Hej gullisar. I ett par dagar nu har jag tänkt att jag ska sätta mig ner och skriva av mig lite om hur min syn på hälsa har förändrats sedan jag blev mamma. Med ett barn lyckades jag på något sätt ändå bibehålla saker som jag ansåg var hälsosamma, men med två barn blir det i princip svårare för varje dag. Det som jag ansåg vara hälsosamt förut kommer oftast bara med en massa stress idag. Stress över att få in det bland allt annat jag vill och behöver – och då är det ju faktiskt mer hälsosamt att bara släppa taget.

Faktum är att jag just nu inte lever särskilt mycket som jag lär. Jag promotar ju verkligen egentid som mamma: läsa, ta hand om huden, äta nyttigt, göra meditativa saker, röra på sig och så vidare. Så jag känner mig lite som en bluff för tillfället, för jag får fan inte ihop det själv. Varken tid energi räcker till, och resultatet blir att jag prioriterar bort min hälsa framför allt annat. Vilket verkar ha lett till någon form av magsår? Eller jag vet inte vad det är, men jag har mått fruktansvärt illa i flera dagar nu och inte kunnat äta knappt något alls. Det är inte magsjuka så det som verkar återstå är magkatarr eller stress.. ingen höjdare.

Jag har försökt bena ut hur jag kan lägga upp livet och tiden nu, för att få utrymme för allt och vända det här måendet men det är inte helt lätt alltså. Fast att prioritera bort mitt mående går ju bara inte, så förändring måste ske. Jag tänker mig någon form av telefondetox (åtminstone sociala medier) i ett par dagar, kanske många dagar. Vi får se. Men jag behöver hitta tillbaka till den grundade människan som jag vet finns där inne någonstans och jag behöver få känna lite (mycket) inre harmoni igen.

Det absolut mest sunda man kan göra som mamma är nog ändå att försöka vara så närvarande det bara går med barnen, och all övrig tid bara lyssna in kroppen. Och kanske viktigast: våga släppa allt. En promenad helt ensam måste gå före ett kaosigt kök som behöver städas. Ett varmt bad med en bra bok måste gå före att laga en perfekt middag till familjen (ibland är det väl okej att bara äta mackor herregud!). Och att skaffa barnvakt och ligga i sängen halva dagen måste få gå före en massa aktiviteter och sociala tillställningar. Ibland, iallafall. Och inte bara när kroppen skriker efter det – lite innan också. Det gäller bara att känna av dom där ”ibland” tillfällena och lyssna in, istället för att bara köra på i vanlig anda.

Vi hörs när vi hörs <3

När man lever ett liv med två små barn så får man se många nya sidor hos sig själv, och man prövas som förälder och människa hela tiden.Framförallt ens tålamod och samvete. Och oj vad dåligt samvete jag har känt på senaste.

När Molly föddes så lade jag väldigt mycket energi på att bevisa för Stella att allt var som vanligt. Jag ville liksom övertyga henne att hon är tjejen i mitt liv oavsett vad. Och det är hon ju, det kommer hon alltid att vara, men grejen är ju att Molly också är det nu. Men det tog lite tid innan jag själv hängde med i den övergången.

Jag vet inte hur ni andra mammor känner, men för mig har det tagit lite tid att knyta an på riktigt med båda mina barn. Jag har känt det där starka behovet av att skydda dom båda från början, men det har krävts tid för den där starka kärleken att börja växa. För så är det ju, kärleken för ens barn växer hela, typ i takt med deras utveckling. Varje gång dom lär sig något nytt så blir kärleken (och stoltheten!) starkare. Det finns fan inget stopp. Däremot finns det en början för kärleken, den som fått mig att känna att jag verkligen älskar mina barn. För mig har den början varit ungefär nu, tre månader in. Skiftet från det starka behovet av att ta hand om och skydda, till att faktiskt börja älska. Kanske för att en personlighet börjar växa fram och det där lilla knytet börjar bli en riktig människa.

Hur som helst så har jag haft så dåligt samvete över det här. Många hävdar ju kärlek vid första ögonkastet med sina små, och så är det väl på något sätt. Men inte den där ”mamma älskar dig så mycket!” kärleken som vibrerar genom kroppen när man tittar på sina barn. Inte för mig iallafall.

Förutom det, och det dåliga samvetet generellt, så har jag känt mig så dum som på ett sätt ändå prioriterat bort Molly. Inte hennes behov (såklart) men viljan att finnas där på det sätt som jag finns för Stella. Som jag skrev i början, att jag försökt visa för Stella att allt är som innan fast det ju faktiskt inte är det. Nu har det blivit ett skifte där jag istället försöker förmedla vår nya verklighet på ett så smidigt sätt som möjligt för henne, även om det ibland innebär tårar när jag till exempel inte kan lägga ner Molly för att krama på henne. Man är ju bara människa med en famn och två armar liksom. Man gör så gott man kan! Så nu är det dags att begrava det dåliga samvetet. Hoppas ni gör det med <3