Ja hörni, livet just nu är ju ganska upp och nervänt. Att vara gravid mitt i corona-härvan är både lite skönt och äckligt tråkigt. Mina krafter tar slut mer och mer för varje dag och vardagliga saker som att ta en dusch eller äta frukost tar på något sätt mycket längre tid (?). Därför är det rätt härligt att slippa ta mig någonstans. Men som vilken annan människa som helst får jag panik över situationen och känner mig instängd. Jag är orolig över att bli sjuk och smitta Adam, för det skulle ju innebära att han inte får vara med på förlossningen. Och det får bara inte hända. Bara tanken på att gå igenom förlossningen utan honom vid min sida känns totalt bisarr. Det ska ju liksom vara vi två och vårt moment – stunden då vi blir föräldrar, tillsammans.
Det är en stund jag fantiserar om lite mer för varje dag som går. Det är något sjukt frustrerande och samtidigt spännande med att inte veta när det är dags. Jag har extremt dåligt tålamod ihop med lite kontrollbehov, så blir nog lite smått galen av att inte veta hur händelseförloppet kommer se ut. För några år sedan kände jag ett starkt behov av att försöka planera hur livet skulle utspela sig, det är dock något jag släppt på mer och mer och jag känner idag att jag kan lita på att allt kommer bli bra så länge jag följer min magkänsla och intuition. Men när det kommer till förlossningen så är det som att knäppa med fingrarna, så är jag tillbaka i mitt gamla jag. Jag vill verkligen kunna planera.
Delvis för att jag vill känna mig fräsch på förlossningen faktiskt. Gärna ha nytvättat hår, rakade ben osv. Det är ju ändå en stund då man blottar hela sig och överlämnar sin kropp i händerna på främlingar. Jag litar såklart hundra procent på barnmorskorna och deras kunnighet och känner mig helt trygg med det – men det hade ändå känts lite bättre om jag fick känna mig lite fräsch mitt i allt det. Jag får för mig att jag blir lite mer avslappnad då. Tänk att ligga där och sära på benen och typ inte kunna släppa att man inte har hunnit raka sig, haha. Eller kanske har man så fullt upp med tusen andra tankar att man inte tänker på det? Jag hoppas det blir så.
Sminkade mig föresten för första gången på länge för några dagar sedan, inför en artikel. Shit vad härligt det kändes! Det är något visst med att ha nytvättat hår, sminka sig noggrant och långsamt, måla naglarna och känna sig så där härligt bright and shiny. Framförallt i min hemmabubbla utan bh, med en scrunchie i håret iklädd pyjamasbyxor och Adams t-shirts.
XX
Haha jag hör dig! Vill gärna ha hunnit färga brynen och fransarna (gör det själv hemma varannan vecka), tvättat håret och rakat benen. Varför inte lite BUS också 😛 Kanske att nån tycker det låter ytligt men det skiter jag i, jag känner som du :)) Fattar att det inte är det som spelar roll men det hade känts härligare som du säger.
Är också rädd att min man ska bli sjuk. Som du säger, det får bara inte hända. Det är totalt oacceptabelt, otänkbart att han inte skulle vara med mig på förlossningen, det ska vara vi två. Men jag får bara släppa att jag inte kan kontrollera hans minsta move, vilka han träffar osv. Vi får bara tänka: det kommer inte bli så. Det kommer inte hända. Bara ta det lugnt, se fram emot förlossningen och tänk inte att det kommer hända typ…
Haha men exakt! Det kan väl få vara lite ytligt då, vad gör det! 🙂 Resten av upplevelsen är ju allt annat än ytlig!
Usch vi får se till att hålla oss friska – och att dom håller sig friska med! Allt annat är ju bara otänkbart. Vi får styra det vi kan: positivt tänkande :)<3