Jag har precis slagit mig ner med en kopp kaffe och en chokladboll på ett litet fik i Fredhäll där min syster bor. Jag lämnade av Stella med henne i lekparken och sa ”nu ska mamma gå och jobba, vi ses sen, får jag en puss?” och hon tittade på mig med världens lyckligaste ögon, lutade sig fram och pussade mig på munnen samtidigt som hon sa ”mmmmaaa”.
Tänk att det här är livet nu? Jag kan liksom inte riktigt förstå att min föräldraledighet med Stella är över! Och att jag ska lämna bort henne varenda (var)dag. Herregud vad jag har krigat dom här 16 månaderna och my god vad mysigt vi har haft det. Imorgon börjar inskolningen och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar. Jag tror att hon kommer bli Stella 2.0 när hon börjar föris och får leka med andra barn hela dagarna, och jag är så lycklig att jag har tre månader för mig själv innan vi kör på igen med bebis nummer två.
Sitter och tänker på hur läskigt det kändes att inte veta vad jag skulle fylla de här tre månaderna med och vilken ångest jag har haft över det. Ovissheten har liksom tagit kol på mig lite och om jag ska vara helt ärlig så har jag känt mig totalt misslyckad som inte har ett heltidsjobb att gå tillbaka till. VEM skaffar barn när man pluggar? Och sedan barn nummer två innan man hinner börja jobba igen? VARFÖR har jag wasteat två år av mitt liv att gå en utbildning för att sedan inte komma igång och använda de kunskaperna? Ungefär så har det låtit i mitt huvud. Men just precis nu, när jag sitter här, så känns det som att allt är precis som det ska vara. Jag är på rätt plats i livet och allting kommer att ordna sig, även om jag inte vet exakt vad som väntar ett år framöver. Kanske är det bra att få känna den ovissheten just för att jag är en människa som vill ha kontroll. Utmana mig själv att gå igenom den här fasen och sen få svart på vitt att allt alltid löser sig. Allt vi går igenom i livet kommer att ge oss precis rätt lärdomar och föra oss precis dit vi ska vara.
xx
