Idag kände jag mig som en ny människa. Observera, kände.
En dag på landet gjorde otroligt mycket för mitt mentala state of mind. Jag hade en idé om att jag skulle gå en lång skogspromenad medan pappa tog hand om Stella, följt av yoga på terassen. Istället blev det en sån där perfekt lång powernap: tillräckligt lång för att känna sig återhämtad, men inte för lång, så man blir groggy. Sedan middagen serverad följt av en kort skogstur och ett dopp i bubbelkoppen med ett glas vin. När jag gick och la mig vid 22 tiden kändes det som att jag äntligen kunde andas ut. Fy helvete vad de här dagarna har tagit kål på mig!
Imorse gick vi upp med solen, körde en snabb yogasession utomhus och en kopp kaffe på det innan det bar hem mot staden igen. Stella var på magiskt humör och jag hann tänka för en sekund att jag kände igen min lilla tjej igen. Fick feeling och satte igång med examensarbetet medan hon sov (snart har jag tagit examen for real!!) och kände sån där riktigt pepp energi som bara kommer vid få tillfällen. Ni vet, när det känns som att man kan klara av precis vad som helst och all ångest är som bortblåst.
Sen började skrikfesten igen.
Alltså den känslan när Stella drog igång och skrek så att hon tappade andan mellan varven och gick upp i falsett under ganska exakt en timme… jag tänkte att mitt liv på riktigt var över. Från att ha varit så lättad, till att börja om från början kändes som jordens undergång.
Till slut somnade hon på mig medan jag låg i världens mest obekväma ställning på sängen, och där låg jag i en timme och stirrade upp i taket eftersom jag inte vågade röra mig. När hon tillslut vaknade var hon på bra humör igen och drog till och med till med några rejäla skratt.
HUR ÄR DET MÖJLIGT??
Jag kan liksom inte slappna av nu för det känns som att hon kan vända precis när som helst. Hur ska jag ens våga mig ut ur lägenheten? Jag menar, tänk om hon drar igång sådär när vi är ute och går. Folk kommer ju tro det värsta om mig och jag kommer få p-a-n-i-k.
För övrigt kan jag inte ens förstå hur det kunde gå en hel dag utan att hon har några känningar och sedan kommer skiten tillbaka? Då ska vi inte ens nämna hur mycket jag funderar över vad det här faktsikt är.. är det biverkning från rotavaccinet eller är det något annat??? Tänk om hon har någon allvarlig sjukdom som ingen läkare kan hitta?
Så med det sagt: Yes, jag skriver under på att jag går med i överdrivet-oroliga-mammor klubben. Visst går väl alla mammor med i den?
Min kära mamma kom iallafall och lagade kantarellpasta med halloumi till middag vilket var en lifesaver. Och imorgon kommer ÄNTLIGEN Adam hem igen. Kan inte påstå att jag hunnit längta efter honom direkt, mer längtat efter min co-barnvakt, hehe.
Puss och godnatt, nya tag imorgon!