Igår i Idol så valde en av tjejerna att tolka Avicii, så vi började vi kolla på massa gamla klipp då han spelade och när Seek Bromance kom igång bröt jag ihop. Den låten lyssnade jag på dag och natt när den kom, året då jag tog studenten. Jag såg tillbaka på den tiden som om det vore ett annat liv. Ett liv då det inte fanns någon morgondag och allt som var av betydelse var att leva för stunden.
Det hemska var när jag insåg att jag numera somnar med tut-pling låten från babblarna i huvudet varenda kväll.
Det slog liksom till i mig, som en komet som träffar jorden, hur länge sen jag gjorde någonting för mig. Och då menar jag någonting helt kravlöst, bara för att. Jag minns liksom inte sist jag spontant drog ut på en löprunda, var ute halva natten, tog en tre rätters middag på stan eller ens la mig på soffan mitt på dagen och sov en stund, för att jag kände för det och kunde.
Och mitt dåliga samvete slog till ännu hårdare. Men jag bara längtar tills jag får känna någon slags frihet igen, för det tär på mig att inte känna den. Tär det inte på alla? Att inte få vara fri i sina beslut, följa sin kreativitet och sina impulser när de kommer krypande. Att dag och natt sätta en annan persons behov före sina egna över en så lång tid.
Försöker blicka framåt, för jag vet att det kommer ljusare tider. En tid då jag får sova ut, en tid då jag kan åka iväg på kvällarna för att jag inte längre behövs vid varje uppvak, varje timme. En tid då jag får vara fri igen, även om det bara är ibland. Men just nu känns det långt bort, så jag tänker låta mig själv vara lite nere, utan att försöka med några positivitets-knep.
Man måste ju få känna in sina jobbiga känslor för att göra plats för alla fina, härliga, som kommer.