Min förlossningsberättelse – 30 timmar på BB

Så, jag försökte spela in en film igår men det gick inget vidare. Precis när jag skulle sätta igång fick vi uthärda en bajsattack här hemma haha. Och vid omgång två så dog kameran mitt i (vilket jag såklart inte upptäckte förrän jag hade pratat klart). Jag inser att jag tog mig liiite vatten över huvudet som lovade er en video om förlossningen (sorry) – men ni ska SÅKLART få text versionen!

Jag vaknade på måndag morgon 27/4 och tänkte “fan, inte inatt heller”. Då hade jag gått sex dagar över tiden och som ni vet börjat bli ganska less. Men jag bestämde mig för att gör någon nytta och började storstädning extra allt här hemma. Vid lunchtid kom Adam hem och vi slängde ihop lite mat som vi åt framför en film vi börjat kolla på kvällen innan. Jag hade fått rätt ont i ryggen vilket jag antog berodde på omgången med dammsugaren osv, så vilade en stund i soffan.

Vid 14-tiden kände jag mig färdigvilad och gick upp för att fortsätta mitt fixande i lägenheten. Jag gick in i sovrummet och kände hur något “ploppade” till mellan benen och att det blev blött. Gick direkt in i badrummet, satte mig på toaletten och upptäckte en lite grumlig vätska i mina knallrosa trosor. Då blev jag sjukt förvirrad eftersom jag hört att om vattnet går ska det vara genomskinligt eller lite lätt blodigt, men vätskan jag såg var gul, så jag undrade om det kanske var den här slemproppen. Ropade iallafall på Adam som pratade i telefon med en vän till oss vars tjej är barnmorska, så växlade några ord med henne och hon sa åt mig att sätta på en binda för att se om det kom mer vätska och vilken färg det var. När det kom ut mer gul/grön vätska ringde vi till förlossningen som bad oss göra samma sak: hålla koll en timme till vad som kom ut och sedan ringa tillbaka.

Efter 45 minuter ringde jag upp efter att ha googlat en del och insåg att det skulle kunna vara så att hon bajsat i fostervattnet, och vätskan jag såg var helt klart gul/grön. De ville att vi skulle komma in på en kontroll. Så vi packade ihop oss och någon halvtimme senare var vi påväg! Dock ovetande om vi skulle få stanna kvar eller inte, men jag misstänkte ändå att vi skulle få göra det. Vid det här laget hade jag inga värkar än.

Strax efter klockan fyra gick jag in på BB Stockholm för att göra en undersökning och ganska snabbt efter det konstaterade barnmorskan att det var bajs i fostervattnet. Hon var väldigt lugn när hon sa att vi skulle få stanna kvar och att det inte var någon fara, de ville bara ha extra koll på att hon hade det bra i magen. Så jag var faktiskt inte särskilt orolig, kände mig väldigt trygg. Jag ringde Adam som fick komma in med alla grejer och under tiden gjorde barnmorskan en undersökning + hinnsvepning och konstaterade att jag var 2 cm öppen. Ganska direkt därpå började mina värkar och jag förstod äntligen vad som menades med att en värk “kommer som en våg, har sin topp, och sedan försvinner”. Det kändes lite mer intensivt än mensvärk – men fortfarande väldigt milda gentemot vad som skulle komma.

förlossningsberättelse

När klockan hunnit bli halv sex fick vi vårt rum och blev mottagna av vår gulliga barnmorska Anna. Då hade värkarna kommit igång lite mer men inte så att jag ville ha någon smärtlindring. Anna fixade iallafall en vetekudde och Adam gick och hämtade middag. Förvånande bra mat faktiskt! Någon timme senare slutade Anna sitt skift och sa att vi får se om vi ses imorgon när hon började sitt pass igen. “Haha”, tänkte jag för mig själv, då kommer vi ha åkt hem för länge sen! Så fel jag hade…

Timmarna därefter smög fram. Jag fick ett värkstimulerande dropp som skulle kicka igång värkarna lite mer och så fäste dem en elektrod på hennes huvud via ett snöre (?) så de kunde läsa av hur hon hade det där inne. Vid midnatt hade värkarna trappat upp och jag bestämde mig för att testa lustgas. Då hade vi en ny supergullig barnmorska som underhöll oss med lustgasen. Jag gillade det dock inte alls, kändes som en riktigt dålig fylla, så efter en stund frågade jag om det var dumt att ta epidural redan – jag visste ju inte hur snabbt eller långsamt det skulle gå. Men hon svarade att om jag visste med mig att jag ville ha epidural kunde jag likabra ta det nu. Då var narkosläkaren dörr i dörr, så hon kom in direkt och satte epiduralen samtidigt som jag varvade med lustgasen. Var lite borta vid det här laget så minns inte riktigt om det gjorde så ont. Men när den var satt så släppte alla mina värkar direkt och vi kunde passa på att sova en bra stund. Någon gång under natten blev jag undersökt igen och var 4 cm öppen, så det hade inte alls hänt särskilt mycket. De var tvungna att stänga av det värkstimulerande droppet för de såg att det gjorde henne stressad i magen, sedan somnade jag om igen.

På morgonen hade vi inte fyllt på epiduralen på ett tag så jag kände att värkarna var betydligt mer intensiva, framförallt på ena sidan av ryggen. Men vi fyllde på den och kickade igång droppet igen. Fick i oss lite frukost och chillade en stund. Vid det här laget så började jag spy så fort jag åt någonting, gjorde det även en vända under natten efter att epiduralen var satt. Och så fortsatte det så fort jag åt någonting fram tills hon var ute..

Vid lunchtid hade vår första barnmorska Anna kommit tillbaka! Ihop med en supergullig undersköterska som hette Jennifer. Vi grejade lite med epiduralen som hade släppt helt på ena sidan, vilket gjorde att jag kände värkarna rejält där, men ingenting alls på andra sidan. Anna fick bukt på det iallafall och bestämde att vi skulle börja vara mer aktiva i processen. Så jag fick gå runt litegrann, göra benböj och liknande för att jobba med gravitationen.

Fram mot tre tiden har jag för mig, så skulle vi börja övningskrysta. Då testade vi att jag fick sitta på pallen med Adam bakom, och så skulle jag krysta när en värk kom. Jag var rejält bedövad men kände ändå av värkarna och kunde även se på skärmen hur intensiteten på värken var. När vi satt här och övade började Anna och Jennifer skratta eftersom det stack ut en liten tofs från hennes huvud mellan mina ben, haha. Då var huvudet ungefär 2 cm in. Minns iallafall att jag tänkte “om det är såhär det är sen, så är det piece of cake”.

Skärmen som visar värkarnas intensitet

förlossningsberättelse

Runt 16-17 var jag 10 cm öppen och härifrån är allt lite av en dimma. Jag spydde fortfarande non stop om jag så mycket som drack vatten och hade noll energi. Runt 19 började krystfasen och det var ett rent helvete. Adam, Anna och Jennifer var dock så sjukt bra och peppande hela tiden. I början av den värsta smärtan sa jag att det känns som att jag kommer bajsa på mig, men Anna och Jennifer peppade mig bara och sa att det ska kännas så, det är ett bra tecken, och Adam skrek typ “kör bara Mandis, skit i det!”. Jag har ingen aning om ifall jag gjorde det eller inte, jag tänkte inte på att fråga efter, men det gjorde jag säkert. Jag minns inte detta men jag hade tydligen pruttat barnmorskan i ansiktet och sagt “håll för näsan Adam”, hahaha. Kämpa.

Men herregud vad ont det gjorde nu och jag låg i de mest sjuka positionerna. Alla hämningar försvann tillslut – jag struntade i allt, till och med vilka vinklar Adam såg mig i. Allt fokus låg på att få ut min bebis! Mot slutet var jag dock helt säker på att det skulle bli kejsarsnitt för det kändes helt omöjligt att det skulle gå efter att ha kämpat så länge, jag var helt förstörd. Minns att jag grät ut “om vi ska få fler barn så adopterar vi”.

Allt jag kunde tänka på var hur jag skulle andas för att få kraft. Herregud så tacksam jag är över yogan, den räddade mig verkligen. Adam sa i efterhand att han var så imponerad över att jag inte skrek en enda gång, och det var för att jag tänkte att jag skulle använda all kraft till andningen. Och det var inte mycket kraft jag hade, men när Anna nämnde att vi kanske måste ta till sugklocka så fick jag lite energi tillbaka.

Klockan 20.28, efter 30 timmar på BB, så kom hon. Efter vad som kändes som hundra år kom huvudet ut, och någon värk därefter så flög resten av hennes lilla kropp ut. Det tog någon minut tills hon skrek (ett litet, hjälplöst gnäll som fick mitt hjärta att stanna en stund) och då stod jag på alla fyra i sängen och kunde inte röra mig. Dom la henne under mig så jag kunde se henne och sedan åt sidan medan de hjälpte mig att vända mig ner på rygg. Då såg jag i ögonvrån hur Adam tittade på henne med världens största leende och grät – så fint och lugnande för jag var helt borta och kunde verkligen knappt röra mig av smärtan. Jag märkte inte ens att det togs bilder när Adam klippte navelsträngen.

förlossningsberättelse

Därefter krävdes typ en krystning för att moderkakan skulle komma ut. Skönt, tänkte jag, efter alla dessa timmar. Sedan blev jag undersökt och jag minns att jag frågade jag om det fanns något kvar där nere. Det kände som att allt var helt borta och jag var typ säker på att jag hade spruckit hela vägen (jag hade känt hur de pressade de varma handdukarna mot mellangården för att förhindra bristningar). Men kanske hade knipövningarna (som jag egentligen inte varit så duktig med) lönat sig, för det blev bara en grad 1. Tack gud för det. Det var inte förrän Anna sa “grattis på födelsedagen, Stella” och kramade mig som det verkligen sjönk in att jag hade klarat förlossningen och att hon kommit till världen.

Stella blev undersökt och sedan fick vi vara ifred en liten stund och de kom in med matbrickan. Så underbart att kunna äta utan att spy upp allt, det var första gången jag fick i mig något på hela dagen. Vid midnatt så fick vi äntligen vårt rum och när barnmorskan hade lämnat oss själva och vi krypt ner i sängen med Stella mellan oss så kom tårarna. Vi har äntligen blivit föräldrar åt världens finaste lilla tjej. Hon vägde 4058 gram och var 53 cm lång när hon kom, och hon mådde prima trots bajset i fostervattnet <3

 

förlossningsberättelse
Det finaste i livet.

Här finns allt om min graviditet samlat (klick) och här har jag skrivit om gravidyoga (klick).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *