Min förlossningsberättelse med andra barnet

Det känns fortfarande totalt overkligt att jag nu är mamma till två småttingar, och när folk runtomkring mig frågar hur det känns så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har knappt funderat över hur det känns om jag ska vara ärlig, jag har bara kommit in i något  slags flow av att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Och stundtals där mellan försöker jag suga åt mig av alla varma stunder och landa i att det här är vår nya verklighet. Som när jag har bebis sovandes på mig och drar in doften av henne när jag pussar på hennes huvud, och samtidigt ler med hela hjärtat åt när Adam springer runt och jagar Stella som kippar efter andan av skratt. Eller när jag och Stella smyger upp tidigt på morgonen och bebis sover i sitt nest bredvid oss i soffan. Då bäddar Stella ner sin Pippi eller Bamse och säger ”sova bebis” och så håller hon bebis i handen samtidigt som hon sitter i mitt knä och jag pillar henne i håret. Dom stunderna av total närvaro, då känns det förstås helt magiskt.

Det var fredagen den 10/12 som jag vaknade tidigt på morgonen och kände någonting blött i trosorna. Jag trodde förstås att vattnet hade gått, men möttes av lite blod istället. Kort därefter kände jag första värkarna komma smygandes. Första tanken var fyfan vad härligt, äntligen sätter det igång. Jag låg vaken ett par timmar tills Stella och Adam vaknade och förklarade direkt för Adam att det var på gång, men inte särskilt intensivt än. Vi kände oss båda så himla lättade, vi hade nämligen ett tillväxtultraljud inplanerat den dagen (jag hade gått 7 dagar över BF) som vi nu kunde skippa!

Den här dagen hade förskolan stängt vilket gjorde oss lite småstressade för precis alla hade förklarat för oss att det går så himla snabbt med andra barnet, till och med min barnmorska. Vi ville ju såklart vara på den säkra sidan, så min mamma kom över redan vid nio på morgonen som stand by. Hela dagen hann dock ticka på och vid klockan fyra på eftermiddagen, tolv timmar från första värken, började de bli mer intensiva. Jag ringde till förlossningen en stund därefter som bad mig ringa igen när värkarna kom ungefär var fjärde minut och höll i sig i ca en minut. Klockan hann bli strax efter 18 tills vi ringde igen, packade ihop våra sista saker och pussade Stella hejdå innan vi satte oss i bilen och åkte mot Danderyd. Då var värkarna intensiva men absolut hanterbara, jag kunde till exempel fortfarande bära på Stella och ta en värk.

Väl framme visste vi inte om vi skulle få skrivas in, dom förklarade nämligen på telefon att vi kanske inte skulle få ett rum om jag verkade må lite för bra, så bilresan dit var jag så nojig. Som tur var konstaterades det att jag var 5 cm öppen och livmodertappen helt utplånad (yeey) och efter den undersökningen blev värkarna mer intensiva. Vi beställde sushi till middag som vi åt samtidigt som jag tog mer och mer kraftiga värkar, fortfarande ungefär var fjärde minut.

Vid 21 kom personalen som skulle jobba natt och vi fick tre fina tjejer som skulle ta hand om oss genom natten. Jag hade inget förlossningsbrev eller liknande utan meddelade bara att mitt enda önskemål var att ”få ut ungen asap” haha och att de skulle pusha mig, jag klarar inte av mjuka tag utan behöver en fast hand som säger åt mig vad jag ska göra i en sån här situation. Sedan fick jag testa lustgasen som fungerade såå bra (mådde inte alls bra av den första förlossningen) och en stund senare kom vi fram till att jag skulle testa att bada för att kicka igång produktionen av oxytocin.

Väl i badkaret blev värkarna ännu mer intensiva och jag satt där med lustgasen i högsta hugg samtidigt som vi babblade med en utav våra gulliga barnmorskor. Till slut pallade jag inte mer och meddelande att det var dags för epiduralen om jag skulle palla smärtan. Då hade jag värkar typ var annan minut.

Tillbaka på rummet så kom narkosläkaren och satte epidural och så fort den kickade in så kände jag knappt värkarna alls. Vi blev rådda att försöka sova en stund och den 1,5 timmes napen var guld för energin kan jag lova. Vaknade av ett rejält tryck nedåt och då kom barnmorskorna precis in för att väcka oss, dom hade redan sett att värkarna var kraftigare. Nu gick också vattnet när jag gick på toaletten. Klockan var nu ungefär 02.30 den 11/12.

Jag fick sitta en stund på pallen med Adam bakom mig och kände mig verkligen avslappnad. Tog ett par smärtsamma värkar där men kände så jäkla mycket power, insåg att det var precis en sån här förlossning jag hade föreställt mig: att känna in kroppen och bara jobba med den. Förra gången var jag ju helt borta, kräktes genom allt och fick så fruktansvärt mycket värkstimulerande dropp. Såhär i efterhand förstår jag att det var därför den förlossningen blev så mycket tuffare. Men hur som helst, så bytte vi till lite olika positioner i liggande ställningar och sen under kanske 20-30 minuter kom de rejäla krystvärkarna som jag trodde skulle spränga mig där nere. Kl 04.03 föddes vår dotter <3

Vi fick en lite läskig start, fast där och då så var jag så utmattad att jag inte riktigt kunde ta in det. När jag hade krystat ut huvudet noterade jag direkt att jag inte hörde henne skrika. Det tog någon minut innan nästa värk då jag kunde trycka ut kroppen också, och när jag fick henne på bröstet sa jag direkt ”hon skriker fortfarande inte” och då tog barnmorskorna med sig henne och Adam och gick ut samtidigt som de sa att allt skulle bli bra. En av barnmorskorna kom tillbaka in igen och jag frågade ”kommer hon må bra, kommer allt bli bra!?” och hon lovade att det skulle gå bra.

Jag litade helt på henne och vilade lugnt i hennes svar. Det hade jag nog inte gjort om jag inte var så slut efter förlossningen men nu var det iallafall så. De andra två kom in och vi skrattade och skojade till och med lite under tiden som bebis blev omhändertagen.

När barnmorskorna gissade på att hon vägde 4,8 kg skrattade jag bara. Omöjligt. Fick även konstaterat att det var den största moderkakan dom någonsin hade sett, så stor att de var tvungen att väga den. Och gissa vad? Min moderkaka vägde 1,2 kg – genomsnittet är ungefär 0,5 kg. Tydligen genetiskt! Haha. Jag blev sydd (gick bara upp två stygn från förra förlossningen, halleluja) och under tiden kom Adam och personalen tillbaka med lilltjejen. Jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut, och andas in henne. Känna hennes lilla kropp mot min. Titta ordentligt på det där lilla ansiktet som såg ut som en liten gullig farbrors och föreställa mig livet med en familj på fyra.

När man ligger där på britsen och hela förloppet som man föreställt sig så länge är över, så står tiden i princip stilla. Det kändes som att hundra år hann passera innan vi rullades in i vårt rum. Och så låg vi där alla tre, trötta, men åh så lyckliga.

Bebis vägde exakt 4,8 kg och mätte 55 cm. En stor bebis men samtidigt så, så liten <3

Nu ligger jag här med mini på bröstet samtidigt som jag skriver, min stora plutt har precis blivit nattad av sin papi, och jag kan inte låta bli att känna att livet är helt komplett. Jag har precis allt man kan önska sig: en partner som jag älskar över allt annat och två små som jag inte kan slita blicken från för att de är så fina. Jag vet ju att det inte alltid kommer kännas så magiskt som precis just nu, småbarnslivet har inte varit enkelt innan och med ytterligare en plutt så lär det ju inte bli enklare. Men jag vet också att det fina trumpar det svåra med hästlängder – så jag försöker ta in känslan av tacksamhet i varje cell i min kropp. Det här är precis allt jag behöver.

xx

Här finns min första förlossningsberättelse <3

  1. Vad härligt att höra om din förlossning, lät som en revansch från din förra. Jag fick precis mitt första barn en vecka efter dig. Kan inte du berätta om hur nätterna ser ut? Jag fick en chock av natt 2 – mardrömsnatt med amning som inte funkade, sömnbrist och gråt från både mig och bebis.. Nu dag 4 och nätterna är fortfarande hemska, får ingen sömn då bebis bara vill amma och sedan absolut inte läggas ned. Sover på dagarna i intervaller av max 2 h åt gången i den mån det går men känner mig helt förstörd. Behöver lite tips och pepp! Älskar din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

FORNIS WELLNESS COACH

Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.

Första veckan som tvåbarnsmamma

Hej vänner! Ledsen för radiotystnaden här men vi har landat i ”bebisbubblan” under veckan som varit. That’s right, hon är äntligen här nu! Den 11/12 fick vi till slut träffa vår lilla tjej, som faktiskt inte alls var så liten utan stoltserade med 4,8 kg.

Trots att jag för inte så länge sedan gick igenom en förlossning så hade jag helt glömt bort hur omtumlande den första med en nyfödd liten bebis är. Inför sitt barns födelsedag så är man otroligt fylld utav förväntan, och i princip all vaken tid går åt att analysera kroppens signaler på att förlossningen är på gång. Att förbereda inför en litens ankomst är inte särskilt svårt, men den psykiska förberedelsen är inte riktigt lika enkel. Man har ju ingen aning om vilken typ av förlossning som väntar, hur kroppen eller psyket kommer må efteråt eller vad för typ av barn man för till världen.

Efter att min första dotter föddes kände jag en enorm prestationsångest på så många plan. Jag ville visa att man visst kan leva ganska likt som man gjort innan (vadå, det är en fråga om inställning!), jag ville få känna mig snygg igen på direkten (som så många verkar göra på instagram), jag ville glida in i rollen som supermamma som visst kan bolla hur mycket som helst på samma gång, och jag ville såklart ta emot besök varje dag och visa upp vår lilla stjärna. Detta kan vara min viktigaste lärdom från det: skala ner drömscenariot från 100 till typ 20, så gör du dig själv en björntjänst. Att måla upp en bild av hur dagarna ska se ut kommer bara skapa obalans och fruktansvärt mycket prestationsångest. Säg nej till besök om du inte orkar, våga ställa in om det är så och sätt dig själv så mycket i första hand som det går.

Övergången från ett barn till två är ju en helt annan omställning även om den på många sätt är precis likadan. Mycket kommer naturligt på ett sätt det absolut inte gjorde med första barnet, samtidigt som mycket känns totalt onaturligt – för hur ger man lika mycket kärlek till två små individer med helt olika behov och dygnsrytm?

Så ja, veckan efter förlossningen är omtumlande på så många plan. Kroppsligt, emotionellt och bara att få ihop vardagen på ett sätt som passar ens eget livspussel. Oavsett om det är en omställning till ett barn eller fler så kvartstår det faktum att livet som man känner till det på en sekund förändras till något helt obekant.

Därför tänkte jag dela några delar av min första vecka som tvåbarnsmamma <3

Dag 0: på BB 

Vår dotter kommer till världen strax efter kl 04 på morgonen. Vid kl 07 anländer vi till vårt rum och alla tre slocknar på en millisekund. Resten av dagen går åt till att bli väckta för olika kontroller och mat, och sedan somna om igen på repeat. Bebis ligger på mitt bröst värvat med Adams och i nestet mellan oss, och allt känns förvånansvärt smidigt. Hon myser mest, sover i princip konstant och jag tänker att hon är en liten ängel. Jag har inte alls lika ont i kroppen som efter förra förlossningen och gläds lika mycket åt det. Närmare kvällen åker Adam hem till Stella och jag spenderar en till natt på BB med lillasyster. Vid 20 tiden somnar vi bredvid varandra till spa-musik och jag tänker att den fruktade mardrömsnatten inte kommer att ske för fem öre.

Obs! Förlossningsberättelse kommer givetvis i ett separat inlägg.

Dag 1: BB och att få komma hem

Mardrömsnatten inträffade till 110 %. Efter en timmes sömn påbörjades något slags amningsrace utan dess like och jag intog en halvt sittandes position resten av natten, värvat med att febrilt försöka göra bebis nöjd vid bröstet. Vid 03 ringde jag på barnmorskan och bad att få hjälp med amningen jag höll på att bli galen. Det tog ett par sekunder så var hon världens nöjdaste, sedan gjorde jag misstaget att försöka lägga ner henne i nestet. Vi krigade i en timme till innan jag ringde på barnmorskan igen, som nu erbjöd sig att ta hand om henne en stund så att jag kunde få sova. Jag förklarade att det behövde hon absolut inte, bara säg vad jag ska göra, men jag hade visst ingenting att säga till om. Jag låg själv kvar med tårarna rinnandes och tänkte att jag var totalt värdelös som inte fick till det, jag som redan har ett barn som knappt gjorde något annat än att amma. Några minuter senare somnade jag.

Ett par timmar senare kom barnmorskan in och väckte mig med bebis och både tacksamhet och energi svepte över mig, precis som känslan av att vilja göra revansch: detta ska vi ju fixa bebis!! Vi somnade om tillsammans och sedan fortsatte BB lunket med sömn varvat måltider ett par timmar fram. Strax innan lunch var vi på besök hos barnläkaren och därefter var det dags att bli hämtade och få åka hem till storasyster.

Att presentera Stella för bebis var topp tre finaste ögonblicket i mitt liv. När hon först kom springandes mot mig med lycka i sprutande ur varje liten cell och gav mig den varmaste kramen någonsin, för att sedan titta på bebis och ropa ”bebis!!!” samtidigt som hon skrattade och studsade upp och ner. Wow. Några stunder av svartsjuka och tårar inträffade absolut efter detta men allt som allt gick det förvånansvärt bra.

Dag 2: Första promenaden, hormoner och luciatåg

Det är måndag morgon och dessutom lucia. Vi har bestämt oss för att hålla Stella hemma från förskolan den här veckan på grund utav RS-viruset, men just idag ska hon gå sitt allra första luciatåg på förskolan och att både hon och vi ska närvara känns som en självklarhet. På förmiddagen tar jag min första dusch hemma medan lillan sover och njuter varje millisekund som det varma vattnet rinner nerför min ömma kropp. Magen är mjuk som en bulldeg men jag känner mig stolt när jag tittar på den och resten av min kropp och tänker på mina två småttingar som den har burit på och skapat.

Fram tills att vi ska bege oss dit så blir det givetvis stress då det plötsligt ska ammas stup i kvarten. Det slutar med att jag går och bär bebis samtidigt som jag ammar den korta biten vi har till föris för att hinna i tid. När alla barnen lussar in i rummet där vi föräldrar sitter och väntar förväntansfullt känner jag lyckotårar (hormoner) bränna bakom ögonlocken. Stella letar febrilt efter oss med blicken och springer sedan rakt in i min famn och tittar bebis, och sedan på Adam, och säger ”bebis pappa!!”. Jag får en klump i magen när jag lägger över henne i Adams famn, för jag vill att det ska vara Stellas stora dag med luciatåg och allt. Vi kramas länge och så sjunger vi med till alla jullåtar. Tipp tapp är alla barns favorit!

Jag bär bebis hela vägen hem också, och inser snabbt att min första promenad med Stella efter förlossningen var över på bara ett par minuter pga smärta. Sjukt härlig insikt att min kropp verkar återhämta sig så snabbt denna gången, och verkligen ingenting jag skulle ta för givet.

Dag 3: Hormonerna ballar ur

Idag ska vi på återbesök på BB kl 8.30 och jag känner stressen redan kvällen innan. Precis som fruktat blir det en hetsig morgon och jag har tårar i halsen genom hela. Lite oklart varför, allt känns bara extremt tufft efter få timmars sömn och en väldigt missnöjd bebis. Jag gråter ett par gånger och sekunden jag går in på återbesöket börjar jag gråta igen. Tur att jag hamnade hos den mest varma barnmorskan man kan tänka sig som visar 110 % förståelse och smittar av sitt lugn på mig.

Första heldagen med två barn hemma går i raketfart men ändå ganska så bra. Kvällen blir lite tuffare och slutar med att jag ligger med bebis i famnen samtidigt som jag nattar Stella i hennes säng. Otippat nog så går det rätt bra och tillslut somnar hon, medan jag ligger i kanske den mest obekväma ställning jag någonsingjort med två barn på mig, haha. När båda barnen sover plockar Adam ihop en charkbricka till oss som intas framför Harry Potter och med första glaset rödvin (som jag längtat!). Drömscenario efter dagen? Ja.

Dag 4: Pajbak

Natten blir den bästa hittills och jag får dessutom sova ut en stund när Stella vaknar, innan jag och Adam byter av varandra så att han får lite sömn också. Bebis sover vidare och det känns magiskt att få vara utvilad och kunna ge min stora tjej all kärlek och uppmärksamhet jag kan. Vi tittar på Bamse, läser böcker och bygger med klossar. Jag blir varm i hjärtat av känslan att få räcka till och finnas för henne lite extra nu och vi har världens mysigaste förmiddag.

På dagen bakar jag en matpaj med broccoli och fetaost för att vi ska ha snabbt tillgänglig mat under veckan, och det kan ha varit ett av mina bästa beslut. Paj som dessutom bara blir godare dagen efter ju, mm. Det slutar med att vi äter paj både till lunch och middag två dagar i rad för att energinivån är nollad för länge sen och likaså orken att laga mat. Stella har blivit en riktig rebell mot både mig och Adam vid det här laget och gör allt för att visa att det är hon som bestämmer hemma. Efter en miljon uppvak från hennes håll slutar det med att vi alla fem (vi har ju en katt också!) sover i vårt rum, otroligt nog så funkar det.

Dag 5: Hon växer så det knakar + mjölkexplosion

Jag får sovmorgon igen och går inte upp förrän strax innan 9 vilket känns som en ren dröm. Adam har redan lämnat Stella på på förskolan tidigt, hon ska få leka ute med barnen i ett par timmar har vi bestämt. Därför kastar jag i mig morgonkaffet och promenerar sen ner till föris för att hämta hem henne. Vi promenerar tillbaka tillsammans och det känns genast som att hon är på mycket bättre humör efter att ha träffat alla kompisar. Väl hemma ligger bebis och sover i vanlig ordning och resten av dagen blir ett race av lek och amning. På eftermiddagen hinner vi med ett besök på BVC som bekräftar att hon redan blivit 1 cm längre och gått upp några hundra gram sedan förlossningen. Inte så konstigt, för nu sprutar det mjölk ur mina bröst så att lillan nästan inte hinner med, haha. Tänker på ångesten över amningen första natten och känner mig så tacksam över att det nu fungerar så pass bra.

Dag 6: Bästa dagen hittills

Jag har lovat Adam sovmorgon vilket känns sådär när jag varit vaken med bebis mellan 02.30-04.30, och sedan blivit väckt av Stella 05.30. Men hans senaste nätter och tidiga morgnar med Stella har faktiskt inte varit helt enkla. Plus att det ändå finns lite energi i mig! För idag har vi bestämt att hon ska få vara på förskolan, sista dagen med alla kompisarna innan jullovet. Powernapen är alltså inte långt borta. Efter allt morgonmys och fix så promenerar vi hand i hand ner till föris innan jag skyndar tillbaka i all hast eftersom bebis hann bli hungrig IGEN (vad gör man om inte ammar/matar första tiden!?).

Resten av dagen går åt att fortsätta amma typ var annan eller var tredje timme och röja i ordning kaoset hemma efter veckan. Och så styra upp mig själv lite också: långdusch, hårinpackning, måla naglarna och smörja in hela kroppen. Så jäkla härligt. Adam som är den mest rastlösa människa jag vet drar iväg under dagen också, vilket betyder en massa egentid som också känns underbart. Jag älskar att få strosa runt hemma ensam (eller okej inte helt ensam, men än så länge är bebis inte så tidskrävande på dagarna haha).

Helt klart bästa dagen hittills både hormonellt och på alla andra plan. Känner mig mer och mer lugn i rollen som tvåbarnsmamma för varje dag som går, även om det verkligen inte har gått lång tid alls och det säkerligen kommer hända massor på vägen. Till helgen känner vi (jag) oss redo för att ta oss ut lite mer och göra något mer utmanande aktiviteter än hemmamyset med  två barn och jag är SÅ glad att vi tagit det så pass lugnt de första dagarna tillsammans helt utan krav.

Puss <3

  1. Underbart med en liten bebis, och hon är så söt! 🥰 Och den där efter-förlossningströttheten mixat med att kroppen inte är som den ska tillsammans med amningshormoner är verkligen inte att leka med! Och när man får andra bebisen så har man dessutom ett syskon på sidan som också behöver tid och kärlek, man kan bli slut för mindre! Jag kommer ihåg när jag fick mitt andra barn, att jag satt en kväll vid min äldsta dotters säng när hon hade somnat och grät och viskade förlåt för att jag satt henne i den sitsen att det kommit en till som tog all min tid. När jag tänker på det nu, 6 år efter så finns det ju inget finare än att ge ett syskon till sitt barn, om man har den möjligheten. Dina två tjejer kommer att ha varandra livet ut, och det är så mycket kärlek att få ha en till vid sin sida när man växer upp! Så om du känner som jag gjorde nu när du är mitt uppe i allt nytt så försök att tänka att den där lilla bebisen kommer att ge så otroligt mycket glädje åt din äldsta genom livet! Och tvärtom såklart! Var inte hård mot dig själv, försök att vila och släppa på all prestation och alla krav och njut av din lilla familj! Stor kram ❤️

    1. Blev så rörd när jag läste detta så jag började gråta. TACK <3 Det är verkligen precis så jag ofta känner, att jag bara vill säga förlåt för att jag inte kan ge henne lika mycket uppmärksamhet som hon är van vid och som jag vill. Men som du säger, ett syskon är ju långt ifrån ett hot utan det finaste man kan ge. Tack för dina ord, massa kramar!! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Snart så!

Innehåller annonslänkar

Okej så det här med att vara i nuet när man har en vecka kvar tills beräknad förlossning är ju totalt omöjligt. När man har varit gravid i nio månader (och dessutom haft två riktigt täta graviditeter) så måste ju varenda kvinna känna en brutal längtan efter due date och allt som kommer efter. Jag suger givetvis åt mig av varenda fin stund då det bara är vi tre MEN nu orkar jag inte vakna upp gravid en enda dag till känner jag.

Dels är jag alldeles för nyfiken på tjejen i magen, hur hon kommer att mottas av min andra lilla tjej, hur livet som tvåbarnsmamma kommer att te sig och hur vardagen kommer se ut när vi är lika många vuxna som barn. Men just precis nu så drömmer jag mest av allt om att bara få känna mig lätt igen. Kunna ligga både på mage och på rygg, ha på mig (relativt) vanliga kläder, kunna gå en promenad utan smärta och andningssvårigheter och stärka upp min kropp igen. Börja hitta tillbaka till mig själv och samtidigt klura ut och bygga upp nya rutiner och vanor. Och kunna ta ett glas vin precis när jag känner för det! Åh åh ÅH vad jag längtar efter precis allt.

Tvåbarnsmamma Amanda 2.0 snart ses vi.. (förnekar givetvis allt som har med nerspydda kläder, smärta i underlivet och hormonpåslag deluxe att göra).

bronzer / ögonmask / kappa / leggings /örhänge / sweatshirt / kashmirkepsserum /

Gjorde föresten en hinnsvepning idag så låt oss hålla tummarna tillsammans att den ger effekt asap hehe!

xx

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vabveckan fortsätter

När jag skyndade ut från matbutiken idag med en tjurig Stella på ena armen, en gravidmage som känns som att den väger ton, ett bäckene som möjligtvis klyvs i två delar snart och så en matkasse på det, så kände jag hur tårarna brände rejält bakom ögonlocken. Halvvägs in i vabveckan är jag totalt slutkörd? Förutom att det är sjukt krävande att ta hand om en skör liten människa som mår så dåligt att man önskar man kunde pussa bort all smärta, så är det ännu lite mer krävande att göra det helt själv och inte få någon sömn på köpet. Nämnde jag att min katt hade diarré imorse och jag fick springa efter henne och torka från vår vita matta bland annat….. Rabblade upp hur less jag var på precis allt om och om igen i mitt huvud av ren frustration, tills jag bestämde mig för att ta bussen hem istället för att gå. Stella satt lugnt i mitt knä och åt russin ur sin ask medan hon tittade på människorna på bussen. Andas.

Okej, livet är inte hemskt. Stella är snart frisk, Adam är snart hemma igen och typ 80 % av graviditeten är avklarad. Andas. Jag har världens finaste familj och vänner, jag får mestadels göra sånt jag tycker är väldigt roligt, när Stella lekte kurragömma med mig innan så höll jag på att smälta av kärlek, mamma kommer på lördag och avlastar mig så jag hinner ikapp. Andas, andas, andas.

Jag skulle vilja utnämna mig själv till expert på att grotta ner mig i jobbiga tankar och älta dem om och om igen. Men jag är också rätt duktig på att inse hur onödigt mycket jobbigare allt blir när man fokuserar på allt som känns skit istället för att tänka på och känna in allt som är bra – kanske till och med mer än bara bra (!) – och påminna sig om att vad det än är, så kommer det att vända.

Väl hemma, en powernap för Stella och en liten dos jobb och återhämtning senare, så delade vi på ett äpple i soffan framför Pippi innan vi kastade ut allt lego på golvet som sedan fick följa med ner i badkaret. Vi skrattade, busade och kramades. Stella var nöjd, jag var glad och ingen katt hade bajs i rumpan. Då är väl livet rätt bra ändå?

Om vi fokuserar på det fina runt om oss så kommer vi fylla oss själva med kärlek och positivitet på köpet.

<3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Är gräset grönare på andra sidan?

Häromdagen satt jag och Rebecka i bilen på väg till Plantagen för att köpa lite nya växter. På något sätt kom vi in på hur mycket jag längtar efter att kunna dricka ett glas vin igen och som vanligt så kommer min syster med klok input som får mig att tänka till. Efter en stund sa hon: Mandis, jag vet att det kan verka som att gräset är grönare på andra sidan, men vet du, jag längtar så mycket tills jag är precis där du är nu. 

Rebecka har varit den personen som fått höra mina klagomål och som alltid ställt upp när jag håller på att gå sönder. När foglossningen varit som värst, när Stella sovit som sämst, när jag behövt avreagera mig på livet och så vidare. Så det handlade inte så mycket om det där glaset vin, utan snarare om att hon vet att mitt huvud ofta är på en annan plats än i nuet. Att jag kämpar med omställningen som sker i och med föräldraskapet. Att det finns en längtan i mig efter det som väntar när småbarnstiden och graviditet är förbi.

Vi tre för förra sommaren

Och såklart så fick det mig att tänka. För ett par år sen drömde jag om en familj med två barn, det var verkligen högst upp på önskelistan när jag visualiserade framtiden. Jag såg mig själv som en självklar mamma och partner, tänkte att det är precis det som är meningen med allt. Familjen.

Och visst är det ju så att relationer är det viktigaste vi har, men det är nog klokt att påminna sig själv om att det som utåt sett kan verka så fantastiskt inte alltid är lika med lycka.

Nu är jag långt ifrån olycklig, men en dröm om familjelivet och det livet på riktigt är två helt olika saker. I drömmen finns inga barn som är missnöjda, sömnbrist, partners som glömmer bort att ha riktiga samtal och sover i olika rum, ett hem fyllt av disk, leksaker och kläder i varje hörn, brist på tid och ork eller ett huvud som går på högvarv för att inget någonsin blir som man hade tänkt sig. I drömmen ser man utflykter tillsammans, en familj som skrattar och kramas, barn som sover genom nätterna och alltid är på strålande humör, partners som myser och dricker vin när barnen somnat, och som hinner prata med varandra om annat än vad som ska lagas till kvällsmat eller vem som ska städa.

Det finns förstås två sidor av verkligheten. Den som är precis så man hade tänkt sig, med lyckorus och allt därtill – men också alla utmaningar som man inte förstod skulle bli så kämpiga som de faktiskt blev.

Därför blir det en så otroligt kraftfull insikt när jag kommer på att andra drömmer om precis det jag har nu: en partner, som tanken är att jag ska gifta mig med. Ett friskt barn. En bebis i magen. Planer på att bygga hus. Ett tryggt, stabilt och bra liv. Men allt det där man längtat efter och sedan ”får”, spelar ju ingen som helst roll om man inte kan njuta utav det och om man ständigt känner en längtan efter det som kommer sen.

Så påminnelsen om att vara här och nu, känna tacksamhet för det vi har och insikten om att vi förmodligen kommer sakna småbarnstiden när den är förbi – det är den som håller oss flytande. Iallafall mig. För min egen del handlar det också om att släppa taget om perfektionisten i mig. Perfektionisten som alltid vill ha det välstädat hemma, vara harmonisk och glad från morgon till kväll, känna mig 10 poäng snygg varje dag och som aldrig någonsin tappar humöret på barn eller partner. Kan jag släppa på det, acceptera att livet är allt annat än perfekt – tror jag att det är lättare att landa i lyckan och uppskatta småbarnstiden lite extra.

Ställer mig ofta frågan hur alla andra mammor gör för att orka sig igenom de kämpiga stunderna men har jag insett att det är ingen som orkar. Vi tappar det alla till och från, och sen får vi den där magiska stunden som gör att vi orkar lite till. Som påminner oss om att gräset inte är grönare på andra sidan. Småbarnstiden är tuff, den är också det finaste vi har.

<3

Vi tre nu. Plus mini i magen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *