Häromdagen satt jag och Rebecka i bilen på väg till Plantagen för att köpa lite nya växter. På något sätt kom vi in på hur mycket jag längtar efter att kunna dricka ett glas vin igen och som vanligt så kommer min syster med klok input som får mig att tänka till. Efter en stund sa hon: Mandis, jag vet att det kan verka som att gräset är grönare på andra sidan, men vet du, jag längtar så mycket tills jag är precis där du är nu.
Rebecka har varit den personen som fått höra mina klagomål och som alltid ställt upp när jag håller på att gå sönder. När foglossningen varit som värst, när Stella sovit som sämst, när jag behövt avreagera mig på livet och så vidare. Så det handlade inte så mycket om det där glaset vin, utan snarare om att hon vet att mitt huvud ofta är på en annan plats än i nuet. Att jag kämpar med omställningen som sker i och med föräldraskapet. Att det finns en längtan i mig efter det som väntar när småbarnstiden och graviditet är förbi.
Och såklart så fick det mig att tänka. För ett par år sen drömde jag om en familj med två barn, det var verkligen högst upp på önskelistan när jag visualiserade framtiden. Jag såg mig själv som en självklar mamma och partner, tänkte att det är precis det som är meningen med allt. Familjen.
Och visst är det ju så att relationer är det viktigaste vi har, men det är nog klokt att påminna sig själv om att det som utåt sett kan verka så fantastiskt inte alltid är lika med lycka.
Nu är jag långt ifrån olycklig, men en dröm om familjelivet och det livet på riktigt är två helt olika saker. I drömmen finns inga barn som är missnöjda, sömnbrist, partners som glömmer bort att ha riktiga samtal och sover i olika rum, ett hem fyllt av disk, leksaker och kläder i varje hörn, brist på tid och ork eller ett huvud som går på högvarv för att inget någonsin blir som man hade tänkt sig. I drömmen ser man utflykter tillsammans, en familj som skrattar och kramas, barn som sover genom nätterna och alltid är på strålande humör, partners som myser och dricker vin när barnen somnat, och som hinner prata med varandra om annat än vad som ska lagas till kvällsmat eller vem som ska städa.
Det finns förstås två sidor av verkligheten. Den som är precis så man hade tänkt sig, med lyckorus och allt därtill – men också alla utmaningar som man inte förstod skulle bli så kämpiga som de faktiskt blev.
Därför blir det en så otroligt kraftfull insikt när jag kommer på att andra drömmer om precis det jag har nu: en partner, som tanken är att jag ska gifta mig med. Ett friskt barn. En bebis i magen. Planer på att bygga hus. Ett tryggt, stabilt och bra liv. Men allt det där man längtat efter och sedan ”får”, spelar ju ingen som helst roll om man inte kan njuta utav det och om man ständigt känner en längtan efter det som kommer sen.
Så påminnelsen om att vara här och nu, känna tacksamhet för det vi har och insikten om att vi förmodligen kommer sakna småbarnstiden när den är förbi – det är den som håller oss flytande. Iallafall mig. För min egen del handlar det också om att släppa taget om perfektionisten i mig. Perfektionisten som alltid vill ha det välstädat hemma, vara harmonisk och glad från morgon till kväll, känna mig 10 poäng snygg varje dag och som aldrig någonsin tappar humöret på barn eller partner. Kan jag släppa på det, acceptera att livet är allt annat än perfekt – då tror jag att det är lättare att landa i lyckan och uppskatta småbarnstiden lite extra.
Ställer mig ofta frågan hur alla andra mammor gör för att orka sig igenom de kämpiga stunderna men har jag insett att det är ingen som orkar. Vi tappar det alla till och från, och sen får vi den där magiska stunden som gör att vi orkar lite till. Som påminner oss om att gräset inte är grönare på andra sidan. Småbarnstiden är tuff, den är också det finaste vi har.
<3
så bra skrivet!