Då och då hör ni av er till mig och undrar hur det går med Stellas sömn. Mitt i all sömnbrist så blir det ju att man febrilt letar efter en gnutta hopp att hålla kvar i medan man kämpar. Så har jag ju haft det i över ett år, så jag vet.. det är tortyr. Därför är jag så glad att berätta för att det äntligen har vänt för oss.
Jag har inte riktigt vågat ropa hej, för man vet ju aldrig om det bara är en fas. Men nu är jag bombsäker – sömntortyren är förbi för gott. Well, med Stella iallafall. Vi får ju se hur det går med mini sen, haha.
Först och främst så vill jag bara säga att efter det här året så har min magkänsla varit rätt precis hela tiden. Allt BVC har sagt om att hon ska sova i egen säng, eget rum och det ena med det andra – ingenting har funkat. Och jag har egentligen vetat hela tiden att det inte heller kommer funka, för min magkänsla har sagt att hon vaknar utifrån ett trygghetsbehov. Först var den tryggheten amningen, sedan byttes den mot vattenflaskan. Ändå har jag länge funderat på om jag ska ta kontakt med en barnläkare igen bara för att kolla att allt står rätt till, och jag antar att jag dragit ut på det för att jag innerst inne har vetat att det är vi som måste ta kampen.
Det låter ju konstigt, att det ska krävas 10-12 uppvak per natt bara för att hon kommer på att hon vill ha trygghet, men exakt så har det varit. Precis som när jag tog fighten med att sluta amma (som ju från början gick strålande) så tog jag för två veckor sedan fighten med att neka henne vattenflaskan. Och nu? Nu vaknar hon kanske max 3 gånger per natt – oftast är det bara för att nappen har åkt ut.
Det är så sjukt ändå, för en kväll så bestämde jag bara att nu får det vara nog. Vi hade ju liksom ingen tid att spilla innan lillasyster kommer. Första natten var lite jobbigare än vanligt. Andra natten var ganska bra, tredje var ganska bra, fjärde och femte var inte så bra. Sen vände det helt! Så i en vecka nu har vi typ levt i en jävla drömvärld av massa sömn och typ inget spring. Helt magiskt. Undrar ju såklart HUR jag kunde vänta så länge? Men ni som vet, vet ju, att när man är mitt i sömnbristen så är minsta lilla en kamp som man oftast väljer bort om man kan.
Vi får se vad som händer när vi får en till familjemedlem men fram tills dess så ska jag bara njuta av att hon och vi får sova ut. Till alla er som kämpar: det kommer vända. Lita på magkänslan. Jag håller alla tummar för er <3
Hej
Kan inte tänka mig hur det är att gå igenom sån där sönntortyr! All credd till er!! Å så skönt att det verkar ha vänt nu 🙂 extra skönt innan bebis kommer. Å Grymt att du orkade ta fighten som gravid också. De orkade inte jag med vår dotter då hon fortf sover i vår säng (dock sååå mys) så nu ligger jag med en 2 veckors bebis i en säng vi provisoriskt ställt i vardagsrummet. Men de funkar ju oxå 🙂