Tankar om perfektionism

Jag har insett att jag är perfektionist.

Jag brukade tänka att man bara kan vara en förebild eller en inspiration, om man är just det – perfektionist. Om man har precis allt runtomkring sig i sin ordning. Om man alltid är på topp. Men jag vet nu att det inte alls är så. För de människor som jag inspireras av allra mest, är de som är mest ärliga.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här inlägget, men efter att ha läst Miccis ärliga och fina blogginlägg om avundsjuka, så känner jag mig modig nog för att dela med mig.

När jag var yngre förknippade jag perfektionism med skolan: att perfektionister hade MVG i alla ämnen, pluggade som dårar och trippelkollade alla arbeten. Jag däremot har alltid varit den som nöjer mig med godkänt och skickar iväg ett arbete i sista sekund när jag känner mig klar. Inte ens dubbelkollat – utan haft inställningen det blir vad det blir när pekfingret klickat på sänd i all hast.

Men när det kommer till jobb är jag helt tvärtom. Jag kan läsa igenom ett mail tre gånger innan jag skickar det eller göra mig i ordning i timmar för att vara mitt snyggaste jag inför ett möte. Och hemma ska vi inte ens prata om! Jag kan knappt lämna lägenheten om sängen inte är bäddad eller bara det ligger prylar framme. Om Adam har satt in disk i maskinen på ”fel” sätt så flyttar jag om haha.

Alltså typ manisk att allt omkring mig måste vara i sin ordning, annars kan jag inte slappna av. Om jag har en dålig dag ställer jag hellre in roliga planer just för att jag inte kan slappna av när saker inte är som det ska.

Jag antar att det är så att vissa issues sitter så djupt rotade i en att man har svårt att hantera dem, hur medveten man än är om dessa.

Fram till inte så länge sedan har jag dessutom tänkt att perfektionism är någonting bra. Men nu har jag förstått att perfektionism snarare stjälper än hjälper. För den som drabbas av att ställa in roliga planer för att hinna göra mig på topp inför morgondagens möte/planer/dejt osv – är jag. Den som drabbas av att inte hinna koppla av för att lägenheten alltid ska vara städad – är jag. Den som drabbas av att ställa in träningen eftersom jag läst igenom samma sak tusen gånger så att klockan tickade iväg – är jag.

Det här behovet av perfektion rotas nog i att det är viktigt för mig att bli omtyckt.

Det är ett stort problem, jag förstår det rent logiskt. Att det håller mig tillbaka som person. Jag vill ju inte titta tillbaka på mitt liv och tänka ”wow, vad allt var i sin ordning!”. Jag vill tänka ”herregud, vilket sjukt roligt, härligt liv jag levt”.

Jag vet inte hur många gånger jag grubblat över sättet jag uttryckt mig på eller hur jag haft ett dåligt svar på tal. Kan vara ganska tafatt i nya eller obekväma situationer eftersom jag direkt hamnar i ett tillstånd av att det är viktigt att bli omtyckt. Ni kan ju bara gissa hur många gånger jag gått med ”han/hon tycker inte om mig” känslan, förmodligen helt i onödan. Eller ja, såklart helt i onödan för det spelar ju faktiskt ingen roll. Alla kan ju bara inte gilla alla och jag vill verkligen vara den som tänker whatever, men jag är uppenbarligen inte det.

Antar att det är en av anledningarna till att jag gillar att skriva nu när jag tänker efter. För att jag har tid att gå igenom det jag vill få sagt så det kommer ut på rätt sätt. Jag går in i min egna bubbla där det inte är någon som betygsätter varje ord jag skriver förrän texten är komplett. Jag gör mig kanske bättre som bloggare än i verkliga livet? Haha usch vad hemsk tanke ändå.

Ja det här blev ju som ett privat samtal med en psykolog hörni men kanske finns det någon som känner igen sig? Då kan vi gå till botten med den här insikten och påminna oss själva om att vi duger precis som vi är. Alla kan inte gilla alla och perfektionism är förmodligen en stor ridå som vi gömmer oss bakom.

Vad har ni för tips för att bearbeta ”dåliga” sidor? Vad kan man göra själv för att reda ut sina djupt rotade konstigheter?

<3

*den här gången läste jag igenom mer än en gång innan jag klickade på publicera haha*