Min hälsostory och varför jag brinner för just hälsa

När jag var tonåring så var godis, billys pizza och rostmackor med nutella i princip det jag levde på. Well, iallafall när mamma och pappa inte var hemma. Maten vi åt tillsammans representerade nog det klassiska svenska familjehushållet: makaroner med korv, köttbullar med potatismos, blodpudding med bacon och så något rött kött med potatis och bea på helgerna. Och inte ska vi glömma den klassiska svenne-tacosen!

Jag minns när jag hade blogg i högstadiet, och jag fick kommenterar om att jag hade anorexia, bulimi och allt möjligt. Att jag var för smal.

Då läste jag att havregryn gjorde så att man gick upp i vikt. Så är givetvis inte fallet, men som ung tonåring trodde jag nog på det mesta jag fick höra. Så jag började äta havregrynsgröt och baka chokladbollar några gånger i veckan, det innehåller ju massa havregryn, tänkte jag.

När jag började i gymnasiet var det en självklarhet att köpa en chokladbit på rasten och eventuellt baka kladdkaka när man kom hem från skolan (och äta upp halva smeten). Och när jag sedan började extrajobba på café så var en muffins eller två en del av min vardagliga kost. Inte ska vi glömma att jag inte var sportig som ung: faktum är att jag aldrig har gått på någon sport. Allra helst ville jag hänga med kompisar eller sitta vid datorn.

Efter gymnasiet slog det mig: jag är inte smal längre. Havregrynen och allt socker funkade! Men är det inte så, att man alltid vill ha det man inte har. Nu blev mitt mission det motsatta – jag ville gå ner i vikt istället. Fan, varför ville jag ens gå upp i vikt från första början? Min kropp då såg ju ut precis så som alla andra snygga tjejer ser ut.

Med min osunda livsstil och ett sockerberoende av rang var det några jobbiga år där. År av att vilja se ut som alla andra. År av att kämpa mot det ständiga sockersuget.

Min mamma hade någonstans här börjat utbilda sig till kostrådgivare och näringsterapeut. Från att ha varit så anti precis allt hon hade att säga om kost, så började jag bli intresserad. Jag skaffade gymkort och började träna och lyssnade lite mer på vad mamma sa. För jag ville ju vara snygg och smal. Som alla andra. Men mamma sa att det är nyttigt med fett – det tror jag inte på. Det ska vara light produkter. Annars blir man tjock.

Någonstans på den här brutalt osunda vägen så började jag må bättre Kunde kost och motion verkligen påverka hur jag mår? 

Och så började mitt osunda tankesätt sakta men säkert förändras. Jag började känna mig peppad på att äta, träna och leva för att fortsätta må bra.

När jag tänker tillbaka på mina tonår så blir jag arg. Av många anledningar. Varför skulle tjejer alltid påpeka varandras utseende? Och varför lever det här, i stor utsträckning, kvar? Varför får vi lära oss att det finns en ”rätt” och en ”fel” kropp överhuvudtaget?

Och VARFÖR får vi inte lära oss i ung ålder att vår livsstil påverkar vårt mående? Jag tänker på alla unga tjejer idag som lider av depression. Det pratas ju en massa om hur mobilen är boven i det, vilket den förmodligen är, till viss del. Men kan vi inte vara överens om att det är otroligt mycket mer som spelar in?

Det jag ser HELA TIDEN(!!) på sociala medier är smala, snygga moderiktiga tjejer som lägger ut bilder på när de äter pizza, pasta, glass, dricker alkohol eller äter bullar. Som ung, osäker tjej tror man ju att det går att leva så, och må bra.För man ser det i sociala medier! Alla snygga tjejer äter bara pasta och sånt. Då kan alla göra det. Dom mår ju inte dåligt, dom lever life. Det har jag sett på stories.

Man förstår ju inte att osund mat föder osunda vanor och att, till exempel, för mycket socker, också påverkar hjärnan.

Eller ska vi prata om motsatsen? Smala, vältränade hälsotjejer som bara lägger upp bilder på gröna juicer, sallader och träningspass. Dom äter aldrig något onyttigt. Om jag äter och lever som dom, då kommer jag vara snygg och lycklig. 

Och det är ju hela sanningen, eller hur….

Nu tycker jag det är dags att vi från tidig ålder får lära oss lite mer om näringslära i skolan. För om vi förstår hur kroppen fungerar och vad som skapar sjukdomar (både fysiskt och psykiskt) så kanske det är några unga tjejer som slipper gå igenom det jag gick igenom i mina tonår eller något värre. De kanske förstår att man kan äta pizza, pasta och godis då och då – så länge man kombinerar det med en i övrigt sund livsstil.

De kanske lär sig känna in vad kroppen mår bra av. Eller att det viktiga inte är hur vi ser ut, utan hur vi mår.

Däremot kommer livsstilen påverka hur vi ser ut och hur vi åldras. Och det tycker jag är så häftigt.

Mina recept och allt jag skriver om näring och hälsa här på bloggen och på instagram grundar sig inte i någon utseende hets. Tvärtom. Om jag kan peppa och inspirera andra till att må bra så gör jag gärna det. Om jag kan få någon att förstå att fett inte gör att man går upp i vikt utan är väsentligt för alla kroppens funktioner, eller att motion påverkar vårt sinnestillstånd, då har min blogg nått sitt syfte.

<3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.