Hej alla bästa

Tack för massa fin feedback på inlägget om avundsjuka. Jag följde era råd och drog iväg för att spela padel en timme förra helgen – och det gick ju faktiskt strålande! Jag hade lite ångest innan och såg knappt fram emot det om jag ska vara ärlig, tills att jag snörade på mig mina sneakers och gick in i hallen. DÅ kände jag mig till och med lycklig.

På tal om lycka, så har jag en av låtarna från Pippi Långstrump på hjärnan (hej momlife haha), ni vet den när Tommy sjunger ”jag är lycklig, jag är lycklig! Jag är lycklig hela långa veckan ut!” så har gått runt och nynnat på den här hemma, vilket Stella har tagit efter (och hon sjunger det så gulligt så jag svimmar). Hur som helst så sa jag plötsligt till Stella, helt utan eftertanke: att vara lycklig betyder att man mår bra och är glad.

Det är fan inte mer komplicerat än så?

Ändå är begreppet lycklig någonting som vi kanske inte använder så himla ofta, eller är det bara jag? Kanske för att vi av naturen alltid strävar efter mer, eller kanske för att det kan vara så svårt att landa i det som är nu. Så jag ska börja känna efter så ofta jag kan och påminna mig själv om när jag faktiskt känner lycka, av både smått och stort.

Just idag är jag faktiskt lycklig. Det är sol, jag är relativt utvilad och det känns som att många bitar i mitt liv börjar falla på plats sakta men säkert. Sådant som jag oroat mig för, stressat över och varit totalt ovetandes kring börjar lösa sig på ett väldigt fint sätt. Men med allt som pågår i världen just nu känner jag också mycket dåligt samvete för det som gör mig lycklig, för samtidigt känner jag en enorm ledsamhet, hopplöshet och oro.

Och det är ju en läxa i sig också, att man kan känna alla sådana saker på samma gång. 

xx

Igår körde jag mitt första träningspass på evigheter (alltså vi snackar månader) och kände mig så sjukt glad och peppad efteråt och framförallt kände jag sådan tacksamhet för att min kropp orkar. Det var psykiskt utmanande att inte kunna träna på så lång tid under graviditeten, särskilt eftersom att jag pikade i mitt flow precis när jag blev gravid och foglossningen tog form.

Det fick mig att tänka på hur mycket ens rutiner förändras i livets olika stadier. Jag minns hur jag var med FORNI redaktionen för ett år sedan och spelade in ett avsnitt av morgonshowen, där min del handlade om hur man kan få bättre hållning. Jag var så mån om att ta hand om min kropp då: yogade varje morgon, tränade hemma flera gånger per vecka, gjorde övningar för hållningen och använde min foam roller dagligen för att massera ut alla ömma partier i kroppen. Det känns ju milslångt bort just nu, men då gjorde allt helt utan någon press, bara för att jag verkligen ville och mådde så bra utav det.

Nu ser ju livet helt annorlunda ut. Och då menar jag inte bara för att jag nu är nybliven tvåbarnsmamma, utan jag tänker mer på hur livets olika stadier liksom justerar rutinerna i ens liv. Älskar verkligen att ha rutiner att falla tillbaka i, det ligger någon härlig trygghet i att ha vanor som man utför för att må bra, som man upprepar varje dag (eller så ofta livet tillåter). Nu när jag tänker tillbaka på mina rutiner genom åren så blir det så tydligt att alla utformas utifrån den verkligheten man lever i. Därför är det ju orimligt att försöka implementera ens gamla rutiner i livet, för att dom funkade DÅ betyder ju inte att dom kommer funka NU.

Nu när Molly blivit lite mer än två månader känner jag att det är dags att skapa utrymme för rutiner igen, nya rutiner, som fungerar med vardagen. Jag är till och med peppad på att göra det! Just nu har jag låtit livet forma mina rutiner åt mig istället för att skapa de rutiner jag behöver. Jag vet att så lite som tio minuter per dag kan göra så stor skillnad för hur jag mår: tio minuter läsning, yoga, träning, meditation, promenad osv osv. Bara att få in det jag känner att just JAG behöver under korta stunder av dagen, istället för att låta dagen sluka mig.

Vilka rutiner har ni för att må så bra som möjligt? <3