På en dag kändes det som att sommaren tog slut. Från klibbande värme till regnskurar och gåshud som sprider sig längs med armar och ben. På något sätt känns det skönt, det är ju faktiskt september imorgon, och jag är mer än redo att börja rensa bort sommargarderoben.

Hösten känns alltid som en nystart och i år är den känslan mer påtaglig än någonsin, speciellt eftersom jag efter två och ett halvt år som föräldraledig ska börja jobba heltid i oktober. Så än är det några vardagar kvar tillsammans med mina små, men jag kan inte låta bli att längta. Samtidigt kan jag känna mig nostalgisk och undrar om jag verkligen har tagit tillvara på tiden som varit.

Sen kommer jag på hur slitigt det har varit ändå. Speciellt med två (förstår fortfarande inte hur jag tyckte att det var jobbigt med en haha men det var det ju såklart också), men även att jag jobbat mycket under tiden. Att plocka fram datorn och vara kreativ efter att barnen har nattats och jag själv somnat till med dom, är svårt. För som ni vet är jag ju en person som verkligen vill prioritera återhämtning och tid för mig själv av olika slag, vilket många gånger har fått prioriterats bort. När ögonlocken håller på att slå igen av trötthet spelar det ju ingen roll hur mycket man tycker om sitt jobb, för allt som finns i sikte är en varm säng ett par meter bort. Med det sagt så ser jag fram emot den tydliga gränsen mellan jobbliv och mammaliv som kommer med att gå till jobbet varje dag. Och jag ser fram emot att njuta järnet med barnen nu innan deras pappa tar över stafettpinnen hemma.

<3

Visst är det intressant hur man ofta vill ha det man inte har, och när man sedan får det så kan man nästan bli avtrubbad. Tänker, var det inte bättre än såhär? Det händer mig hela tiden i alla former. När suget kickar in och jag bestämmer mig för att köpa choklad – för att upptäcka att det inte var riktigt så tillfredsställande som i mitt huvud. Eller när jag suktar efter en svindyr tröja för att efter många om och men slå till, är äckligt nöjd i typ en minut och glömmer sedan bort den.

Eller som nu, när Adam och två barn precis har lämnat hemmet för att vara iväg prick hela dagen. Jag har timmar av egentid för första gången på en evighet framför mig. Och när jag stänger dörren bakom mig så kan jag bara stå och stirra. Vad vill jag nu? Vill jag fixa frukost? Ta en dusch? Rulla ut yogamattan? Känner mig som förlamad. Var börjar jag dagen med oändliga möjligheter!? Det är som att jag har så många val att ta nu, att jag inte kan ta ett enda.

Kanske säger det någonting om mig. Att jag är en person som romantiserar scenarion som ligger i framtiden istället för att njuta av det som är. Egentligen kan jag nog både och, men är väldigt kass på det sistnämnda nu för tiden. Det blir väl så när man sällan har eller tar sig tiden att stanna upp och blicka inåt. Igår skrev en vän på instagram att ”hon inte alltid varit så lugn och harmonisk som hon uppfattas nu, men att daglig meditation och yoga har gjort henne mer tålmodig och mindre lättstörd”. Det väckte något i mig, för jag har självt upptäckt och känt det skiftet som hon beskriver. Det gjorde mig mer närvarande, tillfreds, nöjd och harmonisk än något annat någonsin har gjort mig. Men jag är inte i det tillståndet så ofta längre. Den insikten gör att jag vet vad jag behöver mer av i mitt liv. Och nu kom jag på vad jag vill få ut av den här dagen.

<3