Jag insåg precis att livet efter pandemin, föräldraledighet och graviditet nummer två har gjort mig lite anti social. Ganska jobbig/tråkig insikt ändå? Jag har alltid varit en person som trivts väldigt bra med att vara ensam, njutit av att stänga in mig lite för att ladda batterierna och egentid har värderats högt – men detta är på en ny nivå. Jag har nog fasen blivit för bekväm med att vara hemma helt enkelt. Livet på hemmaplan har någonstans blivit en rutin och det har tagit emot att bryta mig ur pga.. bekvämlighet antar jag. Och att bli för bekväm (oavsett vad det gäller) tror jag är farligt. Vad tror ni? Jag tänker att för mycket comfort zone gör en lite lat och bidrar inte direkt till att man vidgar sina vyer.
Idag var jag iväg på två event och det var full rulle socialt mellan typ kl 09-16, och det är ju sjukt ovanligt för min del just eftersom jag jobbar hemifrån. Efteråt så kom jag på mig själv med att vara laddad med en helt ny typ av energi, en som jag inte känner av särskilt ofta efter just graviditeter och en massa hemmajobb. Det var den energin man får av att känna sig som en del av ett sammanhang: att träffa och ha diskussioner med nya människor och få nya insikter. Just att vara en del av något större och inte sitta fast i sin lilla hemmabubbla. Den energin är livsviktig, faktiskt. Och det är precis detta som jag brinner för med just hälsa, att precis ALLT hänger samman.
Man kan äta hur bra som helst eller vara en stjärna på återhämtning, men vem är man om alla de där sakerna som utåt sätt symboliserar hälsa inte går i linje med ens psykiska välmående? Inte särskilt hälsosam. Det är ju detta som är en holistisk approach på hälsa, att allt hänger ihop. Våra tankar, känslor och relationer är precis lika viktiga som maten vi äter, hur fysiskt aktiva vi är eller hur duktiga vi är på att återhämta oss. Och det finns ingenting som heter att ”komma i mål”, för det handlar ju om livsstilen. Att hitta en balans i livet som passar just en själv och sedan sträva efter att behålla den balansen. Det finns ingen perfektion i det, för ingen mår 110% bra precis hela tiden eller är i någon perfekt balans jämnt och ständigt. Man kan bara försöka sitt bästa. Livet är upp och ner för oss allihop. Ibland leker det, ibland känns det som att allt rasar. Kanske får man då bara leta efter den pusselbiten som fallerade först för att hitta sin balans igen när det brister. Och kanske gå utanför sin comfort zone.
Lite torsdagstankar.. puss på er.
