Allt är precis som det ska

Jag har precis slagit mig ner med en kopp kaffe och en chokladboll på ett litet fik i Fredhäll där min syster bor. Jag lämnade av Stella med henne i lekparken och sa ”nu ska mamma gå och jobba, vi ses sen, får jag en puss?” och hon tittade på mig med världens lyckligaste ögon, lutade sig fram och pussade mig på munnen samtidigt som hon sa ”mmmmaaa”.

Tänk att det här är livet nu? Jag kan liksom inte riktigt förstå att min föräldraledighet med Stella är över! Och att jag ska lämna bort henne varenda (var)dag. Herregud vad jag har krigat dom här 16 månaderna och my god vad mysigt vi har haft det. Imorgon börjar inskolningen och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar. Jag tror att hon kommer bli Stella 2.0 när hon börjar föris och får leka med andra barn hela dagarna, och jag är så lycklig att jag har tre månader för mig själv innan vi kör på igen med bebis nummer två.

Sitter och tänker på hur läskigt det kändes att inte veta vad jag skulle fylla de här tre månaderna med och vilken ångest jag har haft över det. Ovissheten har liksom tagit kol på mig lite och om jag ska vara helt ärlig så har jag känt mig totalt misslyckad som inte har ett heltidsjobb att gå tillbaka till. VEM skaffar barn när man pluggar? Och sedan barn nummer två innan man hinner börja jobba igen? VARFÖR har jag wasteat två år av mitt liv att gå en utbildning för att sedan inte komma igång och använda de kunskaperna? Ungefär så har det låtit i mitt huvud. Men just precis nu, när jag sitter här, så känns det som att allt är precis som det ska vara. Jag är på rätt plats i livet och allting kommer att ordna sig, även om jag inte vet exakt vad som väntar ett år framöver. Kanske är det bra att få känna den ovissheten just för att jag är en människa som vill ha kontroll. Utmana mig själv att gå igenom den här fasen och sen få svart på vitt att allt alltid löser sig. Allt vi går igenom i livet kommer att ge oss precis rätt lärdomar och föra oss precis dit vi ska vara.

xx

Imorse i lekparken <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Kan det vara sunt att deppa ihop ibland?

Jag skrev ett så sjukt deppigt inlägg häromdagen och precis när jag skulle publicera så ångrade jag mig helt. Jag har inte mått så bra den senaste tiden, mest på grund av all bäckensmärta i kombination med för lite sömn och andrum. Men också bristen på utveckling tror jag. För jag har verkligen hamnat i en bubbla under föräldraledigheten, som säkert många andra, där livet går på repeat dag efter dag. Hjärnan får liksom ingen stimulans.

Allt som allt så har jag bara känt mig nere och i kombination med smärta blev det lite för mycket. Så jag avreagerade mig rejält här, men insåg att det är sjukt tråkigt att läsa om. Eller hur? Jag vill att det här ska vara en plats där jag kan vara helt öppen, men inte en plats som blir laddad med en massa negativitet. Det blir inte kul för någon.

Så jag har funderat mycket på det här med att vara positiv fast saker känns jobbiga. Jag har alltid velat vara en person som uppfattas som glad och positiv och har nog försökt att se livet från den ljusa sidan även när det inte går som jag vill. Men så har jag insett att om man inte ger sig själv utrymme att avreagera alla jobbiga känslor som finns inom en, få utlopp för sin negativitet, så blir det ju nästan svårare att vara en positiv person. För allt trängs liksom inom en och det blir bara ett spindelnät av kaos.

Kan det till och med vara sunt att deppa ihop ibland? Jag tror det. Ibland måste man bara få vara deppig, ledsen eller hur man nu känner sig så att man sen kan bli påmind om allt det fina i livet. Man måste få säga att saker och ting suger om dom gör det eller om det är så det känns i stunden. När man fått utlopp för det tror jag det är enklare att gå tillbaka till sitt glada jag.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Wellnessmandy (@amandajenninger)

Det blev väldigt påtagligt i helgen när jag gick upp en morgon och kände mig totalt tömd på livsenergi. Det kändes som att hela min kropp bad mig att pausa från alla intryck och måsten en stund. En del av mig tänkte på allt jag ville göra och hade tänkt att dagen skulle bjuda på, men istället gick jag bara och la mig i sängen i en timme. Grät lite och låg tyst och bara tittade på ingenting. Kände allt som fanns inom mig och landade i att det är okej att känna alla de känslorna. Det är okej att pausa livet en stund. På eftermiddagen gick vi ut i skogen och plockade kantareller och helt plötsligt kändes livet härligt igen. Det skiftet kunde nog bara ske just för att jag stannade upp.

Det påminde mig om att när livet går på repeat så som det gör nu och när tillvaron inte känns så himla härlig och stimulerande så hamnar man så lätt i en ond cirkel. Det är egentligen livsnödvändigt att stanna upp när man är i just det, men oj vad svårt det kan kännas. Jag insåg att jag saknar att springa på yoga några gånger per vecka, att få starta morgnarna i stillhet och meditera en stund på dagarna. Det gör så otroligt mycket mentalt och jag har tappat den delen de senaste månaderna, fast den är så viktig för mig. Men den insikten gör mig också så taggad på att försöka hitta den balansen i livet med (snart) två barn. Jag måste bara ge mig upp på hästen och kämpa.

*

På tisdag nästa vecka börjar Stella på förskolan och sedan har jag ett par månader tills BF och det känns helt fantastiskt. Både att få det andrummet innan nästa bebis men också hur mycket bättre min kropp kommer må utan en massa tunga lyft och spring i lekparken om dagarna. Ett par månader av fokus på mig. Fy fan vad härligt.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Om att få längta

Nu har vi spenderat lite mer än två veckor av semestern i Småland. Jag älskar att vara här, alltså verkligen, men för ett par dagar sedan började det brutalt att klia i fingrarna efter mer egentid. Eller snarare tid med mina vänner, och inte bara familj. Det blir ju en annan typ av konversation med vänner vs familj, framförallt nära vänner. Det blir också ett annat typ av häng. Och det begäret liksom bubblade i mig så att det kändes som att jag skulle gå sönder utan det.

Sagt och gjort så bokade jag en tågbiljett till Göteborg, till min bästa vän Jennifer. Bara en natt. Men inte vilken natt som helst, min första natt ensam på snart 16 månader.

Tänk att jag har sovit med Stella varje natt i snart 500 dagar? Det är helt sjukt. Och att jag har nattat henne typ 490 dagar av dom. DÅ förstår man att begäret efter egentid (på riktigt) var ett faktum. Jag menar, att få ett par timmar här och där är såklart uppskattat. Men på ett par timmar hinner jag bocka av en miljon saker jag vill och måste göra, och då finns det inget utrymme för att varken sakna eller längta.

Det bästa med två dagar i Göteborg var att jag fick hundra välbehövliga, viktiga och givande samtal med min bästa kompis. Framförallt var alla de samtalen utan störningsmoment. Vi har båda barn, så att få den tiden tillsammans och få utlopp för allt man vill prata om helt utan att bli avbrutna eller känna att man måste bocka av alla samtalsämnen på minimalt med tid – det går inte ens att sätta ord på hur värdefullt det är. Vi fick tid. Jag är så fylld av energi på alla möjliga plan på ett sätt jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Det fina är också att när man är så fylld av energi så har man också så otroligt mycket mer energi att ge. Jag fick också utrymme att fylla mig själv med ljus på andra sätt som är viktiga för mig än att vara med mitt barn. Jag fick utrymme att känna just saknad och längtan.

Efter att Stella och hennes farmor mötte mig vid tågstationen i Tranås idag så kunde jag ge henne flera timmar av det absolut viktigaste jag kan ge henne: min fulla uppmärksamhet och närvaro. Inga stressmoment eller behov att fylla, inget sökande efter att känna någonting annat genom mobiltelefonen, ingen längtan efter att göra någonting annat än att bara vara med henne. 

Det finns ingen som helst skam i behov av tid, mamma eller inte. När våra behov blir mötta och tillfredsställda så har vi mer energi till att möta andra. Allt handlar om att ge och ta. Det handlar om balans, och det är vår plikt att se till att vågskålen är jämn.

<3

Lycklig tjej i väntan på lunch på Cheri Lee i Gbg
Med en av mina favoritpersoner <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Tänk om vi bara kunde släppa ordet måste?

I flera veckor nu så har jag drömt om dagen då jag får sova. Vår dotter har vaknat ledsen minst en gång i timmen och min kropp har skrikit efter återhämtning. Så inatt, så vaknade jag till vid 02.35 och insåg att hon inte hade vaknat än. Hon hade sovit fem timmar i sträck. Som ett brev på posten kunde jag självklart inte somna om, jag kände mig inte ens trött. Istället låg jag och tänkte på hur fantastiskt duktiga vi är på att bygga upp drömscenarion. För att sedan, ofta, bli ganska nollställda.

När jag pluggade kunde jag knappt hejda mig tills dagen jag fick börja jobba. Nu när vi bor i lägenhet är det enda jag vill att bo i hus. När jag har krävande dagar är allt jag kan tänka på hur skönt det ska bli att lägga mig i soffan framför en bra serie. Men när jag väl är där, är det sällan så härligt som jag hade tänkt mig. Jag är inte lyckligare än innan.

Kanske är det därför de spontana sakerna oftast är de allra härligaste. För att själva visualiseringen och drömmen i sig känns bättre än verkligheten. Det blir en flykt från nuet som får oss att känna glädje och längtan, som helt enkelt får oss att må lite bättre än vi gör i stunden, precis på samma sätt som när vi scrollar i sociala medier.

Man vill känna någonting annat.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Wellnessmandy (@amandajenninger)

Det är egentligen inte så konstigt att meditation och mindfulness har haft sina pikar de senaste åren. För när vi hela tiden planerar och längtar, så missar vi ju själva livet. Man vaknar på morgonen, tänker igenom dagens måsten och sätter fart direkt. Man slänger ihop en snabb middag så att man kan bocka av to do listan med tvätt, städ och nattning av barn efteråt. Även på semestern så planerar vi vår tid med aktivitet efter aktivitet som vi kan tänka tillbaka på när vardagen är ett faktum igen.

Tänk om vi istället bara kunde se det fina i det som är här och nu? Tänk om vi kunde njuta lika mycket av de små sakerna i vardagen, som att hänga tvätt eller laga mat, som vi romantiserar de speciella tillfällena när vi har semester?

Det är självklart ingenting fel i att drömma. Jag skulle snarare vilja påstå att det är en livsnödvändighet. När vi drömmer, längtar och visualiserar framtiden så ger vi oss själva vägledning på något sätt, vi ser ett mål framför oss som känns betydande, som känns viktigt.

Problemet är inte drömmandet i sig, utan när vi missar nuet för att vi ständigt lever i framtiden. Problemet är när allt som är vardag associeras med ordet måste. Tänk om vi bara kunde släppa det? Vi får göra alla de sakerna som vår vardag består av. Nyckeln är hur vi ser på dem.

När jag väl tänker på det så blir det så tydligt. Att natta mitt barn tar oftast en timme – ena dagen är jag frustrerad och stressad, andra dagen är jag helt lugn och närvarande. Väljer att skratta med henne istället för att tvinga fram sömnen.

Allt handlar ju egentligen om ens sinnestillstånd. Är jag lugn och balanserad, återhämtad och närvarande, så känns livet faktiskt alltid ganska härligt, oavsett vad det bjuder på. När jag är för mycket i huvudet, stressar och inte prioriterat återhämtning, så hamnar jag i ett tillstånd av flykt. Varje situation ska bockas av snabbt och jag glömmer att se det fina i varje stund.

Och visst finns det någonting väldigt fint i varje stund när man tänker efter?

Innehåller annonslänkar

 

top / eterisk olja / yogamatta / torrborstebok / essence

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Frihet och avund

Hej bästa bloggisar

Det är lördag kväll och klockan närmar sig 23.00, en tid då jag vanligtvis ligger utslagen bredvid Stella sedan länge. Inte idag! Nyss när jag svepte fram på min VOI i den ljusa sommarkvällen efter kvällens tjejhäng, så kände jag en sådan enorm frihetskänsla svepa över mig. En frihet över att vara i min egen kropp, inte ha några andra än mina egna behov att se efter och inga som helst måsten som väntar. Det är alldeles för sällan jag känner så.

Idag fick jag frågan vad den största utmaningen som förälder har varit och svaret var helt uppenbart: bristen på just frihet.

Efter att ha varit mammaledig i ett års tid och, helt ärligt, katastrofalt dålig på att boka in tid för mig själv, är det som att någonting skriker inuti mig. Det är ett skrik efter kravlös tid. Vid i princip varje tillfälle då jag bokar in tid för mig, så gäller den tiden oftast något slags jobb eller på sin höjd en timmes yoga. Helst mitt på dagen, så jag inte missar nattningen. Det är ju bara jag som klarar av att utföra den. Och som jag kritiserat Adam för att ”han inte kan natta Stella” – men jag är ju också expert på att sticka in huvudet efter två minuter för att jag vet att jag gör det bättre och snabbare, och framförallt utan skrik. Inte optimal insats av mig, med andra ord.

Längtan efter egentid är så stark i mig varje, varje dag men att faktiskt se till att få den är jag inte särskilt bra på. Jag tittar på andra mammor som lämnar bort sina barn för att gå ut och ta ett glas, fika eller bara umgås och jag känner sådan avundsjuka. Dels för att det verkar så lätt, men också för att jag känner sådan brist på det planet i livet. Vår livssituation med jobb och barnvakts möjligheter är allt från optimal, men min insats är också svag. Varför? Jag vet inte. Kanske för att jag har svårt att be om hjälp. Be om tid. Eller för att jag blivit så bekväm i våra rutiner så att bryta dem nästan känns svårare.

Det enda jag verkligen vet är känslan av frihet är ett grundläggande behov för att jag ska vara balans och en lycklig människa. Det spelar ingen roll hur mycket jag gör för min hälsa om jag inte tillgodoser det. Jag mår inte bra av att känna att ”jag måste ta tillvara på varje sekund jag har själv”. Herregud, man måste ju bara få VARA ibland! Utan stressen att behöva maxa tiden, utan måsten att bocka av.

Så nu är det jag som sätter mig first thing imorgon (det är ändå verkligen läggdags nu haha) och planerar in tid som får mig att känna mig fri. Även om det är sällan och långt fram i tiden. Det ska bara göras.

xx

Hon gör mig lyckligast i världen men det minimerar aldrig behovet av tid för mig själv<3
  1. Oj vad otippat att du är gravid igen, eftersom som du jagat efter en del egentid. Nu blir det nog inte lättare 🙂

  2. Så skönt att någon mer känner likadant. Jag har en treårig son och även om jag älskar att vara med honom så känner jag ofta ett behov att att bara få vara ensam, även om det bara är för en timme, och inte ha ansvar för någon annan än mig själv.

    Jag och min sambo bestämde precis att vi ska ge varandra varsitt ”egendygn” på semestern. Ser så mycket fram emot att få vara själv och sova ut, yoga i lugn och ro och sedan bara ta dagen som den kommer utan att ta hänsyn till någon annan än mig själv 🙂

  3. Åh så jag känner igen mig i dina texter!! Så skönt att höra någon annan tänka samma. Är precis som du beskriver. Nybliven mamma och försöker hitta vägen fram just nu ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.