Det är hjärtskärande när ens bebis gråter.
Världen stannar upp för en sekund och man går igenom i huvudet vad gråten kan bero på. Är hon hungrig? Vill ha närhet? När bajsade hon sist? Eller oj, nappen!
Men vad gör man när ingenting fungerar? När, hur mycket man än vaggar och tröstar, så slutar inte gråten. Den blir till och med värre.
Det hände häromdagen.. och både panikkänslor och tårar sköljde över mig så intensivt att Adam fick ta över tröstandet.
Dagen innan pratade vi om hur smidigt allt varit än så länge och hur tacksamma vi är över det – nu gick jag igenom dödliga sjukdomar i mitt huvud och undrade vilken Stella hade fått. Tänkte till och med igenom alla Grey’s Anatomy avsnitt och försökte hitta samband. Misslyckades. Hörde hur gråten sakta tystnade utanför. Blev lite lugnare.
Adam blev lite chockad, jag har varit så lugn genom hela graviditeten och första månaderna. Så han frågade hur jag kunde bli så stressad av att hon grät. Hur kunde han inte bli det, tänkte jag. Jag menar, hon grät konstant i säkert tjugo minuter! Inte en lugn gråt, utan den typ av gråt som gör att en främling skulle stanna till och undra vad som har hänt. Vem som helst skulle väl bli stressad av det?
Jag insåg hur oron över en annan människa nu är en så stor del av mitt liv. Att det kommer komma så många stunder när det känns som att hjärtat slutar slå och paniken sätter sig i magen på ett fladdrande, obehagligt och omtumlande sätt. Om hon sätter i halsen, gör sig illa, inte svarar i telefonen, när hon inte vill berätta vad som hänt i skolan, när hon börjar dricka alkohol.. alla sjukdomar hon skulle kunna få, allt hon skulle kunna utsättas för och allt som jag bara inte kan styra över.
Men jag insåg också att det var mer än bara stress över mitt barns tårar. Någon djupt rotad mamma-som-ska-skydda-sitt-barn instinkt kickade in för första gången på riktigt. Och samtidigt passerade hennes liv (som inte ens har hänt än!!) i revy framför mina ögon. Hur mycket och vad jag än gör, så kommer hon bli ledsen någon gång. Kanske många gånger.
Jag kan inte skydda henne mot allt, utan att hindra henne från att leva.
Man kan väl bara göra sitt bästa som förälder. Men hur tusan ska man hitta en balans av att försöka leda ens barn rätt, och låta dem lära sig av sina misstag? SNÄLLA dela era tips för att vara en bra mamma och för att inte gå sönder av oro.
xx
Hej du <3
Först och främst uppskattar jag din blogg så mkt, är i precis samma period i livet med en 2-månaders bebis.
Det är verkligen hemskt när de blir så ledsna. Det värsta är när de får totalpanik och liksom hetsar upp sig själva och man ser paniken i blicken och han nästan tappar andan av att skrika så mkt, usch! Det enda som hittills funkat för att lugna ner honom är att sätta honom i bärsjal eller sele, sjalen funkar dock bäst, för då blir han helt omsluten och trycks mot min kropp och lugnar tills slut ner sig och somnar ofta. Tips om du inte provat! Men är jag iväg och inte har den med mig har jag ingen susning om hur jag ska lugna honom, inget annat hjälper och jag mår så dåligt av att se honom så 🙁 och blir bara irriterad när andra försöker hjälpa och klappa på honom, känns som det bara blir värre…
Har tyvärr inga tips gällande att hantera sin oro eftersom jag är i precis din sits, känner likadant! Ville bara ge lite igenkänning <3 vi vänjer oss nog! Kram
Hej Anna ❤️ Insåg att jag glömt svara på din kommentar. FÖRLÅT!
Blir så himla glad att du gillar bloggen. Tack 🙏🏼
Usch, visst är det jobbigt när ingenting fungerar. Frustrationen kan ju göra en nästintill handlingsförlamad ibland.. men heja oss och alla andra som kämpar!
Stor kram