Det är en krispig morgon, mörkret börjar lägga sig och himlen har precis börjat gå från ljust rosa till lite mer blå. Dagen gryr och utanför ligger ett tunt lager snö på marken och bilarna är täckta med frost. Jag sitter i soffan omsvept i en filt med och har precis gjort en kopp espresso med skummad mjölk, bredvid mig ligger vår katt Siri och lägenheten är fylld av tända ljus. Ingen är hemma förutom vi.
Det är en ovanlig morgon. Vid det här laget brukar jag ha fullt upp att jaga runt efter Stella för att göra henne redo inför förskolan, men de närmsta två veckorna har vi bestämt att Adam ska få lämna av henne tidigare på vägen till jobbet så att jag kan vila.
Jag slås av att det jag upplever just nu är något av det bästa jag vet: en stilla start på dagen i en nystädad lägenhet och i ett ovanligt harmoniskt tillstånd – jag känner mig utvilad, lugn och lycklig. I princip 99 % av allt jag behövt ta i tu med innan förlossningen har jag bockat av, Stella sov som en ängel hela natten med två korta uppvak och känslan av att allt är möjligt pirrar i mig.
Andas in den här stunden.
Det är 10 dagar till BF och precis som min förra graviditet är det först nu jag börjar landa i att jag faktiskt ska föda ett barn snart. Kanske idag, kanske om 10 dagar, kanske om tre veckor. Det är så spännande så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vad gör man nu igen den sista tiden? När (nästan) allt jobb är avklarat och varenda vrå i lägenheten är skurad och organiserad? När man är så klar med att vara gravid och ännu mer redo att möta sin bebis? Hur ger man dagarna mervärde och hur håller man sig från att titta i gravid appen tiotusen gånger per dag?
För en person som mig som hela tiden vill planera, fixa och dona så är den här tiden svår. Jag minns att jag skrev för några inlägg sedan att jag längtade tills jag checkat av alla måsten så att jag kunde landa och kolla på serier hela dagarna. Men nu känner jag bara va? Jag måste aktivt göra någonting för att förbereda mig mentalt på vad som väntar både med förlossning och livet som småbarnsförälder, jag kan inte bara ta det lugnt? Det kryper för mycket i kroppen av all förväntan och längtan nu! Fast jag vet ju egentligen att det är just det jag behöver: bara vara, vila och mysa.
Andas in den här stunden. Snart är verkligheten någonting helt annat.
