Gravid hormoner åt alla håll och kanter

Jag tror att jag är en sån person som ser tillbaka på situationer och först då inser hur jag har påverkats av dem. Jag har liksom svårt att i stundens hetta reflektera över vad jag går igenom, och så har hela graviditeten känts. Om ett halvår kanske jag ser tillbaka och inser hur jag faktiskt mådde. Men en sak är säker redan nu och det är att alla gravid-hormoner skjuter åt alla håll och kanter. Förmodligen mer än jag förstår.

Idag knäppte Adam igång Vänner avsnittet då Rachel och Ross ska få barn. Jag insåg att jag inte har sett några förlossningar på film sedan jag blev gravid! Från att ha avsnittet lite i bakgrunden medans jag gjorde något totalt onödigt på telefonen, till att jag blev helt fast i förlossnings-scenen. Det var så fint på något sätt, att se hur Ross stöttade Rachel genom flera timmar av värkar tills att bebisen faktiskt kom. Och det romantiska ögonblicket när hon får bebisen på bröstet, och de delar en blick och en kyss som på något sätt säger allt. Och jag grät som ett barn. Först för att det var fint, sen började jag bara hulk-gråta utan att riktigt förstå varför. Jag vet inte om det var hormonerna som sprakade loss eller för att förlossningen är så nära nu och jag knappt har hunnit fundera över vad det kommer innebära att föda ett barn och ännu mindre att ta hand om ett.

Samtidigt har jag spelat upp den scenen i mitt huvud tusen gånger – hur allt kommer vara när vattnet går. Kommer det vara på dagen eller natten? Kommer vi vara med varandra eller på varsitt håll när det händer? Kommer det vara dramatiskt eller ett lugnt händelseförlopp? Jag blir nästan manisk när jag försöker föreställa mig hur den dagen kommer bli. Jag vill veta när, var och hur allt händer.

Men det jag inte tänkt lika mycket på är hur det kommer kännas när jag väl får vårt barn på bröstet. När vi får se henne för första gången och plötsligt har 100 % ansvar över någon annan än oss själva. Tänk om jag inte alls får den instinktiva kärleken till bebisen som alla pratar om! Tänk om jag inte känner någonting alls. Eller tänk om hjärtat svämmar över av kärlek direkt? Att få barn är ändå något jag fantiserat om hela mitt liv, precis som många säkert gör. En del av mig känner att ett barn på något sätt kommer fullända mig som människa, som att jag är menad att vara mamma. Medan en annan del av mig blir totalt vettskrämd av tanken att jag kanske gör bort mig totalt! Kommer jag vara lika ordningsam, påläst och kärleksfull som alla andra mammor verkar vara..

Anyhow. Behövde bara skriva av mina tankar efter hulkgråt-sekvensen. Blir inte förvånad om jag skrattar för fullt hus inom några timmar och totalt har glömt bort det här – det är ungefär så mina gravid-hormoner är just nu. Skratt, gråt, förtvivlan, superpositiv, förstörd på repeat. Vi får se hur balanserad man blir som mamma sen då .. ♥

Här har jag skrivit mer om känslorna kring att bli mamma.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *