Det känns fortfarande totalt overkligt att jag nu är mamma till två småttingar, och när folk runtomkring mig frågar hur det känns så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har knappt funderat över hur det känns om jag ska vara ärlig, jag har bara kommit in i något slags flow av att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Och stundtals där mellan försöker jag suga åt mig av alla varma stunder och landa i att det här är vår nya verklighet. Som när jag har bebis sovandes på mig och drar in doften av henne när jag pussar på hennes huvud, och samtidigt ler med hela hjärtat åt när Adam springer runt och jagar Stella som kippar efter andan av skratt. Eller när jag och Stella smyger upp tidigt på morgonen och bebis sover i sitt nest bredvid oss i soffan. Då bäddar Stella ner sin Pippi eller Bamse och säger ”sova bebis” och så håller hon bebis i handen samtidigt som hon sitter i mitt knä och jag pillar henne i håret. Dom stunderna av total närvaro, då känns det förstås helt magiskt.
Det var fredagen den 10/12 som jag vaknade tidigt på morgonen och kände någonting blött i trosorna. Jag trodde förstås att vattnet hade gått, men möttes av lite blod istället. Kort därefter kände jag första värkarna komma smygandes. Första tanken var fyfan vad härligt, äntligen sätter det igång. Jag låg vaken ett par timmar tills Stella och Adam vaknade och förklarade direkt för Adam att det var på gång, men inte särskilt intensivt än. Vi kände oss båda så himla lättade, vi hade nämligen ett tillväxtultraljud inplanerat den dagen (jag hade gått 7 dagar över BF) som vi nu kunde skippa!
Den här dagen hade förskolan stängt vilket gjorde oss lite småstressade för precis alla hade förklarat för oss att det går så himla snabbt med andra barnet, till och med min barnmorska. Vi ville ju såklart vara på den säkra sidan, så min mamma kom över redan vid nio på morgonen som stand by. Hela dagen hann dock ticka på och vid klockan fyra på eftermiddagen, tolv timmar från första värken, började de bli mer intensiva. Jag ringde till förlossningen en stund därefter som bad mig ringa igen när värkarna kom ungefär var fjärde minut och höll i sig i ca en minut. Klockan hann bli strax efter 18 tills vi ringde igen, packade ihop våra sista saker och pussade Stella hejdå innan vi satte oss i bilen och åkte mot Danderyd. Då var värkarna intensiva men absolut hanterbara, jag kunde till exempel fortfarande bära på Stella och ta en värk.
Väl framme visste vi inte om vi skulle få skrivas in, dom förklarade nämligen på telefon att vi kanske inte skulle få ett rum om jag verkade må lite för bra, så bilresan dit var jag så nojig. Som tur var konstaterades det att jag var 5 cm öppen och livmodertappen helt utplånad (yeey) och efter den undersökningen blev värkarna mer intensiva. Vi beställde sushi till middag som vi åt samtidigt som jag tog mer och mer kraftiga värkar, fortfarande ungefär var fjärde minut.
Vid 21 kom personalen som skulle jobba natt och vi fick tre fina tjejer som skulle ta hand om oss genom natten. Jag hade inget förlossningsbrev eller liknande utan meddelade bara att mitt enda önskemål var att ”få ut ungen asap” haha och att de skulle pusha mig, jag klarar inte av mjuka tag utan behöver en fast hand som säger åt mig vad jag ska göra i en sån här situation. Sedan fick jag testa lustgasen som fungerade såå bra (mådde inte alls bra av den första förlossningen) och en stund senare kom vi fram till att jag skulle testa att bada för att kicka igång produktionen av oxytocin.
Väl i badkaret blev värkarna ännu mer intensiva och jag satt där med lustgasen i högsta hugg samtidigt som vi babblade med en utav våra gulliga barnmorskor. Till slut pallade jag inte mer och meddelande att det var dags för epiduralen om jag skulle palla smärtan. Då hade jag värkar typ var annan minut.
Tillbaka på rummet så kom narkosläkaren och satte epidural och så fort den kickade in så kände jag knappt värkarna alls. Vi blev rådda att försöka sova en stund och den 1,5 timmes napen var guld för energin kan jag lova. Vaknade av ett rejält tryck nedåt och då kom barnmorskorna precis in för att väcka oss, dom hade redan sett att värkarna var kraftigare. Nu gick också vattnet när jag gick på toaletten. Klockan var nu ungefär 02.30 den 11/12.
Jag fick sitta en stund på pallen med Adam bakom mig och kände mig verkligen avslappnad. Tog ett par smärtsamma värkar där men kände så jäkla mycket power, insåg att det var precis en sån här förlossning jag hade föreställt mig: att känna in kroppen och bara jobba med den. Förra gången var jag ju helt borta, kräktes genom allt och fick så fruktansvärt mycket värkstimulerande dropp. Såhär i efterhand förstår jag att det var därför den förlossningen blev så mycket tuffare. Men hur som helst, så bytte vi till lite olika positioner i liggande ställningar och sen under kanske 20-30 minuter kom de rejäla krystvärkarna som jag trodde skulle spränga mig där nere. Kl 04.03 föddes vår dotter <3
Vi fick en lite läskig start, fast där och då så var jag så utmattad att jag inte riktigt kunde ta in det. När jag hade krystat ut huvudet noterade jag direkt att jag inte hörde henne skrika. Det tog någon minut innan nästa värk då jag kunde trycka ut kroppen också, och när jag fick henne på bröstet sa jag direkt ”hon skriker fortfarande inte” och då tog barnmorskorna med sig henne och Adam och gick ut samtidigt som de sa att allt skulle bli bra. En av barnmorskorna kom tillbaka in igen och jag frågade ”kommer hon må bra, kommer allt bli bra!?” och hon lovade att det skulle gå bra.
Jag litade helt på henne och vilade lugnt i hennes svar. Det hade jag nog inte gjort om jag inte var så slut efter förlossningen men nu var det iallafall så. De andra två kom in och vi skrattade och skojade till och med lite under tiden som bebis blev omhändertagen.
När barnmorskorna gissade på att hon vägde 4,8 kg skrattade jag bara. Omöjligt. Fick även konstaterat att det var den största moderkakan dom någonsin hade sett, så stor att de var tvungen att väga den. Och gissa vad? Min moderkaka vägde 1,2 kg – genomsnittet är ungefär 0,5 kg. Tydligen genetiskt! Haha. Jag blev sydd (gick bara upp två stygn från förra förlossningen, halleluja) och under tiden kom Adam och personalen tillbaka med lilltjejen. Jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut, och andas in henne. Känna hennes lilla kropp mot min. Titta ordentligt på det där lilla ansiktet som såg ut som en liten gullig farbrors och föreställa mig livet med en familj på fyra.
När man ligger där på britsen och hela förloppet som man föreställt sig så länge är över, så står tiden i princip stilla. Det kändes som att hundra år hann passera innan vi rullades in i vårt rum. Och så låg vi där alla tre, trötta, men åh så lyckliga.
Bebis vägde exakt 4,8 kg och mätte 55 cm. En stor bebis men samtidigt så, så liten <3
Nu ligger jag här med mini på bröstet samtidigt som jag skriver, min stora plutt har precis blivit nattad av sin papi, och jag kan inte låta bli att känna att livet är helt komplett. Jag har precis allt man kan önska sig: en partner som jag älskar över allt annat och två små som jag inte kan slita blicken från för att de är så fina. Jag vet ju att det inte alltid kommer kännas så magiskt som precis just nu, småbarnslivet har inte varit enkelt innan och med ytterligare en plutt så lär det ju inte bli enklare. Men jag vet också att det fina trumpar det svåra med hästlängder – så jag försöker ta in känslan av tacksamhet i varje cell i min kropp. Det här är precis allt jag behöver.
xx
Vad härligt att höra om din förlossning, lät som en revansch från din förra. Jag fick precis mitt första barn en vecka efter dig. Kan inte du berätta om hur nätterna ser ut? Jag fick en chock av natt 2 – mardrömsnatt med amning som inte funkade, sömnbrist och gråt från både mig och bebis.. Nu dag 4 och nätterna är fortfarande hemska, får ingen sömn då bebis bara vill amma och sedan absolut inte läggas ned. Sover på dagarna i intervaller av max 2 h åt gången i den mån det går men känner mig helt förstörd. Behöver lite tips och pepp! Älskar din blogg!