Att hitta tillbaka

Idag fick jag en uppenbarelse. Jag känner mig äntligen som mig själv igen.

Känner ni igen det här med att jämföra sig själv med sitt bästa jag? Det vill säga den versionen av sig själv under en tidpunkt när man helt enkelt mådde så sjukt bra och kände sig tillfreds med både sig själv och omgivningen.

Den versionen som jag jämför mig med är året innan jag blev gravid. Hela året var jag i ett tillstånd där jag hade en sån sjukt bra balans i hur jag tog hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Jag lyssnade inåt, tog beslut utifrån hjärtat istället för från omgivningen och ansträngde mig för att förbättra mig själv. Det betyder inte att jag aldrig mådde dåligt under året, men däremot hanterade jag sorg och ilska på ett sunt sätt! När jag tänker tillbaka på det året känner jag mig stolt.

Så därför är det den version av mig som jag gärna jämför mig med, men när jag blev gravid började den personen sakta gå sönder. Jag har insett att graviditeten på riktigt var påfrestande på mig, framförallt den senare halvan. Jag vet inte om det var mina tankar om att vara gravid som begränsade mig, eller om det helt enkelt inte är så underbart som många säger? För vart jag än vänder mig så romantiseras graviditeten så himla hårt, men jag har aldrig känt riktigt så. Jag älskar att jag har ett barn! Världens finaste lilla bebis som jag alltid kommer göra precis allt för – men jag tycker ändå att graviditeten gjorde mig lite sämre. Jag kunde romantisera magen och få fjärilar i den av alla förväntningar. Och självklart var det så mysigt att känna små sparkar inifrån och att diskutera allt om bebislivet med Adam. Vi drömde oss bort och pratade namn och allt vi ville uppleva med henne. Men förutom det så var det (för mig) mest påfrestande. Tyvärr.

Men nu! Sakta men säkert, så börjar små bitar av mig komma tillbaka. Jag har börjat hitta ett mönster i vardagen som jag kan känna mig stolt och nöjd med igen, och den känslan är helt oslagbar. Livet är såklart helt annorlunda nu, man kan inte jämföra livet pre-baby. Men man kan försöka skapa en vardag post-baby som får en att känna sig tillfreds med sig själv.

Jag är så tacksam att jag börjar hitta tillbaka och att jag börjat reflektera över hur jag kan göra livet med bebis så bra för både mig och henne som möjligt – idag var det att lämna henne med sin pappa i en timme medan jag gick på ett utomhuspass i hatha yoga. Igår var det att ta en kvällspromenad i solnedgången och andas in frisk luft innan vi kröp ner. En annan dag var det att sova ut fast jag hade planer. Små, små saker som jag gör för att jag väljer att lyssna inåt istället för att låta livet gå på repeat. Det finns nog ingenting som får mig att känna en sån bubblande härlig känsla som att följa hjärtat istället för hjärnan. Vad får dig att känna så? <3