Jag skrev ett så sjukt deppigt inlägg häromdagen och precis när jag skulle publicera så ångrade jag mig helt. Jag har inte mått så bra den senaste tiden, mest på grund av all bäckensmärta i kombination med för lite sömn och andrum. Men också bristen på utveckling tror jag. För jag har verkligen hamnat i en bubbla under föräldraledigheten, som säkert många andra, där livet går på repeat dag efter dag. Hjärnan får liksom ingen stimulans.
Allt som allt så har jag bara känt mig nere och i kombination med smärta blev det lite för mycket. Så jag avreagerade mig rejält här, men insåg att det är sjukt tråkigt att läsa om. Eller hur? Jag vill att det här ska vara en plats där jag kan vara helt öppen, men inte en plats som blir laddad med en massa negativitet. Det blir inte kul för någon.
Så jag har funderat mycket på det här med att vara positiv fast saker känns jobbiga. Jag har alltid velat vara en person som uppfattas som glad och positiv och har nog försökt att se livet från den ljusa sidan även när det inte går som jag vill. Men så har jag insett att om man inte ger sig själv utrymme att avreagera alla jobbiga känslor som finns inom en, få utlopp för sin negativitet, så blir det ju nästan svårare att vara en positiv person. För allt trängs liksom inom en och det blir bara ett spindelnät av kaos.
Kan det till och med vara sunt att deppa ihop ibland? Jag tror det. Ibland måste man bara få vara deppig, ledsen eller hur man nu känner sig så att man sen kan bli påmind om allt det fina i livet. Man måste få säga att saker och ting suger om dom gör det eller om det är så det känns i stunden. När man fått utlopp för det tror jag det är enklare att gå tillbaka till sitt glada jag.
Visa det här inlägget på Instagram
Det blev väldigt påtagligt i helgen när jag gick upp en morgon och kände mig totalt tömd på livsenergi. Det kändes som att hela min kropp bad mig att pausa från alla intryck och måsten en stund. En del av mig tänkte på allt jag ville göra och hade tänkt att dagen skulle bjuda på, men istället gick jag bara och la mig i sängen i en timme. Grät lite och låg tyst och bara tittade på ingenting. Kände allt som fanns inom mig och landade i att det är okej att känna alla de känslorna. Det är okej att pausa livet en stund. På eftermiddagen gick vi ut i skogen och plockade kantareller och helt plötsligt kändes livet härligt igen. Det skiftet kunde nog bara ske just för att jag stannade upp.
Det påminde mig om att när livet går på repeat så som det gör nu och när tillvaron inte känns så himla härlig och stimulerande så hamnar man så lätt i en ond cirkel. Det är egentligen livsnödvändigt att stanna upp när man är i just det, men oj vad svårt det kan kännas. Jag insåg att jag saknar att springa på yoga några gånger per vecka, att få starta morgnarna i stillhet och meditera en stund på dagarna. Det gör så otroligt mycket mentalt och jag har tappat den delen de senaste månaderna, fast den är så viktig för mig. Men den insikten gör mig också så taggad på att försöka hitta den balansen i livet med (snart) två barn. Jag måste bara ge mig upp på hästen och kämpa.
*
På tisdag nästa vecka börjar Stella på förskolan och sedan har jag ett par månader tills BF och det känns helt fantastiskt. Både att få det andrummet innan nästa bebis men också hur mycket bättre min kropp kommer må utan en massa tunga lyft och spring i lekparken om dagarna. Ett par månader av fokus på mig. Fy fan vad härligt.