Jag har precis läst ut Robin Sharmas 5AM Club. Inspirationen och motivationen är enorm – samtidigt som en irritation bubblar upp inom mig. Det är som att två krafter drar mig åt varsitt håll och allt som symboliserar mig är på väg att gå mitt itu.

Det handlar inte om en längtan efter att gå upp klockan fem. Det handlar inte heller om strävan efter att bli mitt bästa jag. Det handlar om att små delar av mig försvinner, bit för bit, när allt jag egentligen vill är att fortsätta lägga mitt pussel. Men balansen av att sätta ihop sitt eget pussel samtidigt som hela livet ska pusslas, är svårt. Och en miljon gånger svårare när man blir förälder. För då lägger man två pussel samtidigt. Hur ska man veta vilka bitar som hör till vilket?

Allt som händer just nu går ut på att finna en balans i vad som känns som ett evigt pusslande. 

Jag tänker inte vara den personen som glömmer bort mig själv för att jag blivit mamma. Jag vill fortsätta utvecklas, vara kreativ och känna ett sug efter att fånga varje dag och göra den så bra som möjligt. Jag vill leva efter principen att känna glädje, välja att vara positiv och släppa allt som tynger mig, varje dag.

Men hur fan gör man det? 

Helt ärligt så byggs frustrationen på hela tiden. Antingen är det brist på sömn (för hur länge klarar man sig på 4-5 timmar per natt egentligen?) eller bristen på att få utlopp för den jag är. Att inte kunna följa varje kreativ eller instinktiv impuls är så utmanande för mig att jag ibland inte vet vad jag ska ta vägen. Att välja bort mig själv för en annan person hela tiden sker så naturligt och när jag stannar upp för att känna efter vad jag vill och behöver, så vet jag knappt längre. När jag får den där stunden själv på dagen så blir jag som handlingsförlamad, för vart ska man ens börja..

Jag skulle dö för mitt barn, jag älskar henne så mycket att jag ibland gråter bara när jag kramar henne. Men jag vill älska mig själv också, och ibland undrar jag hur jag ska kunna göra det fullt ut om bristen på utveckling och återhämtning inte existerar.

Jag har börja tänka att egentid är lika återhämtande som sömn om den används på rätt sätt. Speciellt på morgonen, innan alla andra har vaknat. Bara att få den där halvtimmen, timmen eller kanske till och med två helt själv gör underverk. Ingen telefon, tv eller dator. Bara jag, mitt andetag och nuet. En stund på mattan, läsa lite och dricka morgonkaffet i stillhet.

Vissa dagar iallafall. Andra dagar står sömn i fokus och tiden för mig själv prioriteras sist. Jag lär mig. Anpassar mig. Försöker hitta balansen.

Kanske hittar jag den när tiden är inne.

xx

Tips: Läs 5AM Club. Bara gör det.

Hej vänner! Mellandagarna är här och Adam har åkt tillbaka till Sthlm för att jobba ett par dagar. Själv är jag kvar med Stella hemma hos svärisarna under tiden. Igår satt vi i bastun och Adam frågade mig om det kändes okej att stanna här ensam, och om jag kunde känna mig som hemma hos hans föräldrar. Jag tänkte efter och svarade ganska snabbt att jag känner mig helt hemma här. Jag behöver aldrig svassa på tå och känner mig inte i vägen – och det slog mig hur tacksam jag är över att ha en så bra relation med mina svärföräldrar. Det är verkligen ingenting jag tar för givet.

Jag funderade på det under dagen, att det är så viktigt att rikta fokus mot de saker man är tacksam för. Jag läste några rader ur en bok som förklarade hur vi alla ser verkligheten ur vårt eget perspektiv, utifrån hur vi mår i stunden och det är verkligen så sant. När jag är tacksam, glad och lycklig känns världen perfekt – men när jag är arg, irriterad och ur balans så byggs en känsla av att livet är skit.

Detta är någonting jag bär med mig in i 2021: att alltid välja hur jag vill se på livet, och världen. Att jag kan välja att rikta fokus på allt jobbigt och låta dom känslorna växa – eller acceptera livet som det är och fokusera på det som är bra.

Jag förstår såklart att det kan sticka i människors ögon att säga så, för vi bär alla på olika bagage och lever efter olika förutsättningar. Men jag pratar om de enkla sakerna. Det lilla som vi ofta tar för givet. Man kan välja om man vill älta sådant som stör – en partner som aldrig städar eller en kompis som är dålig på att höra av sig. Man kan välja att störa ihjäl sig på något i sitt utseende, eller att omfamna det och inse att det är så man ser ut. Och så vidare. För om vi lägger kraft på allt tufft så blir verkligheten tuff – men väljer vi att se det fina i livet så blir verkligheten lite ljusare.

<3