Om att få längta

Nu har vi spenderat lite mer än två veckor av semestern i Småland. Jag älskar att vara här, alltså verkligen, men för ett par dagar sedan började det brutalt att klia i fingrarna efter mer egentid. Eller snarare tid med mina vänner, och inte bara familj. Det blir ju en annan typ av konversation med vänner vs familj, framförallt nära vänner. Det blir också ett annat typ av häng. Och det begäret liksom bubblade i mig så att det kändes som att jag skulle gå sönder utan det.

Sagt och gjort så bokade jag en tågbiljett till Göteborg, till min bästa vän Jennifer. Bara en natt. Men inte vilken natt som helst, min första natt ensam på snart 16 månader.

Tänk att jag har sovit med Stella varje natt i snart 500 dagar? Det är helt sjukt. Och att jag har nattat henne typ 490 dagar av dom. DÅ förstår man att begäret efter egentid (på riktigt) var ett faktum. Jag menar, att få ett par timmar här och där är såklart uppskattat. Men på ett par timmar hinner jag bocka av en miljon saker jag vill och måste göra, och då finns det inget utrymme för att varken sakna eller längta.

Det bästa med två dagar i Göteborg var att jag fick hundra välbehövliga, viktiga och givande samtal med min bästa kompis. Framförallt var alla de samtalen utan störningsmoment. Vi har båda barn, så att få den tiden tillsammans och få utlopp för allt man vill prata om helt utan att bli avbrutna eller känna att man måste bocka av alla samtalsämnen på minimalt med tid – det går inte ens att sätta ord på hur värdefullt det är. Vi fick tid. Jag är så fylld av energi på alla möjliga plan på ett sätt jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Det fina är också att när man är så fylld av energi så har man också så otroligt mycket mer energi att ge. Jag fick också utrymme att fylla mig själv med ljus på andra sätt som är viktiga för mig än att vara med mitt barn. Jag fick utrymme att känna just saknad och längtan.

Efter att Stella och hennes farmor mötte mig vid tågstationen i Tranås idag så kunde jag ge henne flera timmar av det absolut viktigaste jag kan ge henne: min fulla uppmärksamhet och närvaro. Inga stressmoment eller behov att fylla, inget sökande efter att känna någonting annat genom mobiltelefonen, ingen längtan efter att göra någonting annat än att bara vara med henne. 

Det finns ingen som helst skam i behov av tid, mamma eller inte. När våra behov blir mötta och tillfredsställda så har vi mer energi till att möta andra. Allt handlar om att ge och ta. Det handlar om balans, och det är vår plikt att se till att vågskålen är jämn.

<3

Lycklig tjej i väntan på lunch på Cheri Lee i Gbg
Med en av mina favoritpersoner <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.