I flera dagar har jag känt ett behov att skriva av mig. Ingen är förvånad över att det sker 23.19 en vardagkväll när klockan ringer vid 05.15 imorgon. Och det är exakt det jag behöver skriva av mig om.

I skrivande stund sitter jag med Stella i soffan. Hon tittar på Hitta Nemo och pillar mig i håret (hennes trygghetsgrej!) efter att ha vaknat upp orolig med en rejäl hosta. Det sker sällan, som tur är, och kanske extra tur att det hände just idag när jag ändå hade lite motivation till att stanna uppe sent och fixa med grejer.

De senaste veckorna har varit tuffa. Det känns som att jag springer mot saker från morgon till kväll och ändå har jag lika många måsten dagen därpå. Jag går på mitt sista batteri och varje cell i min kropp skriker efter en paus, men jag vet att det kommer dröja tills den pausen kommer.

Jag känner att jag börjar ifrågasätta om det är så här jag vill leva. Att hela tiden jaga saker och aldrig landa, njuta. Tänker på vad härligt det skulle vara att få va 15 år igen, typ i en vecka bara. Bo hemma, inget ansvar, minimala problem. Det kändes ju garanterat inte så då, men när jag ser tillbaka kan jag inte annat än undra varför jag hela tiden längtade efter att växa upp. Varför är jag aldrig nöjd?

Runtomkring mig ser jag bara människor som jagar saker. Nästa mål. Nästa projekt att bocka av. Och jag lever precis likadant, men jag vill inte leva så. Jag vill landa. Hinna andas. Äta en middag med min familj och inte ens fundera på disken, att ta fram datorn eller hur mycket som måste tvättas. Jag vill ligga i soffan en hel kväll och slappna av, bara stirra på tv:n, utan en känsla av att jag hamnar efter. Men helt ärligt, det är otroligt svårt. Att vara vuxen kommer med måsten. Föräldraskap kommer med ännu mer ansvar. Klart att man dessutom påverkas av miljön runtomkring en. Men ändå – jag skapar min miljö. Du skapar din miljö. Någonstans har jag valt att leva på ett visst sätt och satt upp förväntningar på mig själv att leva upp till.

Kanske är det nu jag har min ”30 års kris” för jag ifrågasätter mycket i livet för tillfället. Men iallafall, för första gången sedan vi köpte tomten i Småland känner mig 110 % redo att flytta. Jag är redo att starta ett nytt kapitel i en ny stad, som jag hoppas blir en nystart på alla sätt och vis. God knows I need it.

Under en väldigt lång har jag försökt hitta någon slags definition för min relation till hälsa. Att bli tvåbarnsmamma har svept bort en stor del av det jag definierade som mitt hälsosamma jag, men samtidigt känner jag mig mer hälsosam än någonsin.

Innan jag fick barn såg jag mig själv som en väldigt hälsosam person. Jag tränade fem dagar i veckan, var ute på långa promenader ofta, drack smoothies stup i kvarten, mediterade, lyssnade på peppande podcasts, läste enormt mycket böcker om självutveckling och det ena med det andra. Helt enkelt alla de där ”typiska” sakerna som många kopplar samman med ett hälsosamt liv och allt detta fick mig helt klart att må väldigt bra på många plan.

Men jag hade också mycket hjärnspöken, strikta krav på mig själv och min kropp, många saken på min ”måste” lista som jag varje kväll gick igenom i mitt huvud. Det lät i princip ”idag har jag gjort a, b och c! Men fan, jag gjorde d, e och f vilket jag inte borde… juste, nu måste jag känna tacksamhet för dagen också för det ska man göra, okej jag är tacksam för 1, 2 och 3”.

Idag ser livet helt annorlunda ut. Jag sover runt 5 timmar per natt, tränar en gång i veckan, äter köttbullar och makaroner tillsammans med barnen trots att jag inte gillar det, för att jag bara inte orkar göra något annat. Har inte yogat eller mediterat i mer än 5 minuter på flera månader och är nöjd om jag hinner lägga mig och läsa bok ett par minuter en kväll i veckan.

Men vet ni vad den stora skillnaden är? Jag har inget dåligt samvete eller ångest för det.

Den målbilden jag hade för ett hälsosamt liv är fortfarande en del av vad jag strävar efter, men det finns inga krav. Nu är jag överlycklig om jag hinner och orkar (!) göra sådant som grundar mig lite extra eller som jag känner ger mig en stor dos energi. Och även om jag fortfarande ställer höga krav på mig själv så är jag mycket mer accepterande tillåtande till att låta dagsformen avgöra.

Idag ser jag hur ohälsosamt mitt hälsosamma liv ändå var. Och även om jag kan önska att jag fick sova betydligt mer, hann träna oftare och hade både kraft och inspiration till att laga massa hälsosam mat, så tycker jag ändå att mitt liv nu är mycket mer hälsosamt av just den anledningen.

Man måste fan vara snäll mot sig själv och ställa rimliga krav.

xx

Det är någonting speciellt med att slå sig ner i soffan efter att barnen somnat. Att snabbt plocka bort allt stök, tända ett par ljus, hälla upp någonting gott drickbart och ta in en totalt rofylld miljö. Alldeles speciellt är det när detta infinner innan klockan slår åtta, för då vet jag att kvällen är ung och jag har tid.

Jag skulle vilja påstå att bristen på tid är vår tids största dilemma. Det spelar ingen roll vilket typ av liv du lever och hur många bollar som är i luften samtidigt. Varje dag är en kamp mot klockan och alla to-do:s som drar i en.

Just därför känner jag mig extra harmonisk kvällar som denna. När det är tre timmar kvar till midnatt och jag redan hunnit beta av några måsten sedan jag kom hem från jobbet. När barnen sover trygga i sina sängar och jag hinner ta ett par andetag utan känslan av att klockan tickar på i allt för snabb takt samtidigt som balansen av jobb, fritid, relationer och hälsa på något sätt är i perfekt symbios. Det är sällan den känslan av balans varar länge, så det gäller att känna uppskattning och ta in tillvaron när det inträffar.

På det temat ska jag nu krypa ner intill Adam och se om säsong ett av Emily in Paris. Bonsoir!