Hej vänner! Mellandagarna är här och Adam har åkt tillbaka till Sthlm för att jobba ett par dagar. Själv är jag kvar med Stella hemma hos svärisarna under tiden. Igår satt vi i bastun och Adam frågade mig om det kändes okej att stanna här ensam, och om jag kunde känna mig som hemma hos hans föräldrar. Jag tänkte efter och svarade ganska snabbt att jag känner mig helt hemma här. Jag behöver aldrig svassa på tå och känner mig inte i vägen – och det slog mig hur tacksam jag är över att ha en så bra relation med mina svärföräldrar. Det är verkligen ingenting jag tar för givet.
Jag funderade på det under dagen, att det är så viktigt att rikta fokus mot de saker man är tacksam för. Jag läste några rader ur en bok som förklarade hur vi alla ser verkligheten ur vårt eget perspektiv, utifrån hur vi mår i stunden och det är verkligen så sant. När jag är tacksam, glad och lycklig känns världen perfekt – men när jag är arg, irriterad och ur balans så byggs en känsla av att livet är skit.
Detta är någonting jag bär med mig in i 2021: att alltid välja hur jag vill se på livet, och världen. Att jag kan välja att rikta fokus på allt jobbigt och låta dom känslorna växa – eller acceptera livet som det är och fokusera på det som är bra.
Jag förstår såklart att det kan sticka i människors ögon att säga så, för vi bär alla på olika bagage och lever efter olika förutsättningar. Men jag pratar om de enkla sakerna. Det lilla som vi ofta tar för givet. Man kan välja om man vill älta sådant som stör – en partner som aldrig städar eller en kompis som är dålig på att höra av sig. Man kan välja att störa ihjäl sig på något i sitt utseende, eller att omfamna det och inse att det är så man ser ut. Och så vidare. För om vi lägger kraft på allt tufft så blir verkligheten tuff – men väljer vi att se det fina i livet så blir verkligheten lite ljusare.
<3
Så fint och bra skrivet! Och så sant.