Har ni tittat på amningsrummet på SVT? Jag har börjat kika några avsnitt och tycker att den är lite seg egentligen men ändå har jag fastnat. Det är någonting med serier som skildrar verkligheten på ett så utelämnande och kraftfullt sätt som denna gör. Jag kan känna deras känslor så starkt och att få ett kvitto på att man inte är den enda mamman som känner sig misslyckad ibland känns tryggt.
Det känns som att vi har levt i en bubbla där allt ska andas perfektion så länge nu så att allt som blir äkta, skapar igenkänning och visar verkligheten får oss att andas ut igen. Släppa lite på garden och vara snällare mot oss själva. Stressen av att alla andra verkar älska varje stund av livet har sakta men säkert fasats bort. Vi kan vara trygga i att livet inte alltid måste vara magiskt varje stund.
Jag kan till exempel säga att jag älskar Stella med varje cell i min kropp och skulle göra allt för henne. Jag skulle dö för henne. Men jag kan också säga att jag älskar när hon somnar. Jag håller tummarna varje dag att sovstunderna ska vara jättelånga, så jag kan göra saker för mig. Ändå går jag in till henne där hon ligger nerbäddad mellan kaniner och snuttisar, med armarna rakt över huvudet och nappen halvt utanför munnen, och måste hejda mig för att inte väcka henne. Bara för att jag saknar henne när hon sover.
Jag kan säga att de dagar och nätter då hon bara gnäller och gråter så bubblar det över av trötthet och irritation inom mig så att jag blir rädd för mig själv. I den stunden glömmer jag bort att hon är ledsen för att något är fel. Jag känner bara utmattningen som sköljer över mig samtidigt som jag gör allt i min kraft för att lugna och trösta.
Jag kan säga att jag längtar efter att Adam ska komma hem från jobbet bara så jag ska kunna andas en stund. Inte behöva tänka på någon annan än mig själv i fem minuter. Ändå är jag snabb på att ta över stafettpinnen så fort hon gnäller lite. För jag kan ju henne bäst! Och samtidigt som det är så häftigt att säga det så måste jag lära mig att släppa taget lite. Landa i att mitt sätt kanske inte behöver vara det bästa för henne och om någon gör annorlunda, vad gör det, egentligen?
Det är en hårfin gräns av att vilja vara med henne varje vaken stund på dygnet samtidigt som jag vill vara för mig själv. Att bli förälder är fan inte lätt. Men det blir lite lättare när man vet att man inte är ensam i alla tuffa känslor. Eller i alla fina känslor för den delen.
Heja alla mammor <3
Känner igen mig sååå mycket i din text. Just känslan av att vilja ha sin bebis nära hela tiden men ändå vilja vara själv och släppa ansvaret en stund.
Tack! Skriver under på exakt varenda ord. <3 Så skönt att läsa att man inte är ensam, ibland känns det som att jag känner fel, gör fel, när jag inte "aktiverar min bebis" hela dagarna utan gör allt för att få stunder för mig själv och hinna med annat än att bara vara med honom. Och sen de där nätterna när man håller på att tappa det för att bebisen vägrar sova…