När man blickar inåt

Visst är det intressant hur man ofta vill ha det man inte har, och när man sedan får det så kan man nästan bli avtrubbad. Tänker, var det inte bättre än såhär? Det händer mig hela tiden i alla former. När suget kickar in och jag bestämmer mig för att köpa choklad – för att upptäcka att det inte var riktigt så tillfredsställande som i mitt huvud. Eller när jag suktar efter en svindyr tröja för att efter många om och men slå till, är äckligt nöjd i typ en minut och glömmer sedan bort den.

Eller som nu, när Adam och två barn precis har lämnat hemmet för att vara iväg prick hela dagen. Jag har timmar av egentid för första gången på en evighet framför mig. Och när jag stänger dörren bakom mig så kan jag bara stå och stirra. Vad vill jag nu? Vill jag fixa frukost? Ta en dusch? Rulla ut yogamattan? Känner mig som förlamad. Var börjar jag dagen med oändliga möjligheter!? Det är som att jag har så många val att ta nu, att jag inte kan ta ett enda.

Kanske säger det någonting om mig. Att jag är en person som romantiserar scenarion som ligger i framtiden istället för att njuta av det som är. Egentligen kan jag nog både och, men är väldigt kass på det sistnämnda nu för tiden. Det blir väl så när man sällan har eller tar sig tiden att stanna upp och blicka inåt. Igår skrev en vän på instagram att ”hon inte alltid varit så lugn och harmonisk som hon uppfattas nu, men att daglig meditation och yoga har gjort henne mer tålmodig och mindre lättstörd”. Det väckte något i mig, för jag har självt upptäckt och känt det skiftet som hon beskriver. Det gjorde mig mer närvarande, tillfreds, nöjd och harmonisk än något annat någonsin har gjort mig. Men jag är inte i det tillståndet så ofta längre. Den insikten gör att jag vet vad jag behöver mer av i mitt liv. Och nu kom jag på vad jag vill få ut av den här dagen.

<3