Idag stod jag framför Stella medan hon satt i babysittern och grimaserade mot mig. Hon log, formade munnen till ett O och tittade på mig med stora ögon om vartannat. Jag insåg att det är i omöjligt att slita blicken från sitt barn. Hon är som en drog. Mitt egna knark som gör mig hög på en millisekund varenda gång.
Känslan är lite som när man är nyförälskad. Omvärlden stannar upp och det enda man kan tänka på är sin nya kärlek – och det enda man vill göra är att umgås med och berätta om sin förälskelse. För det är ju det största och mest omvälvande i världen.
Som Adam sa till mig: det är inte lika spännande som en nyförälskelse, och det där pirret i magen infinner sig inte. Men känslan när man tittar på sin bebis är detsamma – en kärlek som fyller upp hela kroppen. En kärlek så stark att man knappt vet vart man ska ta vägen. Man vill vara med personen dygnet runt. Man kanske inser att man behöver tid för sig själv, men när man får den så inser man lika snabbt att man saknar den andra personen. Dagarna när hon vill vara nära 24/7 längtar jag efter att lägga henne åt sidan en stund för att kunna göra diverse småsaker. Och så fort jag lyckas få henne att somna i vagnen eller kanske i nestet, så vill jag ta upp henne lika snabbt.
Den här nyförälskade känslan kom när Stella var runt tre-fyra veckor gammal.
Innan kände jag instinktivt att jag måste skydda henne mot allt och en märklig slags kärlek. Men ju mer tid vi får tillsammans desto mer villkorslös blir kärleken. Så hur jäkla stark kommer kärleken vara om ett, fem, tio eller 20 år? Det är svårt att greppa att förutom den här nyförälskelsen så kommer vi också vara med och se den här lilla krabaten utvecklas och bli en människa. Bli ett barn, en tonåring och till och med vuxen.
Lika svårt är det att acceptera att varenda snedsteg vi gör kommer påverka hennes liv och vem hon blir som person. Samtidigt är det oundvikligt! Hur vi än gör så kommer hon ha sina issues när hon växer upp. Små spår i sin personlighet efter hur vi har tagit hand om och uppfostrat henne. Det är så skrämmande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Samtidigt något man måste förlika sig med att det kommer hända. För hur man än försöker så har vi alla brister och det finns ingenting som heter perfekt. Ingen perfekt barndom. Inga perfekta föräldrar. Bara människor som gör så gott dom kan, för att allt ska bli så bra som möjligt.
Stella, jag lovar att vara den absolut bästa föräldern jag bara kan <3