Hej alla bästa
Tack för massa fin feedback på inlägget om avundsjuka. Jag följde era råd och drog iväg för att spela padel en timme förra helgen – och det gick ju faktiskt strålande! Jag hade lite ångest innan och såg knappt fram emot det om jag ska vara ärlig, tills att jag snörade på mig mina sneakers och gick in i hallen. DÅ kände jag mig till och med lycklig.
På tal om lycka, så har jag en av låtarna från Pippi Långstrump på hjärnan (hej momlife haha), ni vet den när Tommy sjunger ”jag är lycklig, jag är lycklig! Jag är lycklig hela långa veckan ut!” så har gått runt och nynnat på den här hemma, vilket Stella har tagit efter (och hon sjunger det så gulligt så jag svimmar). Hur som helst så sa jag plötsligt till Stella, helt utan eftertanke: att vara lycklig betyder att man mår bra och är glad.
Det är fan inte mer komplicerat än så?
Ändå är begreppet lycklig någonting som vi kanske inte använder så himla ofta, eller är det bara jag? Kanske för att vi av naturen alltid strävar efter mer, eller kanske för att det kan vara så svårt att landa i det som är nu. Så jag ska börja känna efter så ofta jag kan och påminna mig själv om när jag faktiskt känner lycka, av både smått och stort.
Just idag är jag faktiskt lycklig. Det är sol, jag är relativt utvilad och det känns som att många bitar i mitt liv börjar falla på plats sakta men säkert. Sådant som jag oroat mig för, stressat över och varit totalt ovetandes kring börjar lösa sig på ett väldigt fint sätt. Men med allt som pågår i världen just nu känner jag också mycket dåligt samvete för det som gör mig lycklig, för samtidigt känner jag en enorm ledsamhet, hopplöshet och oro.
Och det är ju en läxa i sig också, att man kan känna alla sådana saker på samma gång.
xx