Tankar om hormonsystemet, stress och ångest

Senaste dagarna har jag funderat mycket på känslan av stress och ångest. Någon sa till mig att ”det där du upplever är ju stress” och min första reaktion var ”men nej, jag är mammaledig, jag är inte stressad!”.

Men ju mer jag funderade på det så insåg jag en ganska självklar sak: att man visst kan känna sig stressad när man är mammaledig. Man kan känna stress när man har en ledig helg, när saker inte blir som man hoppats, när man lever ett bra och hälsosamt liv men någonting skaver.

Även fast det pratas mycket om stress så missar man så lätt tecknen på att man själv upplever just det. Kanske för att vi är så inrutade i hela ”jag har så mycket att göra, jag är så stressad” fenomenet. När pulsen stiger och alla måsten visar sig som en milslång lista framför näthinnan. Då är det så tydligt, man vet vad det är man upplever. Man kan sätta ord på känslan.

Men den känslomässiga stressen som infinner sig utan att man har massa saker på to do listan – den är ju minst lika kraftfull, om inte starkare. Det kan vara upplevelser som vi inte kan kontrollera, en situation man känner sig maktlös inför, frustrationer som inte släpper eller när man går igenom en stor förändring i livet. Stress och ångest i ett.

När man upplever dom här sakerna är stress kanske inte det första man tänker på att man känner. Är det inte snarare ångest? För när man inte mår helt hundra får jag för mig att det är en grej att säga ”jag har sån ångest”. Men den kommer ju från stressen man känner när man inte mår bra.

Det finns saker som påverkar oss så att stressen i kroppen blir mer påtaglig: brist på sömn, återhämtning, gemenskap och glädje. Tar man sig tid för detta i stressade perioder så kommer kroppen mest troligt att hantera stressen på ett betydligt bättre sätt. Men det är ibland lättare sagt än gjort.. för väljer vi inte alla (ofta) den ”enkla” vägen när vi inte mår bra?

Stress och ångest
Visste du att för mycket koffein triggar känslan av stress?

För mig följer processen ett så otroligt tydligt mönster:

– Jag vill uppnå saker på dagarna men hinner inte med, försöker bolla flera saker samtidigt och får även för lite sömn = jag känner mig trött, stressad, tankspridd, ångestfylld och rörig. Dricker kaffe för att få energi och mest troligt i för stor mängd, så koffeinet stressar på kroppen ytterligare.

– Mitt sockersug ökar i takt med att jag känner stress = jag mår lite, lite bättre när jag äter något sött. Men de kickarna är kortvariga så istället mår jag lite sämre än jag gjorde rån början. Och så fortsätter det i en ond cirkel.

Det här är kroppens hormonsystem som agerar. Hormonsystemet består av bland annat kortisol, som är vårt stresshormon. Kortisol är A och O för att vi ska kunna leva, det är vad som får oss att förstå att vissa situationer är farliga och det kickar då in för att vi ska kunna agera snabbt. När vi känner en långvarig stress utsöndrar kroppen kortisol hela tiden, och på sikt kan det göra att man känner sig utbränd. Sen har vi dopamin som är ett hormon som får oss att känna njutning. I mitt fall som jag beskriver ovan blir det den ”sämre” formen av dopamin som ger kortvariga kickar. Långvariga dopaminkickar kan man få av till exempel motion (du vet känslan efter ett träningspass!) när vi äter bra mat eller är ute i naturen.

Så i mitt fall så är det bristen på sömn som triggar mitt kortisol just nu, för att sova runt fyra timmar per natt tar till sist ut sin rätt. Kroppen får ingen återhämtning, blir mer mottaglig för inflammationer eftersom immunsystemet försvagas under stress. Det gör även ämnesomsättningen – så min mage fungerar inte riktigt som den ska och jag får smärtor i rygg och nacke trots att jag gör övningar som annars håller smärtan under kontroll.

Kroppen börjar helt enkelt stänga av.

Även fast jag vet och förstår hela den här processen så måste jag alltid påminna mig själv om hur jag fungerar. Vi fungerar ju så, det räcker inte med att läsa något en gång, vi måste bli påminda för att förstå vad vi behöver i stunden. Då blir det plötsligt enklare att prioritera rätt efter ens behov istället för den kortsiktiga njutningen.

stress och ångest
Att vara i naturen ökar våra må-bra hormoner – enklaste vägen till återhämtning!

Vi har alla gjort det någon gång, förmodligen fler än vi vill erkänna: scrollat länge på telefonen, sträckkollat på serier eller ätit för mycket socker. Och det är ju okej om man gör det ibland! Men när kroppen inte mår bra så triggar ju dom här sakerna bara igång den där evighetslånga cirkeln av dåliga beslut för hälsan. För telefonen och tv:n ger ju precis samma dopaminkickar som sockret ger: du får njutning för stunden. Men så fort du lägger de åt sidan är du precis lika trött som innan, om inte tröttare? Stress och ångest blir ett faktum.

Så det här är en påminnelse till mig och till dig att vi har ett val. Ett val att ta den enkla, bekväma vägen. Eller välja bort den snabba njutningen, aka dopaminkickar, och göra val som vi mår bra av på sikt. Det är selfcare i sin renaste form.

*

Det här är varför jag inte har bloggat de senaste dagarna. Jag har knappt ens kollat sociala medier om inte för att leta upp ett recept eller prata med vänner. För jag behöver tid för återhämtning. Vill inte känna stressen att skriva ihop ett blogginlägg eller lägga upp en story medan Stella sover, för jag behöver sova samtidigt. Hoppas ni förstår <3

Jag har skrivit mer om hormonsystemet på forni – läs artikeln här (klick) om du vill veta mer om hormonerna, även de som får oss att må bra: oxytocin och serotonin. Finns också konkreta tips på vad man kan göra för att må bättre!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig

Sedan jag blev mamma har det varit viktigt för mig att ta mig tid till sådant som får mig att må bra. Som yoga, motion, läsa böcker men också self-care i form av att njuta av ett bad, göra en hårinpackning eller ansiktsmask. Något jag prioriterat mindre är tid till att hitta på roliga aktiviteter utan bebis.

För även om det är smidigt och mysigt att ta med Stella på äventyr med vänner så är det ju inte riktigt samma sak som att unna sig barnfri tid. Det behöver nog varenda mamma i världen, hur mycket man än älskar och vill pussa sönder sitt barn.

Därför blev jag relativt bitter igår när dagen inte alls blev som jag hade tänkt mig. Men vi spolar tillbaka några dagar!

Jag skrev ju häromdagen att Stella fått vaccin, det var omgång två av rotavaccinet men också tre månaders vaccinen (hepatit osv) och hon mådde ju dåligt dagen efter. Jag skrev att vi hade haft det tufft, men inte riktigt hur tufft. Helt ärligt, Stella har ju varit väldigt snäll och glad. Så när det här maratonet av skrikfest började så tänkte jag att ”nu är det vår tur att känna på hur tufft det kan vara. Barn skriker, helt enkelt”.

Men det var inte förrän dag tre som jag började bli nojig.

På BVC sa dem nämligen att hon kunde få feber och må dåligt samma dag, plus dagen efter. Men jag hade tagit tempen och hon hade ingen feber. Mellan varje skrikperiod så var hon som vanligt glad, vilket gjorde mig förvirrad. Så efter att ha vaggat och tröstat i typ en timme på lördag morgon medan hon skrek sig hes tills hon somnade, så ringde jag 1177. Jag ville mest fråga vad de trodde och om jag skulle ge alvedon. Men sjuksköterskan rådde mig att åka in till barnakuten på grund av att barn kan reagera kraftigt på rotavaccinet. Eftersom hon redan hade fått första dosen och inte reagerade på den, så tog jag hela tiden för givet att de var de andra vaccinen hon reagerade på.

Pigg, glad och FRISK <3

Hur som helst så hade jag preppat för att unna mig min första kväll utan bebis, Michaela hade nämligen bjudit in för födelsedags- och förlovningsfirande. Så med nyfönat hår, nagellack på ena handen och superglatt humör fick jag styra om helt och ringa efter en taxi som kunde ta oss till Astrid Lindgrens i Solna. Var inte alls beredd på att vi skulle behöva åka in, så hamnade lite i chock-och panikläge.

Väl där blev vi så bra bemötta och fick hjälp direkt. Det tog några timmar men vi fick hela tiden stöd och hjälp mellan undersökningar och ultraljud. Som inte visade någonting. Hela tiden var jag rädd för att hon skulle bryta ihop och börja gallskrika igen, men det kom aldrig. När vi gjorde ultraljudet låg hon och skrattade.. jag ville bara säga att ”hon har faktiskt mått jättedåligt, jag är ingen ultranojig mamma!!!”.

Men klart man blir nojig när man känner på sig att något är fel och inte får en minsta hint om vad det kan vara. Hennes ”reaktiva” period pågick i typ 72 timmar, vilket verkar vara i det längsta laget.

När vi kom hem från akuten var hon precis som vanligt igen, vilket såklart gjorde mig lättad. Men också lite besviken över att vi ens åkte in från början. Jag behöver verkligen lite bebisfri tid, jag känner det i hela kroppen. Jag vill ha några timmar av att bara få vara helt närvarande i ett samtal och inte känna mig som mamma-amanda för en stund..

Ändå smarrig middag från Poké Burger

När jag hade nattat världens finaste bebis beställde jag hem middag och sträck kollade två avsnitt av Idol, samtidigt som jag drack cava i min ensamhet. Kändes som varenda människa i världen hade världens roligaste kväll: fest, kräftskiva, utomlandsresa – you name it, och jag va SÅ bitter. Är ju annars all for ”positive thinking och allt händer av en anledning” men vid vissa tillfällen måste man faktiskt få känna sig besviken och lite nere också. Ellerhur?

Nu är jag på pappas landställe och ska äntligen få lite avlastning. Behövs efter dessa dagar indeed!

Puss

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Min hälsostory och varför jag brinner för just hälsa

När jag var tonåring så var godis, billys pizza och rostmackor med nutella i princip det jag levde på. Well, iallafall när mamma och pappa inte var hemma. Maten vi åt tillsammans representerade nog det klassiska svenska familjehushållet: makaroner med korv, köttbullar med potatismos, blodpudding med bacon och så något rött kött med potatis och bea på helgerna. Och inte ska vi glömma den klassiska svenne-tacosen!

Jag minns när jag hade blogg i högstadiet, och jag fick kommenterar om att jag hade anorexia, bulimi och allt möjligt. Att jag var för smal.

Då läste jag att havregryn gjorde så att man gick upp i vikt. Så är givetvis inte fallet, men som ung tonåring trodde jag nog på det mesta jag fick höra. Så jag började äta havregrynsgröt och baka chokladbollar några gånger i veckan, det innehåller ju massa havregryn, tänkte jag.

När jag började i gymnasiet var det en självklarhet att köpa en chokladbit på rasten och eventuellt baka kladdkaka när man kom hem från skolan (och äta upp halva smeten). Och när jag sedan började extrajobba på café så var en muffins eller två en del av min vardagliga kost. Inte ska vi glömma att jag inte var sportig som ung: faktum är att jag aldrig har gått på någon sport. Allra helst ville jag hänga med kompisar eller sitta vid datorn.

Efter gymnasiet slog det mig: jag är inte smal längre. Havregrynen och allt socker funkade! Men är det inte så, att man alltid vill ha det man inte har. Nu blev mitt mission det motsatta – jag ville gå ner i vikt istället. Fan, varför ville jag ens gå upp i vikt från första början? Min kropp då såg ju ut precis så som alla andra snygga tjejer ser ut.

Med min osunda livsstil och ett sockerberoende av rang var det några jobbiga år där. År av att vilja se ut som alla andra. År av att kämpa mot det ständiga sockersuget.

Min mamma hade någonstans här börjat utbilda sig till kostrådgivare och näringsterapeut. Från att ha varit så anti precis allt hon hade att säga om kost, så började jag bli intresserad. Jag skaffade gymkort och började träna och lyssnade lite mer på vad mamma sa. För jag ville ju vara snygg och smal. Som alla andra. Men mamma sa att det är nyttigt med fett – det tror jag inte på. Det ska vara light produkter. Annars blir man tjock.

Någonstans på den här brutalt osunda vägen så började jag må bättre Kunde kost och motion verkligen påverka hur jag mår? 

Och så började mitt osunda tankesätt sakta men säkert förändras. Jag började känna mig peppad på att äta, träna och leva för att fortsätta må bra.

När jag tänker tillbaka på mina tonår så blir jag arg. Av många anledningar. Varför skulle tjejer alltid påpeka varandras utseende? Och varför lever det här, i stor utsträckning, kvar? Varför får vi lära oss att det finns en ”rätt” och en ”fel” kropp överhuvudtaget?

Och VARFÖR får vi inte lära oss i ung ålder att vår livsstil påverkar vårt mående? Jag tänker på alla unga tjejer idag som lider av depression. Det pratas ju en massa om hur mobilen är boven i det, vilket den förmodligen är, till viss del. Men kan vi inte vara överens om att det är otroligt mycket mer som spelar in?

Det jag ser HELA TIDEN(!!) på sociala medier är smala, snygga moderiktiga tjejer som lägger ut bilder på när de äter pizza, pasta, glass, dricker alkohol eller äter bullar. Som ung, osäker tjej tror man ju att det går att leva så, och må bra.För man ser det i sociala medier! Alla snygga tjejer äter bara pasta och sånt. Då kan alla göra det. Dom mår ju inte dåligt, dom lever life. Det har jag sett på stories.

Man förstår ju inte att osund mat föder osunda vanor och att, till exempel, för mycket socker, också påverkar hjärnan.

Eller ska vi prata om motsatsen? Smala, vältränade hälsotjejer som bara lägger upp bilder på gröna juicer, sallader och träningspass. Dom äter aldrig något onyttigt. Om jag äter och lever som dom, då kommer jag vara snygg och lycklig. 

Och det är ju hela sanningen, eller hur….

Nu tycker jag det är dags att vi från tidig ålder får lära oss lite mer om näringslära i skolan. För om vi förstår hur kroppen fungerar och vad som skapar sjukdomar (både fysiskt och psykiskt) så kanske det är några unga tjejer som slipper gå igenom det jag gick igenom i mina tonår eller något värre. De kanske förstår att man kan äta pizza, pasta och godis då och då – så länge man kombinerar det med en i övrigt sund livsstil.

De kanske lär sig känna in vad kroppen mår bra av. Eller att det viktiga inte är hur vi ser ut, utan hur vi mår.

Däremot kommer livsstilen påverka hur vi ser ut och hur vi åldras. Och det tycker jag är så häftigt.

Mina recept och allt jag skriver om näring och hälsa här på bloggen och på instagram grundar sig inte i någon utseende hets. Tvärtom. Om jag kan peppa och inspirera andra till att må bra så gör jag gärna det. Om jag kan få någon att förstå att fett inte gör att man går upp i vikt utan är väsentligt för alla kroppens funktioner, eller att motion påverkar vårt sinnestillstånd, då har min blogg nått sitt syfte.

<3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

När oron når en ny nivå

Det är hjärtskärande när ens bebis gråter.

Världen stannar upp för en sekund och man går igenom i huvudet vad gråten kan bero på. Är hon hungrig? Vill ha närhet? När bajsade hon sist? Eller oj, nappen!

Men vad gör man när ingenting fungerar? När, hur mycket man än vaggar och tröstar, så slutar inte gråten. Den blir till och med värre.

Det hände häromdagen.. och både panikkänslor och tårar sköljde över mig så intensivt att Adam fick ta över tröstandet.

Dagen innan pratade vi om hur smidigt allt varit än så länge och hur tacksamma vi är över det – nu gick jag igenom dödliga sjukdomar i mitt huvud och undrade vilken Stella hade fått. Tänkte till och med igenom alla Grey’s Anatomy avsnitt och försökte hitta samband. Misslyckades. Hörde hur gråten sakta tystnade utanför. Blev lite lugnare.

Adam blev lite chockad, jag har varit så lugn genom hela graviditeten och första månaderna. Så han frågade hur jag kunde bli så stressad av att hon grät. Hur kunde han inte bli det, tänkte jag. Jag menar, hon grät konstant i säkert tjugo minuter! Inte en lugn gråt, utan den typ av gråt som gör att en främling skulle stanna till och undra vad som har hänt. Vem som helst skulle väl bli stressad av det?

Jag insåg hur oron över en annan människa nu är en så stor del av mitt liv. Att det kommer komma så många stunder när det känns som att hjärtat slutar slå och paniken sätter sig i magen på ett fladdrande, obehagligt och omtumlande sätt. Om hon sätter i halsen, gör sig illa, inte svarar i telefonen, när hon inte vill berätta vad som hänt i skolan, när hon börjar dricka alkohol.. alla sjukdomar hon skulle kunna få, allt hon skulle kunna utsättas för och allt som jag bara inte kan styra över.

Men jag insåg också att det var mer än bara stress över mitt barns tårar. Någon djupt rotad mamma-som-ska-skydda-sitt-barn instinkt kickade in för första gången på riktigt. Och samtidigt passerade hennes liv (som inte ens har hänt än!!) i revy framför mina ögon. Hur mycket och vad jag än gör, så kommer hon bli ledsen någon gång. Kanske många gånger.

Jag kan inte skydda henne mot allt, utan att hindra henne från att leva.

Man kan väl bara göra sitt bästa som förälder. Men hur tusan ska man hitta en balans av att försöka leda ens barn rätt, och låta dem lära sig av sina misstag? SNÄLLA dela era tips för att vara en bra mamma och för att inte gå sönder av oro.

xx

 

  1. Hej du <3

    Först och främst uppskattar jag din blogg så mkt, är i precis samma period i livet med en 2-månaders bebis.

    Det är verkligen hemskt när de blir så ledsna. Det värsta är när de får totalpanik och liksom hetsar upp sig själva och man ser paniken i blicken och han nästan tappar andan av att skrika så mkt, usch! Det enda som hittills funkat för att lugna ner honom är att sätta honom i bärsjal eller sele, sjalen funkar dock bäst, för då blir han helt omsluten och trycks mot min kropp och lugnar tills slut ner sig och somnar ofta. Tips om du inte provat! Men är jag iväg och inte har den med mig har jag ingen susning om hur jag ska lugna honom, inget annat hjälper och jag mår så dåligt av att se honom så 🙁 och blir bara irriterad när andra försöker hjälpa och klappa på honom, känns som det bara blir värre…

    Har tyvärr inga tips gällande att hantera sin oro eftersom jag är i precis din sits, känner likadant! Ville bara ge lite igenkänning <3 vi vänjer oss nog! Kram

    1. Hej Anna ❤️ Insåg att jag glömt svara på din kommentar. FÖRLÅT!

      Blir så himla glad att du gillar bloggen. Tack 🙏🏼
      Usch, visst är det jobbigt när ingenting fungerar. Frustrationen kan ju göra en nästintill handlingsförlamad ibland.. men heja oss och alla andra som kämpar!
      Stor kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

En ny kärlek

Godmorgon!

Jag gick upp för lite mindre än en timme sedan men har redan gråtit i flera omgångar.

Vi hade en lite tuffare natt än vanligt och jag hade enkelt kunnat snooza ett bra tag till. Men när kämpar mig ur sängen lite groggy, drar upp gardinerna och säger ”Godmorgon Stellis!” så tittar hon på mig förvånat med sina stora blåa ögon, för att sedan brista ut i världens största leende. 

Då är det som att hela världen stannar. Herregud vad jag älskar mitt barn. Och tårarna svämmar över.

När kaffesuget smyger sig på bär jag in henne i köket och sätter ner henne i babysittern, hennes favorit, medan jag slår på morgonkaffet. Jag böjer mig ner, tittar på henne och ler stort. Det tar någon sekund innan hon ler tillbaka och gör ifrån sig ett skarpt ljud (som jag är helt säker på är någon form av lyckoskratt) och gör en massa ”ooo” ljud. Som att hon vill berätta något för mig. Och även om det inte är första gången det händer så kan jag inte hålla tårarna borta.

För det slår mig att varenda liten ny grej hon gör är lika fascinerande. Ni vet, såna saker som när man inte har barn själv, inte riktigt kan förstå. Någon säger ”mitt gjorde det här idag!” och man blir glad för denna, men man kan inte riktigt relatera till det häftiga. Och så plötsligt är jag nu som alla andra mammor där ute och vill skrika ut till hela världen att mitt barn är fantastisk.

Det slår mig också att det kommer en tid då hon faktiskt kommer svara när jag säger godmorgon. När hon kommer krama mig tillbaka. Börja på dagis. Lära sig cykla. Börja, och sluta tro på tomten. Tänk hur många utvecklingssteg hon kommer gå igenom, och tänk hur många tårar jag kommer hinna avverka när hon växer upp! Det är något helt galet att titta på henne och plötsligt förstå att jag kommer se tillbaka på tiden när hon var nyfödd många år framöver, och då kommer hon vara en riktig, vuxen person. Samma lilla tjej som jag nu vaggar i famnen, sjunger påhittade låtar för och sover med tätt intill mig.

Kanske är det hormonerna som fått mig att gråta x antal gånger den här morgonen. Eller bara en helt ny form av kärlek.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *