När Soft Goat lanserade sin nya kollektion förra veckan så gick jag helt banans. Vill ha ALLT!? Säkert lite extra eftersom få saker knappt passar min ständigt expanderande mage haha. Men snälla, hur fina plagg? Jag fullkomligt älskar kashmir och min ljusa polo från Soft Goat som jag har använt sedan förra graviditeten (och fortfarande gör) har behållt kvalitén så himla bra. Ska nog unna mig en tröja åtminstone… frågan är bara vilken?
Jag älskar att experimentera med recept och det mesta inom hälsa. Jag är ju ändå utnämnd till kontorets wellnesscoach på FORNI - min drömtitel! I april 2020 blev jag mamma till världens goaste lilla tjej och försöker nu hitta balans mellan intressen och mammalivet.
Hej bästa bloggisar! Inskolningen av Stella har gått över förväntan, igår lämnade vi henne själv för en halvdag och det hade gått strålande. Imorse strosade vi ner i solskenet och kramades hejdå (okej några tårar var det men ändå mkt bra lämning) innan jag gick ensam tillbaka hem igen och kände något slags lyckorus svepa över mig. Det är liksom en ny era som börjar nu! Hela vår vardag är i ett sådant stort skifte och det känns faktiskt HELT magiskt. Jag menar, 16 månader föräldraledighet har varit så härligt men också sugit musten lite ur mig. Jag tror det är ganska lätt att tappa en del av sig själv när ens största fokus ligger på att ta hand om ett barn och det har definitivt hänt mig. Så bara tanken av att ha en hel dag (eller ja, en hel höst!) på mina egna premisser gör att det bubblar lite i mig. Jag är så tacksam över det för jag förstår ju också vad som väntar när familjen växer till vintern. Ska maxa skiten ur hösten nu helt enkelt och känna att JAG får vara i fokus. Halleluja!
Ni kanske undrar vad jag ska hitta på nu då? Det blir en hel del frilansarbete av olika slag och jag kommer lägga mycket mer krut på bloggen. Att ha den här lilla delen av internet gör mig verkligen glad och ger mig så mycket möjligheter till att vara kreativ, vilket jag älskar. Utöver det så har jag påbörjat en ganska major thing för mig, jag har nämligen som mål att ta körkort innan lillasyster väljer att göra entré! Har min första körlektion nästa vecka och sen räknar jag med att allt går som smort och att jag kan köra ut på vägarna själv innan november. Kort deadline men oj oj oj så taggad!
Orimligt taggad på allt VARMT kaffe jag har framför mig innan kaffesuget förmodligen klingar av helt
Vad mer? Jag vet inte men typ VILA!? Kan inte komma på ett bättre tillfälle för det, haha. Sova ikapp senaste året och förbereda allt inför lillasysters ankomst. Har mycket fix på gång hemma och det kliar i fingrarna att få göra vårt hem mysigare inför ännu en föräldraledighet. Sen hämta Stella runt fyra på eftermiddagarna och se till att njuta av den tiden vi har tillsammans på ett helt nytt sätt. Får för mig att jag kommer sakna henne så sjukt mycket fast jag har räknat sekunderna till förskolestarten hehe.
Men innan några obligations tar tag i mig så ska jag ta den här dagen och bara göra precis det som faller mig in. Minns inte sist jag hade flera timmar av egentid framför mig och det känns otroligt. Ja ni hör ju, jag är i ett sånt här skifte som nästan bara inträffar vid nyår och när hösten drar igång, endorfiner som sprutar åt alla håll. Jag hoppas verkligen att ni har en lika härlig höst-wibe som jag! PUSS <3
Jag har precis slagit mig ner med en kopp kaffe och en chokladboll på ett litet fik i Fredhäll där min syster bor. Jag lämnade av Stella med henne i lekparken och sa ”nu ska mamma gå och jobba, vi ses sen, får jag en puss?” och hon tittade på mig med världens lyckligaste ögon, lutade sig fram och pussade mig på munnen samtidigt som hon sa ”mmmmaaa”.
Tänk att det här är livet nu? Jag kan liksom inte riktigt förstå att min föräldraledighet med Stella är över! Och att jag ska lämna bort henne varenda (var)dag. Herregud vad jag har krigat dom här 16 månaderna och my god vad mysigt vi har haft det. Imorgon börjar inskolningen och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar. Jag tror att hon kommer bli Stella 2.0 när hon börjar föris och får leka med andra barn hela dagarna, och jag är så lycklig att jag har tre månader för mig själv innan vi kör på igen med bebis nummer två.
Sitter och tänker på hur läskigt det kändes att inte veta vad jag skulle fylla de här tre månaderna med och vilken ångest jag har haft över det. Ovissheten har liksom tagit kol på mig lite och om jag ska vara helt ärlig så har jag känt mig totalt misslyckad som inte har ett heltidsjobb att gå tillbaka till. VEM skaffar barn när man pluggar? Och sedan barn nummer två innan man hinner börja jobba igen? VARFÖR har jag wasteat två år av mitt liv att gå en utbildning för att sedan inte komma igång och använda de kunskaperna? Ungefär så har det låtit i mitt huvud. Men just precis nu, när jag sitter här, så känns det som att allt är precis som det ska vara. Jag är på rätt plats i livet och allting kommer att ordna sig, även om jag inte vet exakt vad som väntar ett år framöver. Kanske är det bra att få känna den ovissheten just för att jag är en människa som vill ha kontroll. Utmana mig själv att gå igenom den här fasen och sen få svart på vitt att allt alltid löser sig. Allt vi går igenom i livet kommer att ge oss precis rätt lärdomar och föra oss precis dit vi ska vara.
Jag får så många meddelanden från många av er som hittat hit till bloggen när ni googlat på bebis som vaknar en gång i timmen, eller bebis fyra månader sömn. Först och främst: bara vi kan förstå hur det är att gå igenom den här sömntortyren. Vi är krigare som tappert kämpar oss genom dagarna utan att någonsin få djupsömn eller verklig återhämtning. Vi är i en period som man inte skulle önska sin värsta fiende, men vi måste komma ihåg att det här inte är för evigt. Det kommer bli bättre.
Jag insåg att det var länge sedan jag skrev något om Stellas sömn, sen jag berättade att den blivit bättre, så här kommer en recap:
Min lilla bebis som vaknar en gång i timmen, fast egentligen är hon ju ett barn nu. Älskar ändlöst men blir ju ändå helt galen om nätterna. SOV unge <3
Vi hade en period när hon precis blev 1 år då jag gav mig fan på att sluta amma eftersom det var det hon vilje göra varenda timme genom hela natten. Med ett pannben hårdare än sten efter månader av ångest så tog det bara ett par dagar, så var det behovet borta för henne. Jag började med att neka när hon skulle sova och sedan minskade uppvaken och hon ammade bara ett par gånger per natt. Successivt fasades nattamningen ut också vilket var perfekt för jag behövde inte pumpa en enda gång. I samma veva bad jag vårdcentralen kika på hennes öron och dom konstaterade en hörselgångsinflammation, och vi gav henne antibiotika i tre dagar. Så med detta i kombination så minskade uppvaken och vi landade på ca 3-5 uppvak per natt istället för 10-12 uppvak som vi haft från att hon var fyra månader fram tills nu, 1 år.
Det höll i sig i typ en månad om jag minns rätt, sen hamnade vi i gamla mönster igen. Denna gång med vattenflaskan..
Så sedan början på sommaren har Stella gått tillbaka till sina uppvak en gång i timmen och det enda som får henne att somna om är vattenflaskan. Det har resulterat i att hon nu dricker minst en liter (!!) vatten varje natt och vi måste då byta minst två blöjor (vi har såklart kollat diabetes och provsvaren var negativa).
Nu är det bara tre månader tills BF med lillasyster och VI HAR PANIK. Kommer jag dö av sömnbrist med två barn? Kommer min bekantskap tro att jag gått under jorden när jag aldrig svarar på samtal eller meddelanden för att min hjärna och kropp är totalt utmattad? Eller vågar man tro på att universum berikar oss med en bebis som älskar att sova..?
Jag har knappt kraften att försöka ta tag i detta, hur jobbigt det än är, för jag är så fruktansvärt trött precis hela tiden. Men jag vet ju att jag måste ta fighten. Så min tanke är att steg ett blir att börja natta henne i eget rum och se vart det leder med både uppvak och vattenintag. Eftersom spjälsängen aldrig har varit ett alternativ så tänker jag också att vi redan nu skaffar en växasäng till Stella, så att hon kan somna tryggt utan att känna sig instängd, och så att jag eller Adam kan somna bredvid om det behövs. Sedan är frågan vad som väntar när det sätter igång.. men eftersom hon börjar förskolan på tisdag så känner jag ändå att det är nu eller aldrig, och då kan jag åtminstone sova på dagarna.
Uppdaterar er vidare <3
Inlägget om Stella 4 månader och hennes sömn finns HÄR (tänk om jag visste att inget skulle fungera) och inlägget från när det började vända vid 1 år finns HÄR (tänk om jag visste att det var tillfälligt, haha…….)
Vi har haft samma problem med vattenflaskan och vi bestämde oss att nu räcker det. Fick tips av BVC att ge vatten innan läggning för att vara säkra på att han inte var törstig. Somna utan vattenflaska gick smidigt (förutsatt att han var trött). Men sen när han vaknade första gången så har han fått skrika lite. Ingen fem minuters metod, utan en förälder som känner sitt barn och hör vad det är för skrik. In och ge nappen och hålla på. ibland har vi gett ut efter en timme och gett lite vatten men begränsat intaget och så har han somnat om. Efter några dagar blir det bättre och viktigaste nu är att hålla på rutinerna. Upplever att det går att sätta en vana på ett försök men tar minst en vecka att ändra än vana.
Bara du vet vad som funkar med ert barn, men du är inte själv! Hoppas det blir bättre och att förskolan kan göra att hon sover mer på nätterna. Kram!
Jag skrev ett så sjukt deppigt inlägg häromdagen och precis när jag skulle publicera så ångrade jag mig helt. Jag har inte mått så bra den senaste tiden, mest på grund av all bäckensmärta i kombination med för lite sömn och andrum. Men också bristen på utveckling tror jag. För jag har verkligen hamnat i en bubbla under föräldraledigheten, som säkert många andra, där livet går på repeat dag efter dag. Hjärnan får liksom ingen stimulans.
Allt som allt så har jag bara känt mig nere och i kombination med smärta blev det lite för mycket. Så jag avreagerade mig rejält här, men insåg att det är sjukt tråkigt att läsa om. Eller hur? Jag vill att det här ska vara en plats där jag kan vara helt öppen, men inte en plats som blir laddad med en massa negativitet. Det blir inte kul för någon.
Så jag har funderat mycket på det här med att vara positiv fast saker känns jobbiga. Jag har alltid velat vara en person som uppfattas som glad och positiv och har nog försökt att se livet från den ljusa sidan även när det inte går som jag vill. Men så har jag insett att om man inte ger sig själv utrymme att avreagera alla jobbiga känslor som finns inom en, få utlopp för sin negativitet, så blir det ju nästan svårare att vara en positiv person. För allt trängs liksom inom en och det blir bara ett spindelnät av kaos.
Kan det till och med vara sunt att deppa ihop ibland? Jag tror det. Ibland måste man bara få vara deppig, ledsen eller hur man nu känner sig så att man sen kan bli påmind om allt det fina i livet. Man måste få säga att saker och ting suger om dom gör det eller om det är så det känns i stunden. När man fått utlopp för det tror jag det är enklare att gå tillbaka till sitt glada jag.
Det blev väldigt påtagligt i helgen när jag gick upp en morgon och kände mig totalt tömd på livsenergi. Det kändes som att hela min kropp bad mig att pausa från alla intryck och måsten en stund. En del av mig tänkte på allt jag ville göra och hade tänkt att dagen skulle bjuda på, men istället gick jag bara och la mig i sängen i en timme. Grät lite och låg tyst och bara tittade på ingenting. Kände allt som fanns inom mig och landade i att det är okej att känna alla de känslorna. Det är okej att pausa livet en stund. På eftermiddagen gick vi ut i skogen och plockade kantareller och helt plötsligt kändes livet härligt igen. Det skiftet kunde nog bara ske just för att jag stannade upp.
Det påminde mig om att när livet går på repeat så som det gör nu och när tillvaron inte känns så himla härlig och stimulerande så hamnar man så lätt i en ond cirkel. Det är egentligen livsnödvändigt att stanna upp när man är i just det, men oj vad svårt det kan kännas. Jag insåg att jag saknar att springa på yoga några gånger per vecka, att få starta morgnarna i stillhet och meditera en stund på dagarna. Det gör så otroligt mycket mentalt och jag har tappat den delen de senaste månaderna, fast den är så viktig för mig. Men den insikten gör mig också så taggad på att försöka hitta den balansen i livet med (snart) två barn. Jag måste bara ge mig upp på hästen och kämpa.
*
På tisdag nästa vecka börjar Stella på förskolan och sedan har jag ett par månader tills BF och det känns helt fantastiskt. Både att få det andrummet innan nästa bebis men också hur mycket bättre min kropp kommer må utan en massa tunga lyft och spring i lekparken om dagarna. Ett par månader av fokus på mig. Fy fan vad härligt.
Hej,
Vi har haft samma problem med vattenflaskan och vi bestämde oss att nu räcker det. Fick tips av BVC att ge vatten innan läggning för att vara säkra på att han inte var törstig. Somna utan vattenflaska gick smidigt (förutsatt att han var trött). Men sen när han vaknade första gången så har han fått skrika lite. Ingen fem minuters metod, utan en förälder som känner sitt barn och hör vad det är för skrik. In och ge nappen och hålla på. ibland har vi gett ut efter en timme och gett lite vatten men begränsat intaget och så har han somnat om. Efter några dagar blir det bättre och viktigaste nu är att hålla på rutinerna. Upplever att det går att sätta en vana på ett försök men tar minst en vecka att ändra än vana.
Bara du vet vad som funkar med ert barn, men du är inte själv! Hoppas det blir bättre och att förskolan kan göra att hon sover mer på nätterna. Kram!