Sommaren 2018 bestämde vi oss. Nu är det dags – vi vill ha barn! Vi hade pratat mycket om barn tidigare, och var båda säkra på att det var en resa som vi ville göra tillsammans när tiden var inne. När dagen väl kom så blev det väldigt spontant. Ett beslut berusat av kärlek, sommarvärme och en dröm om att skapa en liten människa. Hälften mig, hälften Adam.
Men vad visste jag egentligen om att bli gravid? Hittills hade hela livet gått ut på att skydda sig. Jag hade ingen koll på varken menscykeln eller ägglossning, var först ut i mitt kompisgäng och trodde naivt att det skulle gå på en gång. Även om jag på omvägar hört att det kunde ta tid, så tänkte jag ändå att det inte gällde oss. Efter två försök och negativa graviditetstest började jag läsa på och förstod att det fanns en hel del att sätta sig in i.
Jag skaffade alla möjliga appar och började förstå hela grejen med ägglossning och hur menscykelns längd påverkar när den infaller. Min menscykel kunde variera allt från 26-36 dagar, vilket gjorde det något svårare att pricka rätt enligt appen.
Under några månader framöver tyckte jag mig känna en hel del symptom som uppenbarligen inte stämde, eftersom stickorna fortsatte visa negativt. Som tur var, så gjorde det mig inte särskilt stressad. Självklart kände jag oro över tanken att någon av oss kanske inte ens kunde få barn och allt vad det skulle innebära – men samtidigt kände jag någon djup tilltro i att det kommer hända när tiden är rätt.
Våren kom och vi bestämde oss för att ge det sommaren ut, eftersom vi hört att genomsnittet var runt ett år. Under semestern minskade jag på träningen och ökade på yoga och meditation. Jag visualiserade vårt barn och framtid nästan varje dag, för att stärka tron på att det faktiskt skulle gå tillslut.
I slutet på augusti tog jag fram en sticka som legat i badrumsskåpet hela sommaren. Adam hade precis gått till jobbet, jag kissade på stickan och la nonchalant bort den. Efter att ha tagit test varje månad i ett år kändes det nästan som en halvkass komedi man sett tusen gånger och visste slutet på. Jag hade känt en del tecken under veckan som varit, men det hade jag å andra sidan gjort varje månad. Så hur ska man veta vad som är äkta och vad som är inbillning?
Men så var det där framför mig helt plötsligt: ett starkt plus i blått. Jag tror inte jag andades på en minut. Världen stannade liksom upp för min reaktion, som var en blandning av gråt och skratt på samma gång i säkert fem minuter. Tänk att det gått nästan 20 veckor sen dess ♥
så fint!! ❤️