Om den ständiga strävan efter någonting mer

För ett par inlägg sedan så avslutade jag med att skriva att man ibland bara behöver låta bli att prestera. Det har skavt i mig, för jag insåg att det är någonting som jag inte lever upp till särskilt bra.

Jag är, ända ut i fingerspetsarna, en person som har svårt att nöja mig. Det bor en inre perfektionist i mig som tar över min sinnesro alldeles för ofta och börjar peka på allt som behöver ordnas. Precis just nu, ikväll, imorgon – inför nästa år(!) – det finns alltid något. Perfektionisten säger att jag inte har tid att vara stilla i nuet och bara njuta, för det finns alltid någonting att få gjort. Och gör det inte det, så måste jag börja leta efter saker att fixa – eller så finns det alltid någonting nytt att börja jaga.

Jag ser otroligt mycket upp till alla kvinnor som just alltid presterar. Hinner bolla familj och jobb i en perfekt balans, karriärkurvan går spikrakt uppåt, tränar flera dagar i veckan, startar igång en massa nya projekt, har ett stort socialt kontaktnät, alltid ser helt oklanderliga ut osv osv. Det finns någon slags wow-känsla över dessa kvinnor och hur de använder sin tid, som gör att jag någonstans förminskar mig själv. Vem är jag att inte leva upp till samma saker? Vem är jag att inte vara lika perfekt?

På ett sätt så tror jag att det ligger i vår kultur nu. Vi kvinnor har kämpat för jämnlikhet genom alla tider och nu plötsligt har vi bättre förutsättningar än någonsin förr att göra karriär, prestera på topp och landa diverse toppjobb. Och vi lever i ett samhälle där sociala medier typ har tagit över världen och den ständiga (medvetna eller omedvetna) jämförelsen är ett faktum.

Men vad fan är vi på jakt efter hela tiden? Finns det verkligen ett mål? Och vad händer när vi kommer dit? Vad tusan finns under ytan av all denna prestation? Låt mig berätta vad jag tror: vi väljer bort vår inre sinnesfrid för allt det ytliga som inte spelar någon som helst roll om hundra år. Väljer vi att städa så väljer vi bort att leka med våra barn. Väljer vi att jobba sent på kvällarna så väljer vi bort viktig tid med vår käresta. Väljer vi att scrolla i sociala medier så väljer vi bort sådant som ger verklig energi.

Det är nästan som att det finns en skam i att nöja sig? För att vårt samhälle är så otroligt uppbyggt kring just prestation.

Jag kan ofta märka att jag har förutfattade meningar om människor som helt enkelt bara nöjer sig. Men helt ärligt, det är dom som är de verkliga förebilderna. Tänk vad mycket sinnesfrid man får genom att bara få vara nöjd, glad och inte ständigt jaga någonting mer. Det finns inget mål i horisonten, det gör ingenting om disken står framme, det är sak samma om outfiten inte blev tio poäng inför ett viktigt möte och det spelar ingen roll om man har samma vinterboots som för tre år sedan. Bara man får vara lycklig.

*lite onsdagstankar från en trött mamma*

xx

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.