Tankar om perfektionism

Jag har insett att jag är perfektionist.

Jag brukade tänka att man bara kan vara en förebild eller en inspiration, om man är just det – perfektionist. Om man har precis allt runtomkring sig i sin ordning. Om man alltid är på topp. Men jag vet nu att det inte alls är så. För de människor som jag inspireras av allra mest, är de som är mest ärliga.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här inlägget, men efter att ha läst Miccis ärliga och fina blogginlägg om avundsjuka, så känner jag mig modig nog för att dela med mig.

När jag var yngre förknippade jag perfektionism med skolan: att perfektionister hade MVG i alla ämnen, pluggade som dårar och trippelkollade alla arbeten. Jag däremot har alltid varit den som nöjer mig med godkänt och skickar iväg ett arbete i sista sekund när jag känner mig klar. Inte ens dubbelkollat – utan haft inställningen det blir vad det blir när pekfingret klickat på sänd i all hast.

Men när det kommer till jobb är jag helt tvärtom. Jag kan läsa igenom ett mail tre gånger innan jag skickar det eller göra mig i ordning i timmar för att vara mitt snyggaste jag inför ett möte. Och hemma ska vi inte ens prata om! Jag kan knappt lämna lägenheten om sängen inte är bäddad eller bara det ligger prylar framme. Om Adam har satt in disk i maskinen på ”fel” sätt så flyttar jag om haha.

Alltså typ manisk att allt omkring mig måste vara i sin ordning, annars kan jag inte slappna av. Om jag har en dålig dag ställer jag hellre in roliga planer just för att jag inte kan slappna av när saker inte är som det ska.

Jag antar att det är så att vissa issues sitter så djupt rotade i en att man har svårt att hantera dem, hur medveten man än är om dessa.

Fram till inte så länge sedan har jag dessutom tänkt att perfektionism är någonting bra. Men nu har jag förstått att perfektionism snarare stjälper än hjälper. För den som drabbas av att ställa in roliga planer för att hinna göra mig på topp inför morgondagens möte/planer/dejt osv – är jag. Den som drabbas av att inte hinna koppla av för att lägenheten alltid ska vara städad – är jag. Den som drabbas av att ställa in träningen eftersom jag läst igenom samma sak tusen gånger så att klockan tickade iväg – är jag.

Det här behovet av perfektion rotas nog i att det är viktigt för mig att bli omtyckt.

Det är ett stort problem, jag förstår det rent logiskt. Att det håller mig tillbaka som person. Jag vill ju inte titta tillbaka på mitt liv och tänka ”wow, vad allt var i sin ordning!”. Jag vill tänka ”herregud, vilket sjukt roligt, härligt liv jag levt”.

Jag vet inte hur många gånger jag grubblat över sättet jag uttryckt mig på eller hur jag haft ett dåligt svar på tal. Kan vara ganska tafatt i nya eller obekväma situationer eftersom jag direkt hamnar i ett tillstånd av att det är viktigt att bli omtyckt. Ni kan ju bara gissa hur många gånger jag gått med ”han/hon tycker inte om mig” känslan, förmodligen helt i onödan. Eller ja, såklart helt i onödan för det spelar ju faktiskt ingen roll. Alla kan ju bara inte gilla alla och jag vill verkligen vara den som tänker whatever, men jag är uppenbarligen inte det.

Antar att det är en av anledningarna till att jag gillar att skriva nu när jag tänker efter. För att jag har tid att gå igenom det jag vill få sagt så det kommer ut på rätt sätt. Jag går in i min egna bubbla där det inte är någon som betygsätter varje ord jag skriver förrän texten är komplett. Jag gör mig kanske bättre som bloggare än i verkliga livet? Haha usch vad hemsk tanke ändå.

Ja det här blev ju som ett privat samtal med en psykolog hörni men kanske finns det någon som känner igen sig? Då kan vi gå till botten med den här insikten och påminna oss själva om att vi duger precis som vi är. Alla kan inte gilla alla och perfektionism är förmodligen en stor ridå som vi gömmer oss bakom.

Vad har ni för tips för att bearbeta ”dåliga” sidor? Vad kan man göra själv för att reda ut sina djupt rotade konstigheter?

<3

*den här gången läste jag igenom mer än en gång innan jag klickade på publicera haha*

  1. Fint skrivet, känner igen mig sjukt mycket i det att allt måste vara i ordning, annars ställer jag in mina planer, och behovet att bli omtyckt. Tror man får öva på att inte grotta ner sig i grubblerier utan tvinga sig lite mer att rycka på axlarna och gå vidare med sin dag, öva på att tänka att det viktiga är vad jag tycker om mig själv.

  2. Fint och ärligt inlägg! Jag känner igen mig! Just det du skriver om att man kan vara sån perfektionist i vissa delar av livet men inte i andra är så märkligt, jag är exakt likadan. Kan det bero på att det är just det där med att man vill bli omtyckt? Plugget till exempel påverkar ju bara en själv och ingen annan ser/bedömer vad man har lämnat in för arbete men däremot jobbrelaterade saker blir plötligt så mycket viktigare. Bra insikter fick jag av ditt inlägg i alla fall! Kram!

  3. Jättebra skrivet! Och viktig text eftersom jag är övertygad om att väldigt många har igenkänningsfaktorn på när de läser. Själv har jag samma orsaker till perfektionismen, vill att alla gillar mig för att sen bli och fundera på olika små, onödiga detaljer som enligt mig inte gått bra fast efter en arbetsintervju. Har funderat mycket på just att när man är gammal vill man ju komma ihåg roliga stunderna i livet, inte de man gick och grubblade på små onödiga detaljer för att man själv ställde för höga krav på sig själv! Men det kan också hända att detta är en åldersgrej, man kanske senare i livet blir bekvämare med sig själv och vem man är. Tack igen för ett bra inlägg 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.