Det känns fortfarande totalt overkligt att jag nu är mamma till två småttingar, och när folk runtomkring mig frågar hur det känns så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har knappt funderat över hur det känns om jag ska vara ärlig, jag har bara kommit in i något slags flow av att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Och stundtals där mellan försöker jag suga åt mig av alla varma stunder och landa i att det här är vår nya verklighet. Som när jag har bebis sovandes på mig och drar in doften av henne när jag pussar på hennes huvud, och samtidigt ler med hela hjärtat åt när Adam springer runt och jagar Stella som kippar efter andan av skratt. Eller när jag och Stella smyger upp tidigt på morgonen och bebis sover i sitt nest bredvid oss i soffan. Då bäddar Stella ner sin Pippi eller Bamse och säger ”sova bebis” och så håller hon bebis i handen samtidigt som hon sitter i mitt knä och jag pillar henne i håret. Dom stunderna av total närvaro, då känns det förstås helt magiskt.
Det var fredagen den 10/12 som jag vaknade tidigt på morgonen och kände någonting blött i trosorna. Jag trodde förstås att vattnet hade gått, men möttes av lite blod istället. Kort därefter kände jag första värkarna komma smygandes. Första tanken var fyfan vad härligt, äntligen sätter det igång. Jag låg vaken ett par timmar tills Stella och Adam vaknade och förklarade direkt för Adam att det var på gång, men inte särskilt intensivt än. Vi kände oss båda så himla lättade, vi hade nämligen ett tillväxtultraljud inplanerat den dagen (jag hade gått 7 dagar över BF) som vi nu kunde skippa!
Den här dagen hade förskolan stängt vilket gjorde oss lite småstressade för precis alla hade förklarat för oss att det går så himla snabbt med andra barnet, till och med min barnmorska. Vi ville ju såklart vara på den säkra sidan, så min mamma kom över redan vid nio på morgonen som stand by. Hela dagen hann dock ticka på och vid klockan fyra på eftermiddagen, tolv timmar från första värken, började de bli mer intensiva. Jag ringde till förlossningen en stund därefter som bad mig ringa igen när värkarna kom ungefär var fjärde minut och höll i sig i ca en minut. Klockan hann bli strax efter 18 tills vi ringde igen, packade ihop våra sista saker och pussade Stella hejdå innan vi satte oss i bilen och åkte mot Danderyd. Då var värkarna intensiva men absolut hanterbara, jag kunde till exempel fortfarande bära på Stella och ta en värk.
Väl framme visste vi inte om vi skulle få skrivas in, dom förklarade nämligen på telefon att vi kanske inte skulle få ett rum om jag verkade må lite för bra, så bilresan dit var jag så nojig. Som tur var konstaterades det att jag var 5 cm öppen och livmodertappen helt utplånad (yeey) och efter den undersökningen blev värkarna mer intensiva. Vi beställde sushi till middag som vi åt samtidigt som jag tog mer och mer kraftiga värkar, fortfarande ungefär var fjärde minut.
Vid 21 kom personalen som skulle jobba natt och vi fick tre fina tjejer som skulle ta hand om oss genom natten. Jag hade inget förlossningsbrev eller liknande utan meddelade bara att mitt enda önskemål var att ”få ut ungen asap” haha och att de skulle pusha mig, jag klarar inte av mjuka tag utan behöver en fast hand som säger åt mig vad jag ska göra i en sån här situation. Sedan fick jag testa lustgasen som fungerade såå bra (mådde inte alls bra av den första förlossningen) och en stund senare kom vi fram till att jag skulle testa att bada för att kicka igång produktionen av oxytocin.
Väl i badkaret blev värkarna ännu mer intensiva och jag satt där med lustgasen i högsta hugg samtidigt som vi babblade med en utav våra gulliga barnmorskor. Till slut pallade jag inte mer och meddelande att det var dags för epiduralen om jag skulle palla smärtan. Då hade jag värkar typ var annan minut.
Tillbaka på rummet så kom narkosläkaren och satte epidural och så fort den kickade in så kände jag knappt värkarna alls. Vi blev rådda att försöka sova en stund och den 1,5 timmes napen var guld för energin kan jag lova. Vaknade av ett rejält tryck nedåt och då kom barnmorskorna precis in för att väcka oss, dom hade redan sett att värkarna var kraftigare. Nu gick också vattnet när jag gick på toaletten. Klockan var nu ungefär 02.30 den 11/12.
Jag fick sitta en stund på pallen med Adam bakom mig och kände mig verkligen avslappnad. Tog ett par smärtsamma värkar där men kände så jäkla mycket power, insåg att det var precis en sån här förlossning jag hade föreställt mig: att känna in kroppen och bara jobba med den. Förra gången var jag ju helt borta, kräktes genom allt och fick så fruktansvärt mycket värkstimulerande dropp. Såhär i efterhand förstår jag att det var därför den förlossningen blev så mycket tuffare. Men hur som helst, så bytte vi till lite olika positioner i liggande ställningar och sen under kanske 20-30 minuter kom de rejäla krystvärkarna som jag trodde skulle spränga mig där nere. Kl 04.03 föddes vår dotter <3
Vi fick en lite läskig start, fast där och då så var jag så utmattad att jag inte riktigt kunde ta in det. När jag hade krystat ut huvudet noterade jag direkt att jag inte hörde henne skrika. Det tog någon minut innan nästa värk då jag kunde trycka ut kroppen också, och när jag fick henne på bröstet sa jag direkt ”hon skriker fortfarande inte” och då tog barnmorskorna med sig henne och Adam och gick ut samtidigt som de sa att allt skulle bli bra. En av barnmorskorna kom tillbaka in igen och jag frågade ”kommer hon må bra, kommer allt bli bra!?” och hon lovade att det skulle gå bra.
Jag litade helt på henne och vilade lugnt i hennes svar. Det hade jag nog inte gjort om jag inte var så slut efter förlossningen men nu var det iallafall så. De andra två kom in och vi skrattade och skojade till och med lite under tiden som bebis blev omhändertagen.
När barnmorskorna gissade på att hon vägde 4,8 kg skrattade jag bara. Omöjligt. Fick även konstaterat att det var den största moderkakan dom någonsin hade sett, så stor att de var tvungen att väga den. Och gissa vad? Min moderkaka vägde 1,2 kg – genomsnittet är ungefär 0,5 kg. Tydligen genetiskt! Haha. Jag blev sydd (gick bara upp två stygn från förra förlossningen, halleluja) och under tiden kom Adam och personalen tillbaka med lilltjejen. Jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut, och andas in henne. Känna hennes lilla kropp mot min. Titta ordentligt på det där lilla ansiktet som såg ut som en liten gullig farbrors och föreställa mig livet med en familj på fyra.
När man ligger där på britsen och hela förloppet som man föreställt sig så länge är över, så står tiden i princip stilla. Det kändes som att hundra år hann passera innan vi rullades in i vårt rum. Och så låg vi där alla tre, trötta, men åh så lyckliga.
Bebis vägde exakt 4,8 kg och mätte 55 cm. En stor bebis men samtidigt så, så liten <3
Nu ligger jag här med mini på bröstet samtidigt som jag skriver, min stora plutt har precis blivit nattad av sin papi, och jag kan inte låta bli att känna att livet är helt komplett. Jag har precis allt man kan önska sig: en partner som jag älskar över allt annat och två små som jag inte kan slita blicken från för att de är så fina. Jag vet ju att det inte alltid kommer kännas så magiskt som precis just nu, småbarnslivet har inte varit enkelt innan och med ytterligare en plutt så lär det ju inte bli enklare. Men jag vet också att det fina trumpar det svåra med hästlängder – så jag försöker ta in känslan av tacksamhet i varje cell i min kropp. Det här är precis allt jag behöver.
xx
Här finns min första förlossningsberättelse <3
Vissa bebisar vill inte missa någonting alls! Min första (nu 20 år) var exakt som Molly. Lösningen blev bärsjal på ryggen. Jag knöt på henne när det var sovdags och sen gick jag oftast ut. Långpromenad med kebab, bok, hämtkaffe, shopping… Genom att hon sov längre stunder på ryggen så vande hon sig på något vis, och sen när hon var 1 år började hon sova i vagnen – men aldrig hemma i sängen tyvärr. Hon slutade helt att sova på dagen när hon var 2 1/2! Vissa barn behöver mindre sömn, och då får man hitta sätt att göra det man behöver göra med dem istället för när de sover. Det kan vara knepigt med strategier men det går. Annars fastnar man i besvikelse och frustration. Lycka till!
Det kommer bli bättre – jag lovar. Håll ut! Har du testat att lägga en varm vetekudde i vagnen/sängen innan du lägger ned henne? Lycka till med allt! 💞
Så kämpigt! Jag hade samma med min bebis, han sov 30 min i stöten länge. Det enda sättet att få honom att sova längre var att gå ut med vagnen, då kunde han sova över 2 timmar.
Hej,
Jag är absolut ingen expert men jag hade det likadant med mitt äldsta barn (det är 5 r sedan och minnet tryter :)). Men jag tänker framförallt tipsa om att försöka stretcha den första vilan en stund. Om vi utgår från ditt, eller mollys, schema; försök skjuta den 10 min varje dag, s att den till slut kommer lite senare än bara 1,5 timme efter uppvak. Sikta mot en första vila ca 2-2,5 timme efter morgonuppvak. Och när det väl vankas vila; vagga inte. Det blir du ju galen av. Bara sätt henne i selen och gör allt möjligt vardagsbestyr FÖRUTOM att vagga. Diska, dammsuga, bära sopor, tvätta..ja men typ allt annat än just bara fokus p att f henne att somna. Somnar hon s somnar hon, toppen! Låt henne sitta kvar i selen. Har hon itS behåller du sinnet i schack lite längre 🙂
Har du provat att studsa på pilatesboll? Jag brukade ha min son liksom vågrätt i famnen och sitta och studsa på pilatesbollen tills han somnade. Sen väntade jag tills han sov hyfsat djupt innan jag lade ned honom. Kanske är enklare att förflytta från det till liggande i sängen än från bärsele till liggande? Värt att prova iaf. Sen kan det vara så att andras tips är helt värdelösa för bebisar är olika, och hur många grejer man än provar så vill ungen inte sova eller vad det nu kan vara. Och då känner man sig ännu mer sämst. Och det är du INTE! Man gör tamejfan allt och provar allt. Det är SVÅRT med bebis! Och ännu svårare eftersom helt olika saker funkar på olika barn. Kämpa på, snart blir det lättare! Tror min började sova bättre på dagarna efter ca ett halvår, innan dess var det många små tupplurar fördelade över dagen.
Åh tungt, men ska du inte försöka dra lite på hennes sovstund då? Så att hon är riktigt trött och därmed sover längre? har du prövat med någon bakgrundsljud, vissa bebisar gillar ju det, white noise eller vad det kallas?
Du är ingen värdelös mamma och det finns många i samma sits som dig! Tänk att det oavsett är en fas och snart är den över och vips så sover hon bättre.
Lycka till och kämpa på!
Hej! När min bebis var i ett ”språng” så sov han också bara halvtimmar och somnade i princip bara i bärsele. Jag försökte inte lägga ner honom emellan eller kanske i vagnen om jag var ute och gick. När språnget var över så ändrade han 30 minutrarna till något annat. Ville mest säga att min bebis också körde sina halvtimmar 🙂 Hoppas det ändras för er med snart!
Har nästan exakt samma. Sover min tjej mer än 60 minuter på dagen är det kors i taket. 35 är rätt vanligt i vagn. 25 minuter får man vara nöjd med. 15 minuter då vet jag att hon blir gnällig men finns inget att göra för hon vägrar att somna om. Osv.
Vaggar, ger bröstet, går 100 mil i vagn för att hon ska somna (men sover aldrig mer än 30-40 minuter då ofc). Sen vill hon helst bli buren så bärselen är med på alla promenader.
Jag vet inte. Kanske inte tröstar men du är inte ensam! Det positiva jag fått höra är att barn som sover mindre på dagarna blir mindre sömnkänsliga när de blir äldre, de liksom klarar sig lite längre om man skulle missa att sova eller somnar sent osv. Vem vet!
Men avsaknaden av egentid. Man blir tokig. Och att höra nån säga ”mitt barn sov precis två timmar” (gärna i stillastående vagn också……) det provocerar skiten ur mig 😂🤪
Jag har tyvärr inget bra råd mer än att jag läste att barn somnar om så som de somnade så att man ska försöka ”göra så lite som möjligt” när de ska somna. Så tänker om du nattar i sele och sen lägger ner så vill hon somna om i sele när hon väl vaknar? Mitt barn somnade alltid de första månaderna i knäet ammandes men insåg att det inte funkade i långa loppet så efter några månader så tog ”kampen” en period att natta i sängen utan att amma (både dag och natt). Tog många och långa nattningar men tillslut började han sova längre perioder i sängen. Jag gjorde väl fortfarande ”fel” eftersom jag låg bredvid men ammade eller vaggade i all fall inte. Kanske inte alls funkar för dig men känner igen desperationen. Kram
Åh så jobbigt, förstår frustrationen! Min bebis är lika gammal som din och har haft svårt att somna inomhus dagtid. För oss vände det när jag insåg att hon behöver ha det riktigt mörkt när hon ska sova även på dagen. Storebror kunde somna i dagsljus var som helst (typ), men lillasyster kräver mörkläggningsgardiner och ”natt”. Så olika de är de små liven!
Hej,
Känner igen mig – min son född i december har aldrig sovit längre än 45 minuter åt gången sedan han kom. Oftast blir det 30 m, får jag 45 m så känns det som rena lyxen. Tänk vad mycket man skulle hinna om man skulle få 1 hel timme haha! Min son sover fortfarande inte hela nätter heller så man kan säga att jag går runt som en zombie för det mesta. Men jag försöker se ljuset i tunneln, varje kväll tänker jag- imorgon är han en dag äldre och DÅ kanske han börjar sova…
Älskar din blogg! Du är en toppen mamma,
Kram
Tack för att du delar med dig! Känner igen mig i känslan av att vara en dålig mamma. Har inte mycket erfarenhet från barn sedan tidigare och fick min dotter i januari. Inget har stressat mig mer än sömnen, upplever att det är en stormötes kring detta och det kan nog till viss del göra mer skada än nytta. När jag stressar över sömnen så funkar sömnen dåligt. När jag sänker kraven så sover hon bättre. Gör egentligen inget annorlunda när jag nattar mer än att jag inte stressar så mycket över tiden utan accepterar att hon somnar ungefär vid samma tid varje dag för att skapa goda rutiner.
En annan sak jag också börjat göra är att sova varje sovstund med min baby. Vet att många är ”emot” contact naps men dels behöver man sömnen som mamma, ibland mer ibland mindre. Och när jag återhämtat mig (kanske tar en dag när jag sover varje tillfälle som ges) så brukar det funka bättre ett tag. Precis som om vi brutit det ”dåliga” sovmönstret där sömnen är en fight. Men det gäller ju då att man kan sänka kraven på sig själv när det kommer till allt annat runt omkring och det i sig är ju också en utmaning…
Min dotter är väldigt beroende av närhet (som de flesta bebisar i know) men då funkar detta bra för oss.
En sista sak som jag gjort är att sluta läsa hur man ”ska/bör” göra. Bebisar är också människor men jag tycker ibland att sömnriktlinjerna är så stereotypa, som om alla bebisar var stöpta i samma form.
Hoppas det blir bättre 🌸 Du är en bra mamma för att du bryr dig! Sedan blir det inte alltid som man tänkt sig och det är okej 😘