Den där känslan när drömmar spricker, visioner går i kras och livet ska planeras om är kanske den svåraste som finns.
Jag utmanas på ungefär alla plan just nu, allra mest med mitt tålamod. Det är ungefär lika bra som mina barn är på att lyssna när jag ber dem. Jag vet liksom inte var jag ska styra mot härnäst. Behöver navigera bland alla känslor, visioner, val och drömmar men magkänslan säger allt och ingenting på samma gång. Kan inte låta bli att undra vad livet försöker lära en när ingenting blir så som man föreställt sig. Finns det en lärdom i allt?
Försöker hoppas på att solskenet väntar när jag har korsat havet av piskande vågor. Att jag orkar kliva ur båten när den är i hamn. Jag vill lägga alla utmaningar bakom mig och välkomna en helt ny start. Ett nytt kapitel. Men vad gör man om vägen dit kantas av alldeles för höga vågor?
xx