Barnakuten och värsta tänkbara samvete

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när jag skriver det här för jag skäms så mycket. Men jag tänker att det är därför jag måste dela med mig. Det gör ont i mig att tänka tillbaka men jag känner ändå att jag måste få utlopp för det som hände i ord.

Det var runt lunchtid igår som Stella vaknade från sin nap och var på strålande humör. Jag höll på att greja med mobilen (håller på att sälja våra soffor på blocket och skrev med några potentiella köpare) och Stella härjade runt i vardagsrummet som hon alltid gör. Klättrar längs soffan, pillar på fjärkontrollen och jagar vår katt. Plötsligt hör jag en smäll, hon tittar på mig och brister ut i gråt. Först trodde jag att hon bara blev rädd av smällen. Jag springer fram och ser att högtalaren ligger på golvet och lyfter upp Stella för att lugna. Men så inser jag att jag får blod på mig. Då har högtalaren landat rakt på hennes stortå och nageln har gått mitt itu. En fruktansvärd syn och en vad-fan-ska-jag-göra nu panik kickade in medan jag försökte stoppa blodet.

Stella hade såklart så ont och var såå ledsen. Jag vaggade, försökte trösta och torka blod som vid det här laget var överallt. Efter vad som kändes som en evighet fick jag på ett plåster runtom och Adam gasade hem från jobbet så vi kunde åka till barnakuten.

Hon blev så bra omhändertagen där och det gjorde mig så lugn, även om det var kaos i mitt huvud. Shit vad man anklagar sig själv grovt när något sånt här händer. Har aldrig någonsin varit så besviken på mig själv. I mitt huvud var det som att varenda människa där tittade på mig och tänkte ”men snälla, hur dum får man va?” även om alla var där med skadade/sjuka barn. Usch, hela stämningen gjorde mig bara gråtig och helt ur gängorna.

Hon behövde inte sy och har nu en lindad fot med massa vadd och tejp för att stabilisera upp stortån så hon inte ska kunna vicka på den. Och när hon precis tagit sina första små steg liksom! Hon är dock lika glad och busig som alltid och kämpar på med stegen även fast det är lite halare nu. Vilken liten kämpe<3

Inget fel på aptiten eller energin efteråt. Lilla älsklilngen!!!

  1. Jag är ingen förälder men du verkar vara världens bästa mamma 🙂 Hoppas Stella mår 100% snart. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *