Jag har förstått att jag är en person som behöver mycket utrymme. Tid för mig själv, tid att reflektera, bearbeta och möjligheten att gå in i tankar och planering. När livet går i ett (särkilt med barn!) och någon slags autopilot kickar in i mig, då mår jag nog som sämst. Jag tror att det finns många som mår bra av det? Alltså när livet rullar på med fart. Jag får för mig det iallafall. Fast när jag tänker efter så gör jag också det stundtals, när jag har ett härligt flow i övrigt och när allt jag tycker är roligt flyter på med fart. Men det är ju en hårfin gräns när man kämpar på i medvind eller vad som känns som motvind.
Sen vi hördes sist har det hänt mycket i mitt liv. Kanske inte utåt sett men inuti har det varit kaos. Kanske bli det så tillslut, när varje dag är en fight mot sömnbristen. Och nu har det nått den där magiska gränsen då jag är beredd att göra vad som helst för att få sova. Inte en endaste liten del av mig orkar den här tortyren längre. När jag hör andra prata om sömnbrist pga 1-2 uppvak per natt så himlar jag typ med ögonen – och det vill jag inte göra. Jag vill inte förminska någons behov av sömn och jag vet att alla kämpar utifrån sin egen verklighet. Jag hade säkert tyckt att två uppvak per natt var sjukt tufft om jag aldrig vari med om något värre. Men nu har vi kämpat med ett uppvak per timme i åtta månader utan paus. Inte en enda natt har jag fått återhämta mig helt, det gör jag dom nätter som möjligtvis bjuder på 5-6 uppvak istället för 10-12.
Låt oss bara konstatera att jag är helt slut. Samtidigt har jag så mycket motivation i mig och idéer, men orken tar mig aldrig dit. Kanske är det vad som är mest frustrerande. Att inte få utlopp för kreativitet eller att få andrum.
Anyway. En liten uppdatering om känslostormen som pågår i mig just nu. Saknar att hänga här inne med er men tyvärr däckar jag så fort jag får chansen. Är lite med aktiv på instagram om ni vill hänga med mig där. Puss<3
Visa det här inlägget på Instagram
Hej Amanda!
Jag sitter just nu på vardagsgolvet med min 9-månaders pojk som sover dåligt sedan 3 månaders ålder, det förändrades verkligen till det sämre över en natt. Vissa nätter vaknar han var 40:e min men senaste tre veckorna har det kommit stunder då han sover 2-3 h. Det jag vill säga är att jag hoppas innerligt att våra ungar snart fattar att det är så skönt att sova. Och att du får avlastning och inte tar på dig för mycket, sömnbrist gör ju en helt galen. Du måste få vila och avlastning. Om du har partner kan den ta en halv natt? Om du ammar på natten (och känner att du vill sova bättre) kan det vara värt att ta den tuffa matchen att sluta amma på natten? Vi slutade amma på natten vid 6 månader men tyvärr blev det inte bättre av det men har hört vänner som det blivit bättre för.
Jag följer dig och tänker på dig! Stora styrkekramar!
/ Amanda ❤️