsresa – you name it, och jag va SÅ bitter. Är ju annars all for ”positive thinking och allt händer av en anledning” men vid vissa tillfällen måste man faktiskt få känna sig besviken och lite nere också. Ellerhur?

Nu är jag på pappas landställe och ska äntligen få lite avlastning. Behövs efter dessa dagar indeed!

Puss

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.