Första veckan som tvåbarnsmamma

Hej vänner! Ledsen för radiotystnaden här men vi har landat i ”bebisbubblan” under veckan som varit. That’s right, hon är äntligen här nu! Den 11/12 fick vi till slut träffa vår lilla tjej, som faktiskt inte alls var så liten utan stoltserade med 4,8 kg.

Trots att jag för inte så länge sedan gick igenom en förlossning så hade jag helt glömt bort hur omtumlande den första med en nyfödd liten bebis är. Inför sitt barns födelsedag så är man otroligt fylld utav förväntan, och i princip all vaken tid går åt att analysera kroppens signaler på att förlossningen är på gång. Att förbereda inför en litens ankomst är inte särskilt svårt, men den psykiska förberedelsen är inte riktigt lika enkel. Man har ju ingen aning om vilken typ av förlossning som väntar, hur kroppen eller psyket kommer må efteråt eller vad för typ av barn man för till världen.

Efter att min första dotter föddes kände jag en enorm prestationsångest på så många plan. Jag ville visa att man visst kan leva ganska likt som man gjort innan (vadå, det är en fråga om inställning!), jag ville få känna mig snygg igen på direkten (som så många verkar göra på instagram), jag ville glida in i rollen som supermamma som visst kan bolla hur mycket som helst på samma gång, och jag ville såklart ta emot besök varje dag och visa upp vår lilla stjärna. Detta kan vara min viktigaste lärdom från det: skala ner drömscenariot från 100 till typ 20, så gör du dig själv en björntjänst. Att måla upp en bild av hur dagarna ska se ut kommer bara skapa obalans och fruktansvärt mycket prestationsångest. Säg nej till besök om du inte orkar, våga ställa in om det är så och sätt dig själv så mycket i första hand som det går.

Övergången från ett barn till två är ju en helt annan omställning även om den på många sätt är precis likadan. Mycket kommer naturligt på ett sätt det absolut inte gjorde med första barnet, samtidigt som mycket känns totalt onaturligt – för hur ger man lika mycket kärlek till två små individer med helt olika behov och dygnsrytm?

Så ja, veckan efter förlossningen är omtumlande på så många plan. Kroppsligt, emotionellt och bara att få ihop vardagen på ett sätt som passar ens eget livspussel. Oavsett om det är en omställning till ett barn eller fler så kvartstår det faktum att livet som man känner till det på en sekund förändras till något helt obekant.

Därför tänkte jag dela några delar av min första vecka som tvåbarnsmamma <3

Dag 0: på BB 

Vår dotter kommer till världen strax efter kl 04 på morgonen. Vid kl 07 anländer vi till vårt rum och alla tre slocknar på en millisekund. Resten av dagen går åt till att bli väckta för olika kontroller och mat, och sedan somna om igen på repeat. Bebis ligger på mitt bröst värvat med Adams och i nestet mellan oss, och allt känns förvånansvärt smidigt. Hon myser mest, sover i princip konstant och jag tänker att hon är en liten ängel. Jag har inte alls lika ont i kroppen som efter förra förlossningen och gläds lika mycket åt det. Närmare kvällen åker Adam hem till Stella och jag spenderar en till natt på BB med lillasyster. Vid 20 tiden somnar vi bredvid varandra till spa-musik och jag tänker att den fruktade mardrömsnatten inte kommer att ske för fem öre.

Obs! Förlossningsberättelse kommer givetvis i ett separat inlägg.

Dag 1: BB och att få komma hem

Mardrömsnatten inträffade till 110 %. Efter en timmes sömn påbörjades något slags amningsrace utan dess like och jag intog en halvt sittandes position resten av natten, värvat med att febrilt försöka göra bebis nöjd vid bröstet. Vid 03 ringde jag på barnmorskan och bad att få hjälp med amningen jag höll på att bli galen. Det tog ett par sekunder så var hon världens nöjdaste, sedan gjorde jag misstaget att försöka lägga ner henne i nestet. Vi krigade i en timme till innan jag ringde på barnmorskan igen, som nu erbjöd sig att ta hand om henne en stund så att jag kunde få sova. Jag förklarade att det behövde hon absolut inte, bara säg vad jag ska göra, men jag hade visst ingenting att säga till om. Jag låg själv kvar med tårarna rinnandes och tänkte att jag var totalt värdelös som inte fick till det, jag som redan har ett barn som knappt gjorde något annat än att amma. Några minuter senare somnade jag.

Ett par timmar senare kom barnmorskan in och väckte mig med bebis och både tacksamhet och energi svepte över mig, precis som känslan av att vilja göra revansch: detta ska vi ju fixa bebis!! Vi somnade om tillsammans och sedan fortsatte BB lunket med sömn varvat måltider ett par timmar fram. Strax innan lunch var vi på besök hos barnläkaren och därefter var det dags att bli hämtade och få åka hem till storasyster.

Att presentera Stella för bebis var topp tre finaste ögonblicket i mitt liv. När hon först kom springandes mot mig med lycka i sprutande ur varje liten cell och gav mig den varmaste kramen någonsin, för att sedan titta på bebis och ropa ”bebis!!!” samtidigt som hon skrattade och studsade upp och ner. Wow. Några stunder av svartsjuka och tårar inträffade absolut efter detta men allt som allt gick det förvånansvärt bra.

Dag 2: Första promenaden, hormoner och luciatåg

Det är måndag morgon och dessutom lucia. Vi har bestämt oss för att hålla Stella hemma från förskolan den här veckan på grund utav RS-viruset, men just idag ska hon gå sitt allra första luciatåg på förskolan och att både hon och vi ska närvara känns som en självklarhet. På förmiddagen tar jag min första dusch hemma medan lillan sover och njuter varje millisekund som det varma vattnet rinner nerför min ömma kropp. Magen är mjuk som en bulldeg men jag känner mig stolt när jag tittar på den och resten av min kropp och tänker på mina två småttingar som den har burit på och skapat.

Fram tills att vi ska bege oss dit så blir det givetvis stress då det plötsligt ska ammas stup i kvarten. Det slutar med att jag går och bär bebis samtidigt som jag ammar den korta biten vi har till föris för att hinna i tid. När alla barnen lussar in i rummet där vi föräldrar sitter och väntar förväntansfullt känner jag lyckotårar (hormoner) bränna bakom ögonlocken. Stella letar febrilt efter oss med blicken och springer sedan rakt in i min famn och tittar bebis, och sedan på Adam, och säger ”bebis pappa!!”. Jag får en klump i magen när jag lägger över henne i Adams famn, för jag vill att det ska vara Stellas stora dag med luciatåg och allt. Vi kramas länge och så sjunger vi med till alla jullåtar. Tipp tapp är alla barns favorit!

Jag bär bebis hela vägen hem också, och inser snabbt att min första promenad med Stella efter förlossningen var över på bara ett par minuter pga smärta. Sjukt härlig insikt att min kropp verkar återhämta sig så snabbt denna gången, och verkligen ingenting jag skulle ta för givet.

Dag 3: Hormonerna ballar ur

Idag ska vi på återbesök på BB kl 8.30 och jag känner stressen redan kvällen innan. Precis som fruktat blir det en hetsig morgon och jag har tårar i halsen genom hela. Lite oklart varför, allt känns bara extremt tufft efter få timmars sömn och en väldigt missnöjd bebis. Jag gråter ett par gånger och sekunden jag går in på återbesöket börjar jag gråta igen. Tur att jag hamnade hos den mest varma barnmorskan man kan tänka sig som visar 110 % förståelse och smittar av sitt lugn på mig.

Första heldagen med två barn hemma går i raketfart men ändå ganska så bra. Kvällen blir lite tuffare och slutar med att jag ligger med bebis i famnen samtidigt som jag nattar Stella i hennes säng. Otippat nog så går det rätt bra och tillslut somnar hon, medan jag ligger i kanske den mest obekväma ställning jag någonsingjort med två barn på mig, haha. När båda barnen sover plockar Adam ihop en charkbricka till oss som intas framför Harry Potter och med första glaset rödvin (som jag längtat!). Drömscenario efter dagen? Ja.

Dag 4: Pajbak

Natten blir den bästa hittills och jag får dessutom sova ut en stund när Stella vaknar, innan jag och Adam byter av varandra så att han får lite sömn också. Bebis sover vidare och det känns magiskt att få vara utvilad och kunna ge min stora tjej all kärlek och uppmärksamhet jag kan. Vi tittar på Bamse, läser böcker och bygger med klossar. Jag blir varm i hjärtat av känslan att få räcka till och finnas för henne lite extra nu och vi har världens mysigaste förmiddag.

På dagen bakar jag en matpaj med broccoli och fetaost för att vi ska ha snabbt tillgänglig mat under veckan, och det kan ha varit ett av mina bästa beslut. Paj som dessutom bara blir godare dagen efter ju, mm. Det slutar med att vi äter paj både till lunch och middag två dagar i rad för att energinivån är nollad för länge sen och likaså orken att laga mat. Stella har blivit en riktig rebell mot både mig och Adam vid det här laget och gör allt för att visa att det är hon som bestämmer hemma. Efter en miljon uppvak från hennes håll slutar det med att vi alla fem (vi har ju en katt också!) sover i vårt rum, otroligt nog så funkar det.

Dag 5: Hon växer så det knakar + mjölkexplosion

Jag får sovmorgon igen och går inte upp förrän strax innan 9 vilket känns som en ren dröm. Adam har redan lämnat Stella på på förskolan tidigt, hon ska få leka ute med barnen i ett par timmar har vi bestämt. Därför kastar jag i mig morgonkaffet och promenerar sen ner till föris för att hämta hem henne. Vi promenerar tillbaka tillsammans och det känns genast som att hon är på mycket bättre humör efter att ha träffat alla kompisar. Väl hemma ligger bebis och sover i vanlig ordning och resten av dagen blir ett race av lek och amning. På eftermiddagen hinner vi med ett besök på BVC som bekräftar att hon redan blivit 1 cm längre och gått upp några hundra gram sedan förlossningen. Inte så konstigt, för nu sprutar det mjölk ur mina bröst så att lillan nästan inte hinner med, haha. Tänker på ångesten över amningen första natten och känner mig så tacksam över att det nu fungerar så pass bra.

Dag 6: Bästa dagen hittills

Jag har lovat Adam sovmorgon vilket känns sådär när jag varit vaken med bebis mellan 02.30-04.30, och sedan blivit väckt av Stella 05.30. Men hans senaste nätter och tidiga morgnar med Stella har faktiskt inte varit helt enkla. Plus att det ändå finns lite energi i mig! För idag har vi bestämt att hon ska få vara på förskolan, sista dagen med alla kompisarna innan jullovet. Powernapen är alltså inte långt borta. Efter allt morgonmys och fix så promenerar vi hand i hand ner till föris innan jag skyndar tillbaka i all hast eftersom bebis hann bli hungrig IGEN (vad gör man om inte ammar/matar första tiden!?).

Resten av dagen går åt att fortsätta amma typ var annan eller var tredje timme och röja i ordning kaoset hemma efter veckan. Och så styra upp mig själv lite också: långdusch, hårinpackning, måla naglarna och smörja in hela kroppen. Så jäkla härligt. Adam som är den mest rastlösa människa jag vet drar iväg under dagen också, vilket betyder en massa egentid som också känns underbart. Jag älskar att få strosa runt hemma ensam (eller okej inte helt ensam, men än så länge är bebis inte så tidskrävande på dagarna haha).

Helt klart bästa dagen hittills både hormonellt och på alla andra plan. Känner mig mer och mer lugn i rollen som tvåbarnsmamma för varje dag som går, även om det verkligen inte har gått lång tid alls och det säkerligen kommer hända massor på vägen. Till helgen känner vi (jag) oss redo för att ta oss ut lite mer och göra något mer utmanande aktiviteter än hemmamyset med  två barn och jag är SÅ glad att vi tagit det så pass lugnt de första dagarna tillsammans helt utan krav.

Puss <3

  1. Underbart med en liten bebis, och hon är så söt! 🥰 Och den där efter-förlossningströttheten mixat med att kroppen inte är som den ska tillsammans med amningshormoner är verkligen inte att leka med! Och när man får andra bebisen så har man dessutom ett syskon på sidan som också behöver tid och kärlek, man kan bli slut för mindre! Jag kommer ihåg när jag fick mitt andra barn, att jag satt en kväll vid min äldsta dotters säng när hon hade somnat och grät och viskade förlåt för att jag satt henne i den sitsen att det kommit en till som tog all min tid. När jag tänker på det nu, 6 år efter så finns det ju inget finare än att ge ett syskon till sitt barn, om man har den möjligheten. Dina två tjejer kommer att ha varandra livet ut, och det är så mycket kärlek att få ha en till vid sin sida när man växer upp! Så om du känner som jag gjorde nu när du är mitt uppe i allt nytt så försök att tänka att den där lilla bebisen kommer att ge så otroligt mycket glädje åt din äldsta genom livet! Och tvärtom såklart! Var inte hård mot dig själv, försök att vila och släppa på all prestation och alla krav och njut av din lilla familj! Stor kram ❤️

    1. Blev så rörd när jag läste detta så jag började gråta. TACK <3 Det är verkligen precis så jag ofta känner, att jag bara vill säga förlåt för att jag inte kan ge henne lika mycket uppmärksamhet som hon är van vid och som jag vill. Men som du säger, ett syskon är ju långt ifrån ett hot utan det finaste man kan ge. Tack för dina ord, massa kramar!! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.