Hej sommarpinglor, mår ni bra i värmen?

För en gravid donna med järnbrist är det en daglig kamp i dessa höga plusgrader MEN jag är ju inte höggravid direkt så ska inte alls vara den som klagar. Egentligen mår jag ganska så bra och är fortfarande lite i extas över att det är sommar. Jaja, låt oss vrida tillbaka klockan till dagen jag fick reda på att jag var gravid!

Vecka 6 (5+0)

Det var runt påsk som min mens var så pass sen att jag tog upp frågan med Adam om vi skulle köpa ett graviditetstest. Vi sa att vi väntar ett par dagar. Tanken på att jag skulle vara gravid då kände totalt främmande och skrämmande. Ett par dagar senare började min otåliga karl tjata om att det var dags att göra ett test nu. Jag var tveksam. Samma dag tänkte jag tanken ”jag känner precis ingenting, det är helt omöjligt att jag är gravid”.

Han fick göra testet (hehe) och vi hamnade i något slags chocktillstånd båda två och bara satt och skrattade i förvirringen när det visade positivt.

Vecka 6-8

Jag mådde hur bra som helst fysiskt, kände inte av graviditeten alls. Psykiskt hade jag inte landat i det för fem öre och nu i efterhand tror jag att jag var i någon slags förnekelse. Jag kunde liksom inte ta in att min plan för livet framöver inte skulle bli som jag tänkt mig.

Vecka 8-12

Var helt fruktansvärt trött, mycket tröttare än första graviditeten. Inte så konstigt med tanke på att jag fortfarande snittade fem timmar sömn per natt och uppvak en gång per timme. Mådde illa till och från varje dag under dessa veckor. Var mentalt i ett tillstånd när det kändes som att jag höll på att gå sönder, varje dag kändes som en kamp mot hormoner, trötthet, illamående och förvirring. Förmodligen lite tuffare för att jag fortfarande inte riktigt ställt om till att det bakas ett barn i mig.

Vecka 12-14

Nu hade tanken om att bli mamma till ett till barn marinerats så pass länge, och chocken hade lagt sig, så att jag kunde känna mer glädje över ett till barn och tillvaron. Jag kunde se det fina i att få två barn tätt istället för att sitta fast i min ursprungliga plan, och flöt med i tanken av att allt händer av en anledning. Illamåendet och tröttheten hade lagt sig och jag började känna mig mer som vanligt – glad och med mer driv! Allt i livet kändes allmänt mycket härligare.

Vecka 14- nutid

Mentalt känns allt väldigt bra nu. Jag gläds åt tanken av att Stella ska bli storasyster på en helt ny nivå och längtar tills det börjar boxas runt i min mage. Tanken på att RUL är nära gör mig så ivrig och förväntansfull. Jag är en så pass nyfiken person att allt som får BF att kännas ett steg närmare och mer verkligt är varmt välkommet. Har en känsla av att det är en pojke… snart vet vi!

Annars så har jag börjat känna mig tröttare, jag får headrush så fort jag ställer mig upp och har varit yr och svag. Fick svar från min barnmorska idag att jag har järnbrist, så det ihop med mitt låga blodtryck gör ju inte magi för energin direkt. Bara till att börja knapra järnpiller igen då, och boosta med en massa pumpafrön som är väldigt järnrika.

Något som är väldigt jobbigt och som jag har svårt att acceptera är att jag redan har fått ont i bäckenet sedan ca två veckor tillbaka. På kvällarna orkar jag knappt stå på benen och är i princip redo att gå och lägga mig med Stella vid åtta bara för att kroppen är så otroligt trött. Jag kan inte minnas att jag fick såhär ont förrän typ i vecka 32 med Stella, så jag undrar vad som väntar… ikväll brummar vi ner till Småland igen och är borta i två veckor men när jag kommer hem ska jag träffa en fysioterapeut för att få hjälp. Under tiden ska jag försöka träna lite korta pass så ofta jag orkar, vila mycket och inte bära för tungt (lätt gjort med en klängig 1-åring haha, wish me luck!).

Igår fick jag föresten höra bebisens hjärtljud när jag var hos barnmorskan. Iiih… vilken rysning och lättnad som spreds genom min kropp när hon hittade hjärtat. Wow. Det kändes som att allt togs till en ny nivå och hela jag typ exploderade av någon slags kärlek och förväntan.

Nu ska jag kriga mig genom det här året, sen i början av december så ses vi bebis<3

Här klampade jag in för en vecka sedan och berättade att jag är gravid – för att sedan leave you hangning, haha. Ja, jag hade jätte mycket tankar om vad jag ville skriva och HAR fortfarande, men satan vad jag har jobbat denna veckan. Lyckligtvis med massa roliga saker! Ni kanske såg samarbetet med Decléor på FORNI? Det tar enormt mycket tid att spela in och redigera en film men oj vad kul det är. Jag är så tacksam att jag får möjlighet att jag får göra det då jag är självlärd på det området, så jag lär mig och utvecklas hela tiden. Hur som helst..

Jag är gravid! Hur långt gången undrar ni? Jag går in i vecka 16 imorgon, så snart är 40 % avklarat. 37,9 % idag för att vara exakt.

Ni har frågat massor om mina tankar om att bli gravid igen, och så tätt inpå första barnet. Så jag tänker att jag börjar där någonstans och sedan jobbar mig vidare på allt runtomkring. Jag har alltid sett bloggen som en plats där jag kan vara ärlig i mina tankar och funderingar och så kommer det förbli när jag berättar om detta. Så låt oss ta det från början.

Ville vi ha ett till barn? Hundra procent ja. Ville vi ha ett till barn precis just nu? Nej. Jag såg verkligen fram emot att börja jobba igen till hösten och var helt inställd på det, så när stickan visade två klara streck så tog livet en helomvändning. Det har tagit mig ungefär tills nu att bearbeta att vi blir tvåbarnsföräldrar i år. Inte för att jag blev ledsen, för det blev jag absolut inte, men chockad. Det tog ju tid innan vi blev gravida med Stella, så att jag skulle ”råka” bli gravid nu kändes lite som en omöjlighet. Iallafall, när man är inställd på en sak och sedan får lägga om hela sin plan till någonting annat, så krävs det lite tid.

De senaste veckorna har jag dock känt att det här var det bästa som kunde hända, lite som att alla pusselbitar föll på plats. Det är knappt jag tror mig själv när jag skriver så, men det är sant. Men jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg snart, annars blir detta milslångt.

Hur som haver. Jag tyckte inte om att vara gravid första gången och det gör jag inte nu heller. Jag känner mig som en sämre version av mig själv – tröttare, med massa krämper och har rent allmänt typ lite mindre go i mig? Men det är ju en begränsad tid, och den här gången känner jag mig så mycket mer förväntansfull och upprymd när jag tänker på vad som väntar, för nu vet man ju vad en liten bebis för mer sig. Jag älskar Stella mer och mer för varje dag och blir så stolt för varje litet framsteg som hon gör. Tänk att få uppleva det med ett till barn så snart, hur ska hjärtat ens klara av så mycket kärlek?

I samband med plusset på stickan så började ju Stella att sova, och ALLT har blivit så mycket bättre sedan dess. Helt plötsligt kan jag njuta, njuta på riktigt, av att vara föräldraledig och jag förstår hur det ”ska” vara. Det betyder såklart inte att det är lätt alltid, för det är det såklart inte, men hela vår tillvaro är härligare nu. Hade jag fortfarande lidit av sömnbrist deluxe så hade jag garanterat fortfarande bearbetat att det kommer en till bebis. Och sen tänker jag att har man gått igenom sömntortyr med första barnet så borde man väl ändå bli skonad med det andra??

Det som gör mig mest glad över att få två barn tätt, är hur nära deras relation (förhoppningsvis) kan bli. Hur mycket dom kommer kunna leka och underhålla varandra, och hur fint det kommer vara att få se den relationen växa fram. Att vakna en morgon med två små nyvakna barn mellan oss. Gud, jag blir tårögd när jag tänker på att vi kommer vara en familj på fyra, som kommer uppleva livet tillsammans. Allt från utflykter som cykelturer och resor till vanliga hemmakvällar i soffan. Att vi ska uppfostra två barn som kommer växa upp och bli självständiga individer. Wow.

Jag tror ändå att allt händer av en anledning. Det kanske jag inte skulle säga om jag hade varit med om något helt fruktansvärt i livet, jag vet inte. Men så känner jag verkligen. Det jobbiga jag har gått igenom har gjort mig till en starkare och bättre människa, och jag hoppas att jag kommer känna likadant när vi klarat av två småttingar och allt som kommer med småbarnslivet. The universe has lined up.

xx

Läs om hur jag fick reda på att jag var gravid med Stella här<3