Hej vänner! Fick ni också några magiska solglimtar i helgen? Själv kände jag vårkänslorna smyga sig på när solen kikade fram, även fast omgivningen var rätt grå och kall. Kom på mig själv med att längta någonting fruktansvärt efter revansch på härliga barnvagnspromenader i vårsolen. Stella var (är) ju inget fan av vagnen så tänk vad trevligt om Molly skulle bestämma sig för att älska den.
Så, hur är livet nu då? Definitivt upp och ner! Men over all: enklare än jag trodde. Alltså stundtals är det ju ingen barnlek att ta hand om två barn, men när båda är på bra humör (eller när bara den ena är gnällig) så går det faktiskt ganska bra. Kanske för att jag försöker göra det okomplicerat? Jag vet inte. Har absolut legat i sängen och nattat Stella samtidigt som jag ammar i de mest oergonomiska positionerna. Klätt på Stella alla vinterytterkläder samtidigt som jag har Molly i bärselen. Tröstat två ledsna barn samtidigt. Och det funkar ju faktiskt. Varje gång jag ställs inför en situation som känns totalt omöjlig, så lyckas jag ändå klara av den. För varje dag som går, eller helt ärligt som SPRINGER förbi, så känner jag mig lite mer bekväm i rollen som tvåbarnsmamma. Precis som med första barnet så måste man låta allt få ta sig naturligt successivt. Det ger mig också hopp att allt kommer lösa sig när Molly blir större, när den ena springer åt ett håll och den andra kryper åt ett annat.
Om jag ska vara ärlig så är det tuffaste med att ha två barn det dåliga samvetet. Varje gång jag behöver se till Mollys behov samtidigt som Stella behöver mig så känns det som att hjärtat går sönder. För hon förstår ju att hon väljs bort när jag har Molly skrikandes eller ammandes i famnen och bara kan lägga ena armen om henne, istället för att lyfta upp i knät och kramas. Det är det absolut jobbigaste. Men jag försöker förklara precis allt som händer så att hon ska förstå. ”Nu när du har fått en syster så måste mamma finnas för båda. Nu behöver Molly få äta, precis som du behöver på dagarna. Vi klär på dig först och sen Molly, SEN kan vi gå ut” Och så vidare, och det hjälper nog oss båda att anpassa oss till vår nya livsstil.
Det har tagit mig ungefär sju vändor att skriva det här inlägget, så bara det säger ju rätt mycket om hur mycket tid man får för sina egna behov, haha. Samtidigt är det väldigt mycket från dag till dag, ibland flyter allt på och ibland är det totalt kaos. Precis som allt annat i livet. Men varje gång jag får känna mig lite utvilad och har realistiska förväntningar på dagarna så brukar det bli riktigt bra. Det är lättare att behålla förståndet då, om vi säger så.
Nu ska det tydligen ammas igen! Puss!